Av BJÖRN SANDMARK
Peter Handkes öden och äventyr som författare har under 90-talet och 00-talet varit ganska mycket på resande fot. Vandringen ut i världen började kanske med de filosofiska betraktelserna från Ingenmansbukten, fortsatte i de torra högländerna i Sierra de Gredos, politiska irrfärder i Serbien och tog mer fantastisk form i Don Juans resor. I sin nya bok Versuch über den Stillen Ort, verkar han ha kommit tillbaka till sin skrivarstuga utanför Paris och prövar ett gammalt format, som nådde höjdpunkter i t.ex. Versuch über den Jukebox.
Den Stillen Ort, som det handlar om i denna novellette, eller kanske essä, rör sig inte, som man kanske skulle kunna tro, om en plats för tillbakadragen kontemplativ självrannsakan, högt uppe i de tibetanska bergen, eller kanske i Kärnten, mot gränsen till Slovenien, utan om en helt annan, mer prosaisk plats, nämligen skithuset, dasset, klosetten. Jag ser ett översättaproblem torna upp sig redan i titeln. Vad jag vet finns inte en liknande användning på svenska, det närmaste jag kan komma är ”hemlighuset”, men det konnoterar helt andra saker än det ögonblick av mikroreflektion som författaren här vill diskutera.
Handke börjar som sig bör med de första minnena från hemgårdens utedass och fortsätter i internatskolans obarmärtiga ljus och övervakning. Därefter blir det resor kors och tvärs i ungdomsåren och en omärklig övergång till den firade författarens once-in-a-life-time upplevelser i japanska santitetsanläggningar.
Men Handke vore inte Handke om han inte lade in även ett (kvasi-) filosofiskt metaplan i själva betraktelsen och det går i stora drag ut på att just toalettbesöket är att förmedla ”själva övergångarna, de oförmedlade, deras stumhet, slagna av stumhet, och sedan återkomsten till språket och talandet – upplevt på nytt, och under livets gång allt mer tilltagande, i själva ögonblicket att stänga och låsa den medvetna dörren, ensam med platsen och dess geometri, bort från de andra”
Lyckas han? Ja, jag tycker nog det. När jag hämtat mig från besvikelsen över den ytterst prosaiska problemställningen, återskapar författaren den säregna stil och implicita argumentationsstil med svindlande vackra utvikningar och språklig skaparkraft som präglade de tidigare försöksböckerna. Första delen, med minnena från barndomens alphydde-utedass och när den sturske ynglingen ska upptäcka världen med sin sjömanssäck nonchalant över axeln, hoprullad runt stationstoaletten på järnvägsstationen i Spittal an der Drau, är de för mig litterära höjdpunkterna i denna annars spänstiga och vitala betraktelse. Mot slutet låter det så här: ”Jag kommer aldrig att bli en sångare. Good Golly Miss Molly. Häpen betraktelse är allt. Ta emot mig.”
Det enda som inger en viss oro är att författaren möjligen nu kommit fram till en sorts exkrementpunkt i sitt skrivande. Det kan kanske betraktas som ironi, självironi eller ett sorgligt memento över det enda som blir kvar……
Se en intervju med Handke här: