”En underbar berättelse som jag slukat med beundran” skriver Peter Landelius om Mary Karrs The Liars’ hennes självbiografiska roman som kom ut redan 1995 och sedan tryckts i nya upplagor och hela tiden funnit nya entusiastiska läsare.
Leechfield i södra Texas har flera gånger av tidskriften Business News utnämnts till en av världens tio fulaste städer. Den ligger i ett träskland nära kusten och är omgiven av miljöförstörande industrianläggningar. I denna fiktiva stad utspelas flera kapitel av sjuåriga Mary Marlenes, av sin far kallad Pokey, och hennes två år äldre syster Lecias barndom. Föräldrarna är konstnären Charlie Marlene (”Mother”) och tankbilschauffören Pete (”daddy”), båda alkoholister och stundtals rätt vildsinta, dock inte mot sina döttrar – utöver de fysiska avbasningar som tydligen hörde och hör till de primitiva uppfostringsmetoderna i många lantliga delar av Förenta staterna.
Mary Karrs (född 1955) självbiografiska roman The Liars’ Club blev en kritikerrosad storsäljare när den kom ut första gången 1995. I år har den fått nya utgåvor för nya skaror av nya entusiastiska läsare, kanske i samband med MeToo-rörelsen. Flickorna Karr har det förvisso inte lätt med vare sig föräldrarna eller den övriga omgivningen (inklusive en skräckinjagande mormor som spelar en viktig roll i händelseförloppen), och till romanens mest upprörande episoder hör ett par våldtäkter. Mormors grymma cancerbehandling och pappas dödskamp kommer inte långt efter.
Men Mary Karrs berättelser uttrycker sällan medkänsla eller ens indignation. Känslor får läsaren bidra med, och dem finns det gott om näring för. Berättaren Pokey är en tuff och arg liten flicka med skarp blick för både detaljer och sammanhang, humor och självironi. Hennes favorittillhåll har gett boken dess namn, det är en billig bar där pappa och hans kompisar dricker öl och spelar pool och berättar historier för varann om sina liv.
Som det anstår genren är de inte alltid sanna, men desto mer underhållande, särskilt när det är stora starka pappa Pete som tar och behåller ordet, vilket han gör lika skickligt som någonsin Wodehousehjälten Mr Mulliner. Dessutom är han en storvuxen veteran från invasionen av Normandie och en hjälte inte bara i sin yngsta dotters ögon. Trots att han är indian på mödernet respekteras han av vänner och kolleger, för att inte tala om andra bekanta, delvis på grund av sina snabba och slagsmålsberedda nävar.
Mor spelar ändå huvudrollen i denna brokiga barndom som växlar scenbilder mellan Leechfield, Lubbock, Colorados landsbygd, och så tillbaka till Leechfield. Modern Charlie Marlenes förflutna visar sig ännu mer skiftande alltsedan hon blev med barn vid femton års ålder, flyttade hemifrån och upplevde en rad korta äktenskap och barnfödslar. I sin ungdoms New York fick hon också en rad kulturella impulser och kunskaper som med tiden skulle betyda mycket för de båda döttrarna. Så småningom får läsaren också via Pokey veta varför hon med åren blir alltmer deprimerad, drogad och tidvis sinnessjuk. Till Texas kuriositeter hör att den stundtals barskrapade familjen av en slump blir stormrik, om så bara för ett par år.
Mer ska inte berättas om den här underbara berättelsen som jag slukat med beundran. Karr har skrivit mycket sedan dess; romanerna Cherry och Lit följer författarens fortsatta äventyr bland droger och vildvuxen bildning. Därefter övergick Mary Karr till att skriva poesi, och kanske är det därför som hon tvangs lämna rampljuset. Själv upptäckte jag henne genom en minnesvärd intervju som Christiane Amanpour gjorde med henne och Dick Cavett i CNN om Philip Roth och Tom Wolfe den 1 juni i år, föranledd av de båda sistnämndas död. Cavett och Wolf är förstås spirituella mediapersonligheter men lättviktare vid sidan av Roth och – upptäckte jag då – Mary Karr.
Hon var antagligen Roths närmaste vän under hans sista tid på sjukhuset. Hon imponerade på mig och säkert många andra läsare av Roth genom sina kvaliteter som tänkande intellektuell (vilket inte nödvändigtvis är samma sak). Hon talade också med värme om de många av Roths älskarinnor som samlades kring hans död. Något att tänka på för dem som har läst eller hört talas om Portnoy’s complaint och därmed tror sig veta något om författaren och de besvär som han skrev och beskrev. Men dem delade han, kanske den minst provinsielle av det amerikanska 1900-talets många författare, med miljoner läsare i många länder.
Varför har inget svenskt förlag valt att översätta henne?
– En intervju med Karr från 2011