BBC meddelar att Philip Roth just fått The Man Booker Prize, efter ett beslut som inte var enhälligt. En av de tre i juryn hoppade av i protest, de båda andra var desto mera övertygade om det riktiga i valet som gäller hela författarskapet snarare än en enskild bok. En av domarna förklarade att Roth visserligen överösts av allehanda priser, redan debutboken ”Goodbye, Columbus” från 1959 fick the National Book Award, men det här är det första stora internationella pris som tilldelats den nu 78-årige Roth. ”He is not getting any younger, you know”. Det sista kunde kanske låta som en känga åt en senfärdig Nobelpriskommitté – vad gäller den lika prisfähige John Updike missade man ju tåget.
“The last volume is scheduled for 2013” påstår Library of America om den samlade utgåvan av Philip Roths böcker. Han är den enda nu levande författare som fått sin hittillsvarande produktion samlad i den amerikanska motsvarigheten till den franska Pléiade-serien: att hamna i LoA innebär en kanonisering. Flera volymer har redan kommit ut, mer är att vänta. Men man får hoppas att den definitiva slutpunkten redan om två år kommer på skam. Prisdomaren som lät sig intervjuas av BBC påstod att Roth som alltid varit bra blivit ännu bättre med åren, en modern mästare, och det kan man nog hålla med om. Här ska jag ta upp tre av hans sena (men förhoppningsvis alltså inte sista) romaner.
”It can´t happen here” är en av nobelpristagaren Sinclair Lewis mindre kända men mera läsvärda romaner (det är inte mycket av allt han åstadkom som stått sig, kanske bara ”Babbit”, ”Main Street”, ”Dodsworth” och ”Arrowsmith”). Det som inte kan hända i verkligheten händer i fiktionen: en diktator tar över makten i USA, liksom Hitler gjorde det i Tyskland i början av 1933.
Boken byggde på den populistiske Louisiana-guvernören Huey Longs karriär som så när slutat med presidentposten, om en vettvillings kula inte stoppat honom i Baton Rouge 1935. Om inte om hade varit så skulle historien ha sett annorlunda ut, det är receptet för det som kallas kontrafaktisk historieskrivning. Engelsmannen Robert Harris gjorde samma sak i sin ”Fatherland” där tyska trupper efter att ha invaderat England marscherar nerför Regent Street, liksom de i verkliga livet klampade fram längs Champs-Élysées.
Som i många tidigare romaner lånar Philip Roth friskt från den egna barndomsmiljön i Newark, den här gången är han närgånget självbiografisk. I centrum står de strävsamma föräldrarna, pappan är försäkringsagent, och deras judiska grannar och bekanta. I huset finns också storebror Sandy, den frimärkssamlande lille Philip, och den rebelliske kusinen Alvin vars föräldrar är döda. Med Lindbergh vrids USA åt höger. Han sluter fördrag med Hitler vid ett möre på Island, och snart genomsyras hela Amerika av allt värre judeförföljelser. Mönstret tycks hämtat från nazisternas Kristallnatt men kanske också från inhemska raskravaller. Likriktningen genomförs med hjälp av FBI, polis och militär. De oppositionella tystas, och judarna skickas till ghetton.
Kända ansikten dyker upp och gör det hela trovärdigt, från den skarpt antisemitiske Henry Ford i Detroit och den lika judefientlige radiodemagogen Father Coughlin, till dem som försvarar demokratin, bland andra New York-guvernören Fiorello La Guardia och journalisten Walter Winchell (som det går värre för i fiktionen än i verkligheten). Paret Lindbergh – Charles och hans hustru Anne Morrow – spelar huvudroller, och man kan ibland tycka att tankeexperimentet tar heder och ära av dem. Till sitt försvar citerar Roth på slutet ett pinsamt antisemtiskt uttalande i ett av flyghjältens tal 1941. Men mest ser man återverkningarna av den politiska vindkantringen på den judiska familjen Roth. Alvin tar sig över gränsen till Kanada och blir motståndsman, Sandy blir för en kort tid en jugendhitlersk mönstergosse, och berättaren Philip drömmer om amerikanska frimärken överstämplade med hakkors (ett av dem finns med på bokens omslag).
Det är en förtätad berättelse om något som mycket väl hade kunnat hända. När Philip Roth drygt trehundra sidor fram i boken får brått att knyta samman alla lösa trådändar blir det lite schematiskt, men fram till dess har det varit mycket övertygande. Och när historien är färdigberättad följer en summering av de viktigaste historiska gestalterna och deras faktiska krönika, och i tillägg citeras alltså Charles Lindbergh själv, kanske för att desarmera alla anklagelser om att utnyttja honom i kontrafaktiskt syfte. Det här skulle inte kunna hända i Amerika – jodå, det hade säkert kunnat hända. Hos både Sinclair Lewis och Philip Roth är det lögn och förbannad dikt, men det ligger obehagligt nära det troliga.
Ivo Holmqvist