Aragon

Tusen sidor Aragon
Philippe Forest – Aragon

Aragon hör till de stora namnen i 1900-talets Frankrike. Han levde länge – från 1897 till 1982 – och än idag kan man på Paris gator träffa människor som sett eller talat med honom. När jag slog upp Philippe Forest nya biografi Aragon, ett nästan tusensidigt mastodontverk som ingående beskriver detta händelserika liv, på ett berömt kafé på Ile de la Cité, sade mannen på bordet bredvid: jag har talat med Aragon. Det var, fortsatte han, i samband med ett boksläpp på Rue Monsieur le Prince. Även biografins författare säger sig i förordet ha sett, eller tror sig ha sett honom, under en demonstration på Rue de Rennes… Aragon hade på fädernet sina rötter i den tredje republikens protestantiska högborgerlighet, i 1870-talets politiska liv, och när han dog åttiofem år gammal hade Mitterands socialistparti redan tagit makten i Frankrike.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Över Aragons ursprung, hans familjehistoria, vilar en dimma så djup, att åtskilliga av hans uttolkare har hävdat att hans senare handlingar i livet alla dikterats, fjärrstyrts, av detta töcken. Han kom till som en följd av en utomäktenskaplig förbindelse mellan Marguerite Toucas och polischefen i Paris, Louis Andrieux, en offentlig person i dåtidens Frankrike. För att bevara familjernas anseende doldes sanningen, inte bara utåt utan också för Aragon själv, som fick växa upp i tron att han var sin mormors adoptivson och därmed sin mors bror. Fadern, som aldrig officiellt erkände faderskapet men heller inte övergav sin son, presenterades som en vän till familjen tills sanningen slutligen kom fram. Andrieux gav inte bara sonen sitt eget förnamn, utan valde också efternamnet, Aragon, en nostalgisk allusion på den tid fadern varit verksam som ambassadör i Spanien. Louis Aragon blev därmed en man med ett dunkelt ursprung, uppvuxen i tron att modern var hans syster och med ett påhittat efternamn. Osäker till och med på var han hade fötts någonstans, fabulerade han fram att hans mor hade krystat fram honom på esplanaden vid Invaliderna. Fadern, som alltid betalade sitt underhåll, introducerade i sinom tid sin son i Paris politiska kretsar. Louis Aragon lär ha bevarat minnen av tiotalets diskussioner i maktens salar, där Andrieuxs ord ännu gjorde sig gällande.

Biografen Forest, född 1963, essäist och akademiker, är utbildad vid Sorbonne och numera professor i Nantes, expert på den franska litteraturens historia under 1900-talet. Han är en seriös forskare och skriver inte på en överdrivet lättillgänglig och insmickrande prosa. Men man känner direkt att han hyser en genuin kärlek till Aragons person och texter. Och han kan dem på riktigt, texterna. Vissa av Aragons många romaner, säger han sig ha läst över åtta gånger. Och han insisterar på att den surrealistiska Bonden i Paris, som för övrigt är en av få Aragon-texter som översatts till svenska, är ett sant mästerverk, ett av de stora nittonhundratalsverken. Till skillnad från många andra som intresserar sig för Aragon, står Forest i ett personligt förhållande till nästan allt som denne har skrivit, även till de senare romanerna – såsom Henri Matisse, roman – som en gång i tiden var mycket lästa och omtyckta i Frankrike, men som idag sällan når fram till den unga generationen.

Forest har en lång publikationslista bakom sig och är själv en beaktansvärd författare. Han är sysselsatt med en svit han kallar Allaphbed och som nu har nått det sjunde numret; han har även varit redaktör för ett av Aragonbanden i Pléiade-serien. Det märks – jag understryker detta – att han vet vad han talar om. Det är ett stort åtagande att skriva Aragons biografi. Aragon är något av en nationalikon, inte bara för att hans texter lästes och älskades av två generationer fransmän, utan även med tanke på den spridning den aragonska motståndspoesin fick under ockupationen. En poesi som för övrigt även fick möta hård kritik. Till skillnad från många författare som aldrig var vid fronten, kämpade Aragon som soldat under båda världskrigen. I det hårda klimatet efter 1944, då processerna inleddes mot kollaboratörerna – processerna som drev Aragons gamle vän Drieu La Rochelle till självmord och dömde Robert Brasillach till döden –, framstod Aragon för många som en hjälte som stått upp för något ovärderligt, knutet till Frankrikes historia.

Liksom André Breton utbildade han sig till läkare och hans studier gick bra; han förutspåddes en lysande framtid som doktor. Men något inom honom sade nej till denna väg och han avbröt sina studier vid den medicinska fakulteten vid Odéon, trots att familjen drog in hans underhåll. Han inte bara ställde sig på bar backe utan berövade sig själv också en given och utpekad väg in i det borgerliga samhället. Denne unge man « utan väg » räddades genom att Breton rekommenderade honom till sin egen mecenat, Jacques Douchet. Det var en konstintresserad äldre herre som ville hålla sig underrättad om strömningarna inom den nya konsten. Han erbjöd Aragon ett månatligt underhåll mot att denne skrev redogörelser om det parisiska konstlivet, gav tips om goda konstinköp och översåg Douchets bibliotek. Aragon kunde mer eller mindre leva helt på sin mecenats generositet fram till dess en brytning inträffade mellan dem vid tjugotalets mitt. Därefter klarade Aragon sitt uppehälle själv, främst som journalist. I likhet med många författare behövde han aldrig ha ett vanligt jobb under hela sitt liv. Inte en enda dag.

Lockad av drömmen om det revolutionära Sovjet under tjugotalet och äcklad av Frankrikes imperialistiska politik (i synnerhet av händelserna under Rifkriget 1925), tog Aragon omsider, 1927, steget att ansluta sig till Franska Kommunistpartiet. Tidigt, understryker Forest. Vid denna tid innebar det inga större förmåner att vara med i Partiet. Tvärtom medförde medlemskap bördan av konstant övervakning från säkerhetstjänsten. Kommunistpartiet, sedermera under ledning av Thorez, blev stort under Folkfronten och riktigt stort först efter andra världskriget. Hans verksamhet som tidningsman var säkert en viktig orsak till att han kunde etablera sig som ett av den franska kommunismens ansikten – först som kolumnist i L’humanité, sedan som redaktör för den kommunistiska kvällstidningen Ce soir, och till slut som redaktör för den mycket inflytelserika Les lettres françaises.

Aragon 1981

Aragon 1981

Aragon kom aldrig att lämna Partiet, trots att det sovjetiska systemets baksidor blev allt mer uppenbara och att brotten som begicks där successivt uppdagades. Pragkuppen 1948 reagerade han knappt på, och han verkar – men jag är osäker på denna punkt – ha hållit sig i bakgrunden även under Ungernkrisen 1956; den kris som för övrigt föranstaltade föranledde Sartre och Vercor att hoppa av. Det är, som Aragons biograf betonar, lätt att i efterhand vara kritisk mot personer som lockats eller förletts av diktaturer. Till sist, efter den sovjetiska invasionen av Tjeckoslovakien i augusti 1968, reagerade dock Aragon och uttryckte i offentliga sammanhang – bland annat genom sitt förord till Kunderas Skämtet som då utkom i Frankrike – sin sympati för Pragvåren.

I den personligt hållna inledningen till sin bok skriver Forest att han, liksom många i hans egen generation, först kom i kontakt med Aragon genom en rad sångare som tonsatt hans dikter. Han nämner särskilt Léo Ferré och Jean Ferrat, vilkas tolkningar av Aragons ord har berört många människor.
________

  • Ett avsnitt ur franska Apostrophes bara en månad efter Aragons bortgång den 24 december 1982, helt ägnat Aragon

  • Ett samtal om Aragon, nu 30 år efter hans bortgång

  • Robert Azar

    Robert Azar

    Robert Azar, född 1986, doktor i litteraturvetenskap och redaktör för Tidskriften Staden. Utgav senast Förnuftets auktoritet på ellerströms förlag.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    1 kommentar

    1. Lars Lindvall says:

      Tack för denna anmälan av Philippe Forests biografi över Louis Aragon, vars liv och verk ju är viktiga för att förstå 1900-talets idé- och litteraturhistoria (inte bara kommunismen). Men Elsa Triolet (född Ella Kagan i Moskva 1896, död 1970 i Saint-Arnoult-en-Yvelines) borde också fått nämnas här. Aragons liv kan knappast tänkas utan henne. De två utgjorde, i livslång kärlek, ”l’un des couples emblématiques de la littérature française du XXe siècle.
      En dikt Aragon skrev till henne (”Elsa”) är en av de skönaste kärleksdikter som finns. Lyssna på Léo Ferré (YouTube) och hänförs (texten finner man t.ex. genom att klicka här)

    Kommentera: