Percy Grainger och Ella Viola Ström

Percy Grainger och Ella Viola Ström

Av IVO HOLMQVIST

I trapphallen till Department of Music vid The University of Melbourne hänger ett vackert porträtt i olja av en ståtlig dam i övernaturlig storlek, operadivan Nellie Melba. Jag hade länge en 78-varvsskiva från hennes allra sista konsert och minns att välljudet stördes av en åhörare som hostade till så att det lät misstänkt likt ett gapskratt. Mätt av sina internationella framgångar – hon blev så känd att hon fick en dessert uppkallad efter sig – återvände hon till sin australiska hemstad och byggde sig ett väl tilltaget hus, Coombe Cottage i förstaden Coldstream. Den som ritade hennes hem var John Grainger, chefsarkitekt i Western Australian Department of Public Works i Perth.

Han hade en son vars porträtt i många versioner man kan se i ett hus bara något kvarter längre bort på gatan längs universitetsområdet. Där ligger ett vackert och lite säreget utformat hus i rött tegel, byggt under tidigt trettiotal och redan från början avsett att bli ett varaktigt minnesmärke över kompositören Percy Grainger. Vi var där nyss, på en eftermiddagskonsert när en kvintett spelade en rad uppjazzade nytolkningar av hans stycken som i sin tur var variationer på engelsk folkmusik. Det lät nästan lika bra som Jan Johanssons visa från Utanmyra och annat lika folktonskt.

Den associationen är inte grundlös, Percy Grainger hade ett livslångt intresse för nordisk ton. Han blev god vän med Edvard Grieg och besökte Troldhaugen under dennes sista år, och han skrev en svit med danska folksånger som bas. Ett av hans längre konsertstycken heter To a Nordic Princess, och i hans museum kan man se vem prinsessan var: den undersköna svenskan Ella Ström som han träffade under en båtkryssning och snart gifte sig med, under spektakulära former. Det hände vid en konsert i Hollywood Bowl i september 1928 under mångas överinseende. Publiken var på inemot tjugotusen, orkestern på 126 man, och den lätt insmickrande programmusiken till den nordiska prinsessan var ett huvudnummer.

Om man tycker sig ana tongångar från Frederick Delius i Graingers vackra men lite formlösa och utsvävande musik så kan det nog stämma. Men oftast är det mera handfast rytmiskt hos honom, den sorts taktfast engelsk folkmusik som morris-dansare gärna skuttar fram till. Percy Grainger var en märklig man, en fanatisk frisksportare som gärna skuttade. I Ken Russells sevärda film om Fredrick Delius, A Song of Summer, finns Percy Grainger med på många hörn, klädd i tweedjacka och benlindor. I filmens kanske bästa scen bär han och andra på bår den gravt förlamade och snart blinde Delius (han led av sviterna efter en syfilis han ådragit sig i Paris under tidiga år) högt upp på en bergstopp i Norge, under tidigt 1920-tal. Och så lyfter dimman, solen bryter fram och musiken sköljer in.

Percy Grainger som tidigt blev en pianovirtuos bodde i Melbourne bara under sina första tretton år även om han alltid var mån om att framhäva sitt australiska ursprung. Han studerade i Tyskland, konserterade i England, blev amerikansk militärmusiker under första världskriget, och stannade i USA. Han slog sig ner i White Plains i New York State där hans och Ellas hem nu är ett museum. Till sitt hus vid University of Melbourne, planerat bland annat som ett forskningscentrum, ville han gärna skänka sitt skelett, att ställas ut. Man tackade visligen nej men fick en stor mängd udda föremål, invecklade musikinstrument som Grainger byggde, ofta självspelande, och en dokumentation av hans sexuella preferenser varav något är utställt. Han gillade att bli piskad.

Percy Grainger med sin mor Rose

Percy Grainger med sin mor Rose

Just den bildskärmen kan jag klara mig utan, men porträtten på Grainger själv är intressanta, från hans unga år då han mest såg ut som en prerafaelitisk kerub (ofta samman med den dominerande modern – hon begick senare självmord), till vuxen ålder då han är förvillande lik en faun eller satyr. Hans största läsupplevelse var den isländska sagan om Grettir, och i nordisk musik såg han ett föredöme och en motvikt mot den teutoniskt tungfotade tyska musiksmaken som han avskydde. När han som mycket ung turnerade i England några år in på förra seklet var det samman med den italienska operasångerskan Adelina Patti som i sitt sista äktenskap, fast det var senare, gifte sig med en baron Cederström. En kort tid var Grainger elev till Busoni men det varade inte länge. Läraren var för dominerande, eleven för egensinnig.

Några år senare blev han god vän med en danska som studerade musik och som blev hans brevförtrogna hennes livstid ut. Under ett år på trettiotalet var han gästprofessor vid New York University. Musikinslagen till en av hans föreläsningar stod Duke Ellington för, men annars förhöll han sig fri gentemot det akademiska och olika slags musiketablissemang. Efter sitt sista framträdande på Carnegie Hall 1954 fick han Sankt Olavsmedaljen av kung Haakon, förtjänstfullt. Planerna att han skulle framträda vid Benjamin Brittens Aldeburgh Festival 1959 gick om intet på grund av hans ohälsa. Hans sista framträdande var i slutet av april 1960 på Dartmouth College (det missade jag med några få år liksom att få uppleva Robert Frost som Poet in Residence där, jag kom dit på hösten 1964).

Percy Grainger som blev 78 dog i februari 1961, i White Plains, säkert mätt av dagar och under senare delen av sitt liv förlamande och orättvist självkritisk vad gäller de egna verken. Men den vackra Ella Viola Brandelius Ström Grainger levde ytterligare arton år och gifte vid några och åttio om sig med en flera tiotals år yngre arkivarie som visade sig vara pietetsfull. Efter hennes död såg han till att museet som hennes och Percy Graingers hus i White Plains hade förvandlats till hölls i gott skick. Välskött är också den tegelbyggnad till den egna äran som Percy Grainger lät uppföra i Melbourne 1932, en aktiv institution med konserter och utställningar. Försäljningsutbudet av böcker om honom, inte minst akademiska avhandlingar, är stort liksom mängden av CD-skivor. Chandos har sett till att hans samlade musik kommit i en box på 25 skivor.

Kommentera: