Pdl spricker

Av ÅKE MALM

Så har det hänt – det som för en vecka sedan verkade omöjligt. Silvio Berlusconis parti, Partito della Libetà, Pdl, har imploderat. Silvios hängivne kronprins, sicilianske advokaten, Angelino Alfano, har lämnat sin “älskade ledare”. Tillsammans med 56 partikamrater från senaten och deputeradekammaren bildar de nu gruppen Ncd – Nuova centrodestra (”Nya mittenhögern”).

PdL bildades då den första upplagan av Forza Italia (Heja Italien) gick i graven i samband med att partiet 2009 slog sig samman med högerextrema, delvis nyfascistiska, Allianza Nazionale. Redan ett år tidigare hade FI och AN bildat en federation inför parlamentsvalet. Ett lyckat drag – partiet fick drygt 37 procent av rösterna. Federationen är ett bra exempel på hur partier föds och faller sönder under Silvio Berlusconi, som 2007 inför en larmande folkmassa i Milano från fotsteget till sin limousin höll sitt ”tal från fotsteget”, ”il discorso del predellino”. Då lät det så här:

– Idag föds officiellt ett nytt stort parti, frihetens folks parti. I samma parti går också Forza Italia upp. Vi inbjuder alla att följa oss i kampen mot politikens perukstockar, för ett nytt stort folkets parti. (Oggi nasce ufficialmente un nuovo grande partito del popolo delle libertà: il partito del popolo italiano. Anche Forza Italia si scioglierà in questo movimento. Invitiamo tutti a venire con noi contro i parrucconi della politica in un nuovo grande partito del popolo.)

Idag är allt detta glömt. För några timmar sedan bara röstade PdL:s nationalråd för att upplösa sig själv och låta det gamla Forza Italia återuppstå. En votering som luktar totalitarism lång väg: alla röstade ja, ingen avstod, ingen röstade emot. De som kunde röstat nej hade helt enkelt inte infunnit sig. Efter 14 dagars intensiva och upprivande förhandlingar stod det klart att partisplittringen var ett faktum. Förutom de 56 parlamentarikerna följer också drygt 230 representanter i nationalrådet deras nye ledare Angelino Alfano.

Länge hade striden stått mellan hökar (falkar i Italien) och duvor. Till de första hör extremister som Daniela Santanché (även kallad ”La pitonessa”, pytonhonan), gruppledaren i deputeradekammaren Renato Brunetta, förre utbildningsministern Mariastella Gelmini, förre jämlikhetsministern Mara Carfagna och många andra. Till duvorna räknas senatorer som Roberto Formigoni, tidigare talmannen i senaten, Renato Schifani m.fl.

En av huvudpunkterna i Berlusconis tal var den gamla vanliga: ”Vi vill bygga ett Italien där åklagarna får arbeta efter sunda principer och inte är ett redskap för våra motståndare som via domstolarna söker undanröja en konkurrent”. Stödd på livläkarens arm lyfte han svagt högerarmen när han kom till slutorden: ”Vi skall bygga ett nytt liberalt Italien”. Då kan det vara intressant att konstatera att under de nästan 20 år som gått sedan han ”kastade sig in i ringen” har det varit skralt med liberala reformer. Det är egentligen bara hans motståndare Romano Prodi som lyckats genomföra reformer av det liberala slaget.

Också i övrigt var det skralt med nyheter i detta tal som hans egna tidningar redan kallat ”historiskt”. Den enda verkliga nyheten var egentligen att talet framfördes av en ledare som bara var en skugga av sitt forna jag. Trött, grå i ansiktet och ganska utledsen på det hela. ”Hade jag bara haft mitt pass hade jag åkt raka spåret till Antigua och lämnat alltihop”, hade han hotat några timmar tidigare. Under de sista fraserna som var tänkta att utgöra en retorisk kulmen, vacklade han alltså till. Livläkaren som skyndat till beordrade honom att dricka ett glas vatten. Häpna stirrade hans trogna falkar upp mot talarstolen.

För att man skall förstå vilken atmosfär som rått de senaste veckorna, kan det vara skäl att notera hur språkbruket hela tiden förändrats. De allra närmaste tävlar inte bara om att visa upp en enad front. Det gäller också att använda ett ständigt allt hetsigare språk – det gäller ju att stå i främsta ledet bland beundrarna för att vara säker på att komma med i nomineringarna till nästa val. Rena rama adjektivinflationen, alltså. En retorisk kampanj som närmast kan jämföras med nordkoreanernas: ”vår älskade och beundrade ledare”. Att vänsterpartiet Pd står fast vid att rösta för att Berlusconi skall förlora sin plats som senator översätts med att ”nu förbereder sig Pd för att agera exekutionspatrull när vår ledare skall mördas politiskt”.

Allt detta händer medan Eu-kommissionen just underkänt det krispaket som regeringschefen Enrico Letta under stora svårigheter försöker få sitt eget parlament att godkänna. Åtgärderna som varslats räcker inte enligt kommissionen för att landet skall klara 3-procentsgränsen för budgetunderskott. Och därigenom lyckas man heller inte minska statsskulden – som nu är på väg mot 134 procent av BNP.

Drygt fem timmar efter Berlusconis 90 minuter långa tal öppnade Internationella pressklubben sin portar för Angelino Alfanos första presskonferens som ledare för Ncd – Nuova centrodestra. I en överfylld konferenssal förkunnade Alfano: ”’Vi hade aldrig trott att vi skulle tvingas till detta steg”. Anledningen var, hävdade han, att medan han och medlemmarna i det nya partiet fortsatt att stödja regeringskoalitionen, hade PdL/Forza Italia tagits över av en grupp extremister som fått Silvio Berlusconi med sig. Men, bedyrade Alfano: ”Min relation till Berlusconi är fortfarande som vore jag en son. Jag har grälat med min pappa också men så småningom har vi accepterat varandras skiljaktiga ståndpunkter”. Underförstått: den här gången har detta inte varit möjligt. Men sprickan öppnar naturligtvis för framtida brobyggen. En linje som Berlusconi själv pedagogiskt förklarade så här: ”Nu gäller det att vara försiktiga med våra kommentarer. I framtiden blir det säkert lägen för nya koalitioner – och då är det bra att vi inte grävt sådana skyttegravar mellan oss att de blir svåra att överbrygga”.

Läget nu är att Lettas koalitionsregering teoretiskt kan räkna med en mindre majoritet i parlamentet. Enligt Corriere della Sera kan siffrorna se ut så här. Men ta dem med försiktighet – alla tidningar har sina egna uträkningar. I senaten skulle Letta-regeringen kunna räkna med 169 röster av kammarens 316 ordinarie ledamöter. I deputeradekammaren tycks Letta inte ha några svårigheter. Av kammarens 630 platser har regeringen på pappret 386. Men majoriteterna är rörliga och Corriere sätter frågetecken i kanten på vissa partier. Ncd som inte är vänster, men inte vill ha någon regeringskris och därför stödjer Letta-regeringen, här ändå hamnar i vänsterkonstellationen – även om det naturligtvis i andra avseenden är ett klart högerparti. Samtidigt formerar sig trupperna på vänsterkanten. 8 december skall primärval hållas om vem som skall bli PD:s näste partiledare. Tonen mellan kandidaterna skärps dag efter dag. I synnerhet mellan de två huvudmotståndarna, Florens borgmästare Matteo Rienzi och partiveteranen Gianni Cuperlo (som faktiskt var den siste ordföranden för ungkommunisterna i gamla PCI).

Allt detta medan LO:s Cgil konstaterar att landet hittills i år har förlorat 3,3 miljarder i löneinkomster, att arbetslöshetskassorna är tömda och att tiotusentals små och stora företag slår igen. Regeringschefen Enrico Letta upprepar tålmodigt att han ser ljuset i tunneln. Andra hävdar att ljuset är knappt skönjbart och rasande demonstranter fyller gatorna och hotar inta regeringsbyggnader.

Närmast på tur står nu omröstningarna i parlamentet om stabilitetspakten – med de tillägg som Eu:s anmärkningar kommer att medföra. Dessa voteringar skall vara klara till den 27 november då – om ingenting oförutsett inträffar – parlamentet också skall rösta om Berlusconi skall förlora sin senatorsplats. I den frågan har Alfano lovat att rösta emot, vilket återför Ncd till dess naturliga högerplats – åtminstone i detta sammanhang. Men om Forza Italia skulle lägga en misstroendemotion och M5S röstar med (för Beppe Grillo upprepar dagligen att han vill ha ett omedelbart nyval) då hamnar regeringen i en ny situation. Den 8 december är det primärval till platsen som partiledare i Pd.

Som vanligt – det blir en spännande fortsättning på hösten.