Søren Kierkegaard var född på Nytorv 2 i Köpenhamn 1813, statsbankruttens år, “det gale Pengeaar, da saa mangen anden gal Seddel blev sat i Circulation”. Fyrtiotvå år senare begrovs han på Assistens Kirkegård, under en marmorplatta med en psalmvers av H S Brorson som han själv valt ut, med omsorg. Visserligen hann han med fyra vändor till Berlin, men annars var hans enda utlandsresa av beskedlig räckvidd: den gick till Kullen norr om Helsingborg (som H C Andersen seglade förbi tidigt i sitt författarskap). En inbiten köpenhamnare var och förblev Kierkegaard.
För tio år sedan gav Joakim Garff ut en stor biografi som han kallade SAK, som vore den danske filosofens initialer lika allbekanta som JFK eller FDR, eller borde bli det. Där finns en talande detalj som bestyrker hur peripatetiskt Kierkegaards liv var, även om vandringarna mest höll sig indenfor murene: hans skomakarräkningar var många och inte helt billiga, och halvsulningarna av stövlarna var ideligen återkommande utgiftsposter. Ett citat från 1847 ger syn för sägen:
“Jeg gaar mig hver Dag det daglige Velbefindende til og gaaer fra enhver Sygdom; jag har gaaet mig mine bedste Tanker til, og jeg kjender ingen Tanke saa tung, at man jo ikke kan gaae fra den (…) Naar man saaledes bliver ved at gaae, sa gaaer det nok.”
Man kan lätt, tack vare Peter Tudvads på alla vis imponerande ”Kierkegaards København” (Politikens forlag, 2004, som kommit i flera upplagor sedan dess) traska i den peripatetiske filosofens fotspår inom och utanför Kongens By som på hans tid verkligen var kungens stad. De fyra stadsportarna låstes varje natt och nycklarna lämnades sedan upp på slottet, ungefär som det går till den regnvåta kvällen i ”Prindsessen paa Ærten” (dock stod en port på glänt för nattsuddare att slinka in genom, mot betalning).
Peter Tudvad, realkommentator för den historiskt-kritiska upplagan av Kierkegaards Skrifter, satte samman ett alltigenom imponerande vademecum för sådana vandringar, dock för tung att ha i fickan. Garffs faktatäta biografi var på sjuhundra sidor, Tudvads översikt är visserligen tvåhundra sidor kortare men egentligen trehundra längre: den är satt med dubbla spalter, oerhört detaljerad, och strålande välillustrerad (Mette Thorsen har gjort en stor insats som bildredaktör, liksom Per-Ole Lind och Lene Nørgaard vad layouten beträffar – det är en mycket vacker bok).
Fredrika Bremer skymtar förbi i storstadsvimlet (så värst stor var dock inte staden, vid mitten av 1840-talet bodde 130.000 människor inom tullarna). Den väna Regine Olsen kan ses på ett älskligt porträtt, med henne var Kierkegaard förlovad en kort tid. Sedan växlade de biljetter och möttes några få gånger, tills hon drog iväg över haven till Västindien när hennes man blev guvernör för den danska besittningen St. Thomas . Men Kierkegaard höll sig alltså hemmavid.
Ett kapitel handlar om Christianshavn på hans tid, en förfallen och ruggig stadsdel sedan sjöfarten gått ner efter det katastrofala engelska bombardemanget från Köpenhamns redd mot slutet av Napoleonkrigen. Man kan också gå mera systematiskt fram genom boken och staden, först i en snitseljakt längs de adresser där Kierkegaard bodde under årens lopp, sedan i en vidgad geografi inom och utanför tullarna, företa en söndagsutflykt till Vesterbro, Frederiksberg och Dyrehavsbakken, och läsa om Knud Lyhne och Kamma Rahbeks Bakkehus – de dog 1830 – som blev en samlingspunkt för guldålderns litteratörer och målare. Några av dem har fått släppa till vackra illustrationer, som Wilhelm Bendz och Martinus Rørbye.
Repertoaren på Det Kongelige från 1827 ända fram till ett par år efter Kierkegaards död diskuteras utförligt. Det är läsvärt inte bara för den teaterhistoriskt intresserade. Det teaterhuset var ett fallfärdigt råttbo som revs i sinom tid. Brann gjorde det aldrig trots Søren Kierkegaards välkända apokalyptiska rader, med räckvidd långt bortom Kongens Nytorv, om världens gång och undergång:
“Det hendte paa et Theater, at der gik ild i Coulisserne. Bajads kom for at underrette Publicum derom. Man troede, det var en Vittighed og applauderede; han gjentog det; man jublede endnu mere. Saaledes tænker jeg, at Verden vil gaae til Grunde under almindelig Jubel af vittige Hoveder, der troer, at det er en Witz.”