”Dra inte fötterna genom lövhögarna, du kan få barnförlamning!” Jag är säkert inte ensam i min generation om att få mig den skrapan. Jag minns inte om hotet hade verkan den gången för sextio år sedan, och det var väl mer för att man inte skulle göra parkarbetarnas krattande ogjort efter höstens lövfällning än att det verkligen skulle finnas poliosmitta i fallna blad (jag har för mig att Bengt av Klintberg nämnt detta i sin folkloristiska brevlåda som exempel på en seglivad vandringssägen). Snart kom hursomhelst den amerikanske bakteriologen Jonas Salk med sitt effektiva vaccin, men vi hade några stackars kamrater som dessförinnan fick men för livet av polio.
Drygt tio år tidigare drog en polioepidemi förhärjande över USA, enbart under 1944 dog tjugotusen i sjukdomen. Hur den skördade offer i New Jersey den sommaren är ämnet för Philip Roths senaste roman som är en moralitet på en medicinsk grund.
Den tjugotreårige Buck Cantor, en överdängare på spjutkastning och duktig simhoppare, borde likt de båda bästa kompisarna ha befunnit sig på någon front i Stilla Havet eller Europa. Fast han frikallas eftersom hans glasögon har för många dioptrier. Det har han svårt att förlika sig med. Han står för sportaktiviteterna för ungarna i Newarks judiska kvarter dessa heta månader, en effektiv organisatör som är lika omtyckt av barnen som av deras föräldrar. Men allt kommer att ändra sig, det är vi förvarnade om redan av bokens titel.
Han ska förlova sig med läkarens dotter, ett gott parti eftersom han lever påvert hos sin farmor. Hans mor är död, hans far är en förskingrare som försvunnit ur historien. När ett par fall av polio har brutit ut i en annan stadsdel har ett italienskt gäng därifrån kommit till hans park, pigga på bråk. Han är strong nog att få iväg dem, men först lämnar de sina spottloskor på gatan – det är rättvist att smittan drabbar inte bara italienare utan också judar.
Läkardottern som han förälskat sig i har ett sommarjobb på en judisk koloni uppe i bergen, Indian Hill, med en energisk föreståndare som vurmar för allt indianskt. Hon ordnar så att han kan bli siminstruktör där, och lockar honom dit.
Först tackar han nej, han kan inte överge sina plikter mot storstadsungarna. Men så ändrar han sig, impulsivt och slumpmässigt, men lämnar Newark med dåligt samvete eftersom barnförlamningen nu börjat härja fritt där, som en modern variant av den medeltida pesten. Det dröjer förstås inte många dagar innan smittan nått kolonin, trots barrdoft och den friska luften bland bergen.
Han är övertygad om att det är han som fört den med sig, och när han själv drabbas bryter han all kontakt med flickan han älskar. Han överlever fast gravt handikappad, och väljer att isolera sig resten av livet. Han gjorde fel när han inte stannade bland de sjuka i staden, det är hans hybris, och därför faller nemesis över honom.
Hans sätt att reagera och rationalisera är förstås alldeles befängt, det påpekar bokens berättare (också han drabbad av polio) för honom, fast till ingen nytta. När den smygande skräcken för sjukdomen raskt övergår till masshysteri och jakt på syndabockar kan boken påminna om Camus ”Pesten”, och Buck Cantor vars senare liv levs på sparlåga är en tvivlande och upprorisk Job som har svårt att förstå meningen med livet.
Lågmält tar Roth upp de stora frågorna i denna parabel om synd och skuld, sedd mot en mycket detaljerad tidsbakgrund. Han besitter ett mycket gott minne, och han är som alltid dessutom tekniskt briljant. Läsaren litar länge på att det hela framförs av en anonym allvetande berättare, men så är det inte. Fast det är först i slutkapitlen som vi får den fulla förklaringen.
– Se en intervju med Philip Roth här: