Vilken nyhetsmorgon! Hur skall mina tålmodiga läsare orka med denna orkan av omstörtande nyheter. Friskt mod!
1. ”Antipentiti”-lagen
Nu kommer anti-pentitilagen, skriver la Repubblica över hela förstasidan.
Vad är det? Jo, ett problem för (som han själv ser det) den ständigt av åklagare förföljde Silvio Berlusconi är, att då och då sticker det upp avhoppare ur maffiaorganisationerna. De som inte längre orkar med de tuffa villkoren enligt paragraf 41 bis (se tidigare bloggar), de hoppar av och börjar istället samarbeta med åklagarna. De blir ”pentiti”, egentligen ångerköpta, men mer brutalt och ur maffians synpunkt sett – tjallare.
Nu sägs högerregeringen vilja ställa nya krav på hur tjallarna får användas. Redan tidigare har vikten i rättegångar av deras berättelser ifrågasatts. Nu vill man att det skall finnas två av varandra oberoende pentiti, som också i detalj bekräftar varandras vittnesmål, för att deras utsagor alls skall få bevisvärde. Kravet på dokumenterbara bevis fanns redan. En rad rättegångar riskerar nu att falla igenom.
Det skall sägas att det på senare tid funnits ett par fall där välkända politiker, efter att ha utpekats som mafiosi under lång tid, frikänts i HD. Ett sådant gäller den tidigare kristdemokratiske ministern Calogero Mannino. Efter 17 års ständiga förhör, rättegångar och överklaganden, blev han till sist slutligen frikänd. Sådana fall talar naturligtvis inte för institutionen ”pentitismo”.
Efter la Repubblicas morgon-scoop tar Radio 3 upp frågan i en diskussion mellan flera kända jurister, som t ex Antonio Ingroia. Han har just kommit ut med en bok i ämnet. Efter en het men avspänd debatt på morgonsidan enas man om: 1. Ett lagförslag är ett förslag – ingen vet hur det kan se ut efter att parlamentet börjar behandla det. 2. Redan nu ställer lagarna mycket hårda krav på vilket bevisvärde en pentitos utsagor kan ha 3. Ingroia berättade hur han själv anklagat pentiti för ärekränkning efter att det visat sig att deras utsagor inte stämmer med andra bevis. 4. Pentiti har varit en fundamental del i en lång rad av de viktigaste rättegångarna mot maffiorna under de senaste decennierna. Från maxiprocessen i Palermo till Casalesirättegången mot camorran.
Så låt oss efter detta se la Repubblicas scoop som en varningssignal – men en något nedtonad sådan.
2. Massimo Ciancimino
Nästa nyhet finns i alla tidningar – mer eller mindre. Den handlar om Massimo Ciancimino, son till Vito Ciancimino, Palermos viktigaste maffiaboss under en lång period då han också var sindaco, borgmästare i staden.
Det pågår en rättegång i Palermo som skulle kräva ett minut-för-minutreportage för att komma till sin rätt. Den handlar i yttersta sammandrag om karabinjäröversten Mario Mori som sitter anklagad för att ha gynnat en ”förhandling” mellan statens myndigheter och maffian. Bakgrunden är att villan, där maffiabossen Totò Riina greps, stod obevakad och utan att någon form av husundersökning genomfördes under bortåt 2 månader efter gripandet. Under denna tid hade mafiosi alltså alla möjligheter att skaffa undan alla bevis. Som ett av vittnena i denna rättegång framträder nu under några dagar Massimo Ciancimino. Ett av hans påståenden från igår toppar tidningssidorna idag.
– Pappa investerade maffians pengar litet överallt i Norditalien. Särskilt intresserad var han av en investering i Milano 2.
Och som alla vet, Milano 2 är ett stort kvarter i stadens utkanter, projekterat enligt alla moderna principer. Där fann den milanesiska medelklassen sina bostäder. Alltså återkommer den ständiga frågan: var fick Berlusconi sina pengar från under den långa tid han verkade som fastighetsbyggare i Milano? Frågan gäller inte bara Milano 2 utan också projekt som ligger tidigare i Berlusconis karriär.
På nolltid anländer förnekandet från Berlusconis advokat, Niccolò Ghedini.
– Milano 2 byggdes och finansierades helt transparent. Alla investeringar är klart dokumenterade. Där finns inga maffiapengar. Jag överväger en stämning av signor Ciancimino.
3. Boffo, Feltri och kardinalen
Tredje nyheten för dagen är ett gränsfall – Kyrkan eller den världsliga staten? En riktig smaskig historia är det likafullt.
Den handlar om Vittorio Feltri, av Berlusconis familj tillsatt som chefredaktör för familjeorganet Il Giornale. Feltri är en totalt hänsynslös fejkare och skandalsökare som fungerar som en förlängd arm för regeringskansliets mediaexperter.
I höstas slog han upp stort att tidningen l’Avvenires chefredaktör Dino Boffo var föremål för en polisutredning, och då skall det sägas att dagstidningen l’Avvenire är organ för den italienska biskopskonferensen, i verkligheten en röst för Vatikanen. Polisutredningen skulle ha gällt hot mot en kvinna vars man Boffo skulle varit förälskad i.
Tala om skandal! Boffo fick en vecka på sig att avgå. Plötsligt saknades en röst i en ändå blygt kritisk kör av regeringskritiska tidningar. För l’Avvenire hade vid några tillfällen vågat kritisera Berlusconis regering.
Efter några månader erkände Feltri, på sitt eget föga klara maner – att hela historien nog var fel från början. Dokumentet han hade sett var en partsinlaga från en anonym källa och det hade sedan visat sig att någon polisutredning inte existerade med Boffo som huvudperson.
Igår skall Feltri och Boffo ha ätit lunch tillsammans i Milano. En försoningsgest? Knappast. Boffo säger att han bara ville veta vem som inspirerat Feltri till attacken mot honom.
Svaret från Feltri är en motfråga: varför är Bertone så kritisk mot dig? (”Perché Bertone ce l’ha tanto con te?”). Bertone i det här fallet är ingen mindre än kardinal Tarcisio Bertone, segretario di stato, i själva verket – Vatikanens regeringschef.
Av detta följer så denna hypotes: någon – vi skriver ”någon” – hade protesterat mot l’Avvenires regeringskritiska artiklar. Bertone hade gett order om att Feltri skulle informeras på lämpligt sätt.
Tala om stories, grabbar!
Åke Malm
‣ Frågan om ”i pentitis” roll i den italienska rättsprocessen har tagits upp tidigare, bl.a. av journalisten och författaren Carlo Lucarelli i dennes TV-serie Blu Notte: