”Det gamla spelet om Envar”, den medeltida moraliteten om livets korthet och människans vanskliga vägval, finns i bakgrunden till Philip Roths tjugosjunde bok som börjar vid en grav och slutar vid en annan. Däremellan handlar det om kärlek, svek och avund.
I centrum står en före detta reklamman och art director från New York, drygt sjuttio år gammal (Roth var sjuttiotre när han skrev boken 2006) som vuxit upp på andra sidan Hudson-floden i New Jersey. Hans far var juvelerare, och som pojke har han skickats som bud mellan olika diamanthandlare. Men han minns också lata dagar vid kusten.
I yttre mening har det gått honom ganska väl i livet, men hälsan blir allt bräckligare. Hans första operation, för bråck i tioårsåldern, har följts av en lång rad andra, på senare år i allt snabbare takt. I sitt privata liv har han ständigt valt fel, kan det tyckas. Han har varit gift och skild tre gånger, och de båda sönerna i första giftet hatar och föraktar honom.
Men dottern i det andra äktenskapet älskar honom, oegennyttigt och utan förbehåll. Kanske har Philip Roth sneglat på Shakespeares King Lear, han som först sent i livet inser att den förskjutna yngsta dottern är den som verkligen älskar honom. Och det faller nog också en skugga från Hamlet över slutscenen, när Roths huvudperson visar stort intresse för en dödgrävares hantverk, här beskrivet med stor sakkunskap.
Man känner igen den judiska småborgerliga miljön, och temat om kroppens skröplighet dyker upp allt oftare i Roths senare romaner (inte alltid är det som här bara gamla gubbar som drabbas, som man ser i ”The Dying Animal” eller ”Exit Ghost”). Nedräkningen har börjat:
Men nu tycktes det som om han, i likhet med de flesta andra som åldrades, befann sig i en process där allt skalades ner, och att han skulle bli tvungen att vänta ut sina tomma dagar till slutet som inget annat än det han var – de tomma dagarna och otrygga nätterna och den maktlösa insikten om kroppens förfall och den ändlösa sorgen och denna långa långa väntan på ingenting. Det är så här det blir, tänkte han, det var det här man aldrig kunde ana. (”Envar”, Bonniers 2007, övers. Hans-Jacob Nilsson)
Det är mollstämt, och det är hans egen begravning vi bevittnat inledningsvis (ett par år senare renodlade Roth det berättarperspektivet i ”Indignation”: där är det en död som för ordet genom hela boken, en ung man fallen i Korea-kriget nästan innan hans liv hunnit börja). Men när han summerar sitt liv minns han lika mycket de intensivt livsbejakande ögonblicken, det ivriga simmandet längs New Jerseys stränder där han senare hamnar i ett lyxigt pensionärsboende och mest för sällskaps skull ordnar kurser i målning, de varma relationerna till föräldrarna och till den äldre brodern som han blir allt mera avundsjuk på, i takt med att hans egen hälsa försämras medan brodern förblir oförskämt frisk.
Han förverkar sin andra hustrus förtroende när han låter sig drabbas av en passion för en hälften så gammal blondin, en dansk modell, reser till Paris med henne och alltför sent upptäcker att det inte finns något under den vackra ytan. Sjukdom, död och begravningar alltså – men också korta stunder av kärlek (och som alltid hos Roth sex). Det är lätt att känna sympati för, och till dels känna igen sig i, denna allmängiltiga moralitet om Envar, Everyman och Jedermann.