Pavel Kohouts memoarer redovisar ett centraleuropeiskt liv med stationer som Auschwitz (i barndomen och innan katastrofen), Prag och Wien och där han själv kongenialt uppträder i roller som barnskådespelare, kommunist, stalinistisk poet och sångare, uppburen författare, dissident, (tvångs-)emigrant, demokrat och en av initiativtagarna till Charta 77.
Med en sådan biografi bör ingen vara förvånad att han först och främst är dramatiker och teatern försvuren. Här tecknas med stor uppriktighet – också mot den egna personen – en intellektuell utveckling från antinazist över kommunism bort till den Kohout som är en av de tidigaste kritikerna av realsocialismen i Östeuropa.
Särskilt fängslande är hans ständiga konflikter med den politiska vänster i Västeuropa som inte vill veta sanningen om tillståndet i Öst.
De nästan 600 sidorna kan läsas som en nära nog exemplariskt personifierad historia över Europas senare 1900-tal, men som genom författarens sinne för det drastiska, absurda och anekdotiska mitt uppe i den mänskliga tragedin också vittnar om författarens goda humör och stora aptit på livet.