Från Pasolinis film Matteusevangeliet (Skärmavbild Youtube)

”Jag är ingen filosof men jag har en filosofi”
En essä om Pier Paolo Pasolini (6)

Under hela sitt yrkesverksamma liv förde Pasolini en omfattande korrespondens, med både vänner och kolleger. Hans vilja att hjälpa och råda var lika stor som hans lust att förstå. Han var en central gestalt i kraft av sitt konstnärskap, sin samhällskritik och sin stora vänkrets.

En gång på 50-talet läser Pasolini i tidningen om en 15-årig poet. En pojke som drabbats av allvarlig sjukdom, och som bara med yttersta möda kunde skriva med vänsterhanden, som han själv tränat upp. Och han ägnade sig nu åt att skriva poesi, rentav på dialekt, och blev beundrad i pressen för det. Pasolini sätter sig och skriver till honom, utan att personligen känna honom, att han borde avstå från berömmelsen. Han är för ung, han borde gömma sig för uppmärksamheten och beundran, gå in i sig själv och fördjupa sina reflektioner, läsa mer, skriva mer, för att så småningom träda fram som en vuxen poet. Vid sin ålder kan han vara en sensation, men han bör akta sig för att låta sig smickras av det. Det finns nämligen inget som är värre än att genast bli en ”vara”, skriver han till den unge poeten.

Vägra vara vara. Det skulle kunna vara ett av Pasolinis många motton. Vägra vara till på de andras villkor, för deras skull, som något de kan smycka sig med, skryta med, utväxla med varandra mot andra varor. Vägra bara. Var så sann att du sticks, så giftig att de inte vågar ta i dig, och slingra dig, byt skepnad, växla och förstelna dem med din basiliskblick.

Under loppet av 60-talet tycks han föra över sin känsla inför det romerska subproletariatet, landsbygdens arbetare med alla deras traditioner och dessa ragazzi di vita, livets killar, som den väluppfostrade borgarsonen så hängivet idoliserade och fetischiserade, på ”tredje världens massor”. Där upplevde han att det arkaiska, det förmoderna, levde vidare, och någonstans tycks han ha hyst ett omöjligt hopp om att de skulle ta över hela världen. Den här drömmen var naturligtvis utbredd under 60-talet.

Delvis handlade det om att vänsterradikalismen, som upplevt sin stora kris 1956 med Chrustjovs tal om Stalins brott, i samband med att avkoloniseringen tog fart fann denna nya rörelse att fästa sitt hopp vid. För folken som tog sig ur kolonialismen var det oftast den nationalistiska befrielsen som var det viktiga, något en italienare, med minnet av Garibaldis revolutionära kamp och enandet av Italien i relativt färskt minne, rätt lätt kunde gripas av. För västvärldens vänsterradikaler var det något ytterligare, en dröm om ett nytt, globalt tredje stånd, som tar form i den tredje världen, och som skulle resa sig mot den vite mannens överhöghet: efter att först ha kastat ut honom ur sina egna länder skulle de fortsätta och befria även den norra hemisfärens västra delar från kapitalismens förtryck. Denna dröm var i bästa fall naiv, i värsta fall var den bara en fortsättning på myten om den ädle vilden, en västerländsk fantasi om hur vildarna skulle komma och med sin rena, höga, oförstörda kultur frälsa oss dekadenta, kapitalistiska vrak. Delar av denna dröm lever ännu vidare även i den svenska synen på världen: därav till exempel de upprepade påståendena att vi inte har kultur, till skillnad från dem. De uppfattas nämligen som oförstörda.

Men denna syn osynliggör maktförhållandena utanför den västerländska världen, skillnaderna i rikedom och fattigdom, förtrycket som finns i traditionella samhällen, och som förstärks och konserveras av religionen, inte minst islam, alla dessa komplikationer förträngs och förnekas, till förmån för en övergripande idyllisering och exotisering, med djupa historiska rötter. Redan Tacitus betraktade germanerna på detta sätt, och upplysningstiden indianerna och sedermera då de muslimska massorna eller den kinesiska ungdomen i kulturrevolutionen. Allt illusioner, våra egna fixeringar, som vi inte verkar kunna komma ur.

Det är inte underligt att även Pasolini var gripen av det som pågick i hans samtid, och efter hand som det italienska subproletariatet moderniserade sin livsstil, dialekterna slipades av, den materiella standarden steg och nya generationer växte upp som inte längre förvaltade den levande traditionen, religionen, livsformerna och kulturen, utan lärde sig attityder genom TV, från filmstjärnor, reklam, artister och den kommersialisering och kommodifiering som så plågade Pasolini, flyttade han över sin dröm om den djupare kulturen till invånarna i Algeriet, till Afrika, Palestina, till revolutionära rörelser på behörigt avstånd.

Men inte bara på behörigt avstånd geografiskt, utan även i tiden. Redan i sin film Matteusevangeliet, som är den överlägset bästa och mest gripande filmatisering av någon Bibelberättelse som över huvud taget existerar, fokuserade han på det enkla folket, på amatörerna, deras naturliga ansikten, avslappnade, oförställda miner som han lyckas fånga med kameran. Och detta arkaiska spår blir allt djupare i hans verk, i filmatiseringarna av Oidipus och Medea, som försöker frambesvärja en direkt närhet till de grekiska tragedierna.

Genom dessa filmer söker han sig djupare ner och längre bort, för att helt gå upp i en dröm om ett idealiskt liv i den så kallade Livets trilogi. Det verkar nästan geometriskt förutsägbart att han ska genomgå denna konstnärliga utveckling samtidigt som hans polemiska skrivande blir allt mer framträdande och 68-rörelsen tar fart och den vänster han identifierat sig med så länge plötsligt tycks vara på väg att ta över hela världen i en enda ohejdbar våg av ungdom, radikalism, entusiasm… medan han tycks se, ända från starten, att rörelsen inte är vad den utger sig för att vara.
___________

  • Klicka här för att läsa essän om Pasolini från början

  • Se ett avsnitt ur Pasolinis Matteusevangeliet (här med undertexter på engelska)


  • Torbjörn Elensky

    Torbjörn Elensky

    Torbjörn Elensky är författare

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: