En av de första åtgärder som de nya myndigheterna vidtog sedan Khadaffi-regimen störtats på hösten 2011 var att införa en lag som upphävde det tidigare förbudet mot månggifte. Detta må ha kommit som en överraskning för den som trodde att den ”arabiska våren” skulle medföra en övergång till mera progressiva, sekulära och demokratiska förhållanden i de berörda länderna. Men mycket snart stod det klar att dessa väststödda rörelser hade blivit beroende av pengar och i tilltagande utsträckning även vapen ”från de sista kvarvarande teokratiska diktaturerna på jorden”.
Orden är den brittiske journalisten och Mellanösternkännaren Patrick Cockburns i ett uppsummerande kapitel i hans senaste bok. Cockburn har rapporterat under en följd av år för ansedda blad som Financial Times, The Independent och London Review of Books, liksom för den av brodern Alexander grundade artikeltidskriften Counterpunch, från det mest konfliktdrabbade området i världen, rekryteringsbasen för både gudskrigare och flyktingmassorna i Europas länder. Området sträcker från Afghanistan till Libyen och Jemen, omfattar de värsta krutdurkarna Irak och Syrien och tidsperioden är de närmaste föregående femton åren.
Åtta krigsfall har Cockburn noterat. Kännetecknande för samtliga är den utländska inblandningen, direkt eller indirekt. Väst har åsidosatt folkrätten, spelat på humanitarismen och samtidigt verkat i samklang med enväldigt styrda monarkier, särskilt Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, där medborgerliga rättigheter saknas, människovärdet kränks och varifrån den religiöst betingade terrorismen finansieras. En av de främsta baserna för al-Qaida-inspirerade kampgrupper har blivit de öppna klanstridernas Libyen, där den sociala sammanhållningen har spruckit och levnadsstandarden för alla sjunkit drastiskt sedan Khadaffis fall. Regimväxlingen hade inte inträffat, understryker Cockburn flera gånger, utan de Nato-organiserade massiva bombattackerna över landet.
Arabförbundet ville också ha bort Khadaffi, till varje pris. Varför? ”Det var hans radikalism, även om den modererades under senare år, inte hans auktoritära ledarstil som fick dem att hata honom”, skriver Cockburn.
Den här boken är inte en uppföljare till Jihadisternas återkomst, som utgavs på svenska förra året. Där följde författaren nära, alltid på plats, sällan hänvisad till andrahandskällor, framväxten av Islamiska staten ur det religiösa virrvarr och sekteristiska våld som blev följden av den brittisk-amerikanska interventionen i Irak 2003. Den sunnimuslimska vreden över förlorad status och den shiamuslimska elitens maktövertagande kunde dra fördel av landets fragmentisering och frånvaron av en nationell krigsmakt, upplöst av invasionsstyrkorna, och förekomsten av en utbredd korruption inom de nya väpnade styrkor som sattes upp men visade sig totalt stridsodugliga. Cockburn skildrade ingående hur skickligt IS-strategerna utnyttjade sönderslagna samhällsstrukturer och hur enkelt de tog greppet över den så kallade moderata oppositionen i Syrien. Turkiet höll under tiden sin gräns porös så att ständigt nya horder av kämpar kunde ta sig över norrifrån och olja exporteras i andra riktningen från av IS kontrollerade områden. Jihadisternas fenomenala rörlighet på marken har hela tiden gäckat dem som velat bomba dem till utplåning.
Chaos and Caliphate tar ett större grepp. Cockburn sätter in de lokala och regionala stridshändelserna i ett geopolitiskt sammanhang. Han följer dem år från år, månad från månad – genom reportage och dagboksanteckningar, sammanhållna av korta översikter som ger rums- och tidsperspektiv. Den västliga inblandningen har inte varit slumpartad utan systematisk, följden av en notorisk felsyn och inte av separata olyckshändelser. Den har inte lindrat utan förvärrat konfliktsituationer. Revanschismen har rotat sig i dessa länder där den nationalstatliga ordningen har varit mycket bräcklig, för att till slut falla samman och underkastas klanens, stammens, sektens, den enskilda stridsgruppens intressen. För litet stat blev följden av de gamla härskarsystemens sammanbrott – dessa kunde vara nog så brutala, men vid en jämförelse med den urskillningslösa terror som jihadisterna praktiserar framstår de som västanfläktar, om uttrycket tillåts.
Kontentan är att kaoset blev den suveräna grogrunden för kalifatet. Människors längtan efter ordning och drömmar om hämnd för utståndna oförrätter exploaterades effektivt av de vildsinta, hängivna terroristledarna. De har skapat system som i samtliga fall är mer reaktionära och repressiva än de raserade. I kalifatet är det ingen ände på alla förbud och alla inskränkningar i den individuella friheten – eftersom individen inte anses fullt myndig utan infogad i en religiöst-dogmatiskt uttänkt plan, enligt vilken martyrskapet alltid hägrar. Strängt taget existerar heller inga familjeband: en make kan bokstavligen driva sin hustru eller dotter i döden genom att övertyga henne om det rättfärdiga i ett självmordsattentat. En del kvinnor har kunnat rymma ur en sådan förnedring, andra inte. Indoktrinering genomsyrar alla interpersonella relationer; utrymmet för dissens är noll. Nästan alla initierade Cockburn talar med ber att han inte uppger deras namn. Han blir personligen bekant med flera som får en våldsam död.
Detta är stor journalistik. Cockburn utsätter sig själv för stora personliga risker när han placerar sig mitt i de onda orkanernas öga. Han är inte krigskorrespondent utan kanske raka motsatsen. Han tar inga uppgifter för givna; allt måste kontrolleras och utsättas för en intensiv källkritik. Han är inte vad man kallar partisk, vare sig åt ena eller andra hållet. Däremot får man nog säga att han är brittisk, besatt av empiri och detaljer. Hans rapportering överflödar av konkretion. Om kvinnornas ställning i den självproklamerade islamiska staten säger han att de har ”reducerats till boskap, utan rättigheter och oberoende”. Flickor får inte bära jeans eller göra make-up. Det är otillåtet att röka cigaretter och tugga tuggummi. Syaffärer för kvinnor stängs om en man skulle inträda där. Gynekologer måste vara kvinnor. Inga butiker får hållas öppna under bönestunderna. Överträdelser beivras hårt. Detta är knappast medeltid, det är slaveri.
Ändå kan många vanliga människor på sunnisidan lockas av denna lag-och-ordning-atmosfär, i kontrast till det godtycke och den dysfunktionalitet som alltid har präglat den shia-dominerade regimen i Bagdad efter Saddam Husseins avlägsnande. Hur länge måste befolkningen i dessa länder leva med dödsbringande paradoxer av detta slag? Illdåd begås överallt. Man har svårt att gradera. Och Cockburns trovärdiga berättelser underminerar tilltron till varje tvärsäkert uttalande.