Som barn kunde jag bli storligen förundrad när min mormor och hennes syster bröt ut i långa haranger på ett obegripligt språk. Det lät helt främmande, det var inte ryska som annars var det språk som vuxna använde när de ville att barnen inte skulle förstå och inte heller något annat identifierbart tungomål, även om jag kunde urskilja vissa likheter med tyska.
Så småningom förstod jag att det var jiddisch.
Märklig var också frånvaron av en massa släktingar, framför allt farföräldrar och andra pappas släktingar. De talades aldrig om dem och de hade inga namn, på något sätt klurade jag ut att de dog under kriget, men hur? Samma sorts förundran måste också Monika Sznajderman ha upplevt i sin barndom och samma sorts frågor måste ha sysselsatt hennes unga sinne.
Hon är några år yngre än jag, och liksom jag uppvuxen i Warszawa. Men det finns också stora skillnader. Om min familj var heljudisk, tillhörde hennes föräldrars förening det som med ett märkligt begrepp kallas för ”blandäktenskap” – som om man kunde blanda något annat än man och kvinna! Hennes mors familj är äkta polsk lantadel, med anor och traditioner, stil och klass, nationellt sinnade och inte sällan antisemiter. Pappans familj var relativt välbärgade assimilerade judar. Alla, med undantag för några som hade turen att emigrera före kriget, mördades i Förintelsen. Det är bara Monika Sznajdermans far som mirakulöst överlever. Minnet av de döda skyms av den traumatiska tystnadens skyddande skugga.
I sin bok Fałszerze pieprzu (”Pepparförfalskare” på svenska) gör Sznajderman uppror mot glömskan. Hon beger sig på en upptäcksresa efter familjens rötter. Eller rättare sagt de två familjernas rötter. På mödernet är resan relativt lätt. Spåren är många och enkla att följa. Det är samtidigt en kuriös värld som inte längre finns. Den polska adeln levde länge ett obekymrat liv fyllt av jakt, kapplöpningar, bridge och tennis, någon gång till och med en duell – som dock inte blev av. Inte ens kriget och ockupationen förändrade särskilt mycket i deras egenartade liv, åtminstone inte under de första åren. Det är först genom kommunisternas maktövertagande efter kriget som detta egendomliga universum slås sönder.
Med pappans familj blir det en annan historia. Visserligen har Sznajderman turen att förfoga över ett ganska rikt fotomaterial om den delen av familjen, bevarat tack vare de emigrerade släktingarna, och det låter henne återskapa mycket av deras liv och öden under framför allt 1920- och 30-talen. Genom träget arbete i olika arkiv och register lyckas hon också fördjupa den bilden, och dessutom åtminstone delvis rekonstruera deras liv och inte minst död under Förintelsen.
Bokens titel syftar på en bisarr notis i den av nazisternas officiellt godkända tidningen Gazeta Żydowska (”Judiska Tidningen”) som varnade för förfalskningar av peppar, där den äkta varan ersatts med malen åkerspärgel.
Men även om man som Sznajderman ännu kan hitta spår av enskilda öden, har så gott som hela den judiska värld som en gång var så stor och levande i Polen fram till 1939 nu helt försvunnit. Ett museum här, ett monument där, en och annan minnestavla, är vad som finns kvar.
I städer där en tredjedel av befolkningen, ibland hälften eller mer, var judisk, är deras frånvaro nu total. De gick en säker död till mötes omgivna av gettots murar men lika mycket av en likgiltigheten mur. Och nog innehöll också den många tegelstenar av hat. Polacker övertog judarnas bostäder, affärsrörelser och egendom. Det är som om de aldrig hade funnits där. Tusen år av historia gick upp i rök genom krematoriernas skorstenar och begravdes för alltid i Östeuropas skogar.
Främlingskapet mellan de två folken under samma himmel men med helt olika liv illustreras på ett åskådligt och smärtsamt sätt av Monika Sznajdermans egen familj. Modern och faderns familjer levde parallella liv, som aldrig korsade varandra, som om de levde på olika planeter, fjärran från varandra. Fram till den dag då två medicinstudenter möttes och mesalliansen blev ett faktum. Och genom deras dotter räddas nu båda familjernas historia från glömskan.
Boken, som utkom i Polen 2016, fick där ett mycket positivt mottagande och har blivit prisbelönt. Monika Sznajderman, som har en doktorsgrad i kulturantropologi, driver sedan 1996 förlaget Czarne. Hon är gift med författaren Andrzej Stasiuk, som är översatt till svenska med flera böcker.