Vi skall inte ha några stängda portar till den katolska kyrkan, uppmanade påven Franciskus i onsdags. Framför sig hade han en bara halvfull Petersplats – 20.000 troende och turister mot normalt över 40.000 under de ordinarie onsdagsaudienserna.
Men detta var veckan efter massakern i Paris och teater Bataclan hade blivit känd världen runt. Också romarna flyr nu platser som i ständigt nya säporapporter utpekas som möjliga mål för terroristerna. De italienska myndigheterna lugnar med besked om att läget är under kontroll. Man vet till och med hur man skall bekämpa eventuella drönare som skulle kunna upptäckas över Petersplatsen.
Under sina tal lämnar Franciskus allt oftare det skrivna och talar på fri hand. Han arbetar med rösten för att budskapet skall nå fram. Och nu handlar det om att tiden närmar sig för den högtidliga invigningen av hans eget heliga år. Det har fått namnet Barmhärtighetens jubelår. Och enligt vissa institutioner väntas 30 miljoner pilgrimer till Rom.
Men den uppskattningen ligger nu långt tillbaka i tiden, och framstår närmast som en stilla förhoppning från turistmyndigheterna. Efter massakern i Paris är nog läget ett annat. Amerikanska ambassaden och FBI har gått ut med varningar för terroristattacker och Roms turistchef talar om att dussinvis charterresor har avbokats. I gengäld har Rom numera två ansvariga för kommunen, båda prefekter. Detta sedan den folkvalde borgmästaren, Ignazio Marino, tvingats avgå med hela kommunstyret. Prefekten Francesco Paolo Tronca har utsetts till kommissarie och skall leda kommunen fram till nästa kommunval någon gång i maj, troligen. Tronca anses högt meriterad, han ansvarade senast för Expo Milano, världsutställningen som nyss avslutats, ett jobb han fick mycket applåder för.
Troncas närmaste partner är prefekten Franco Gabrieli, ansvarig för Roms landsting. Även han har en diger meritlista. Han grep de sista rödbrigadisterna och var ansvarig för nödsituationen efter jordbävningen i l’Aquila. De båda prefekterna tillsammans diskuterar nu hur man skall få fram metalldetektorer kring Colosseum (troligen köper man dem som användes under utställningen i Milano).
I planläggningen finns jätteevenemang som Moder Teresa av Calcuttas saligförklaring liksom exponeringen av helgonet Padro Pios kvarlevor. Båda dessa tilldragelser väntas dra miljoner pilgrimer till Rom.
Så blandar sig väldigt praktiska frågor med påven Franciskus krav på öppet hus, ”inga stålpansrade dörrar – niente porte blindate”, kräver han. På kvällen den 8 december i år är det planerat att påven skall vandra ner för Peterskyrkans mittgång och fram till den ståtliga men annars alltid stängda porten: La porta santa. Den murades traditionsenligt igen senast 2000 när förra jubelåret avslutades. Franciskus följer troligen det förenklade ceremoniel som Johannes Paulus II införde. Det innebär att murningen har tagits bort i god tid innan påven kommer fram till dörren. Tidigare knackade påvarna med en silverhammare på dörren – nu trycker de symboliskt på den och långsamt börja den sedan öppna sig. Det hela sker med hjälp av ett antal taljor som Vatikanens specialister använder för att kontrollera den flera ton tunga porten.
Här öppnar sig också den katolska kyrkans överväldigande symbolvärld. Den som träder in genom den heliga porten får sina synder förlåtna och föds till en ny människa. Egentligen firar kyrkan ett jubelår bara vart 25:e år – men då och då har det hänt att en påve har ansett det lämpligt med ett extra jubelår De kan ha ansett att det krävdes en ny stark symbolik för att gjuta nytt liv i kyrkan. Cyniska romare tror att det denna gång mer beror på att kassorna är tomma och kräver nya, friska pengar. Man kan förstå att Franciskus själv kände ett behov av en pånyttfödelse efter de rader av skandaler som drabbat kyrkan under de senaste åren.
Roms myndigheter togs på sängen av beskedet om jubelåret och först i förra veckan lyckades man få fram all de 200 miljoner euro som behövs för att råda bot på allt som saknas inför jubelåret. Ett nedslitet tunnelbanenät, gator och trottoarer som inte underhållits, renhållning och sophantering som riskerar totalt kaos och mycket annat som följt av åratal av korruption och av den lokala maffians övergrepp. Till det behövs 2.000 extra poliser och karabinjärer som skall bevaka alla tunnelbanestationer och pilgrimsvägarna till de fyra basilikor pilgrimerna bör besöka, San Giovanni in Laterano, Santa Maria Maggiore, San Paolo Fuori le Mura och Peterskyrkan.
– Framför oss finns porten, inte bara den heliga, utan Guds barmhärtighets stora port – och det är en vacker port, understryker påven med en röst som en gammal fryntlig kyrkoherde i någon landsförsamling.
Han har en fullständigt personlig stil – och församlingen här på Petersplatsen älskar honom. En stil han började med redan när han presenterade sig inför menigheten efter att ha blivit vald den 13 mars 2013. ”Buona sera”, sa han så långt borta från allt det tunga, retoriska i påveämbetets traditionella sätt att framträda. Det är faktiskt bara litet drygt två år sedan påvevalet ägde rum. Men vad har han inte hunnit med – han har en för en 78-åring fullständigt ofattbar arbetskapacitet.
Han har nekat att flytta in i de apostoliska gemaken där påvarna i sekler tvingats uppehålla sig. Han valde istället den enkla hotellbyggnaden Santa Marta strax innanför klockporten. En svit på två enkla rum – mycket långt från hans kardinalers lyxvåningar på 300 kvm och mera.
Problemet är att han fick ta över en kyrka som höll på att gå under av tyngden från alla ouppklarade konflikter, makthunger och fiffel. Det står alldeles klart nu att hans företrädare, den åldrige Benedikt XVI, tvingades till det fullständigt oväntade beslutet att abdikera, för att hans krafter inte räckte till för de revolutionerande reformer som krävdes. Franciskus började med att angripa Vatikanens egen bank, IOR (Istituto per le Opere di Religione). Ett institut som bildades av krigspåven Pius XII 1942. Sedan dess har den varit inblandad i de flesta stora skandaler där mafiosi som Michele Sindona hade tillgång till praktiska nummerkonton och kunde spekulera hejdlöst – med miljoner i skulder som följd. Eller den märklige amerikanske biskopen Marcinkus som drogs in i kraschen kring Banco Ambrosiano. De affärerna orsakade Vatikanen förluster med runt 1,3 miljarder dollar.
För fullständighetens skull skall det sägas att beteckningen Vatikanens egen bank som används av de flesta journalister egentligen inte är riktig. Den beteckningen borde i stället användas för APSA – Amministrazione del Patrimonio della Santa Sede. Den har till uppgift att administrera kyrkans tillgångar ”och förse densamma med medel för dess aktiviteter”.
Om de dramatiska tilldragelserna kring Franciskus reformförsök i Vatikanen kan man läsa i de två senaste storsäljarna. De hamnade på bokhandelsdiskarna exakt samma dag – en samordning mellan två stora, konkurrerande förlag, man sällan skådat. Via Crucis av Gianluigi Nuzzi kom ut hos Chiarelettere medan Avarizia av Emiliano Fittipaldi distribuerades av Feltrinelli. Tillsammans drygt 500 sidor rapporter av bästa grävande journalistmärke.
Via Crucis är en vitsande titel som tar avstamp i den korsvandring de troende deltar i under påsken. Ett sätt att symboliskt återuppleva händelserna under korsfästelsen. Men i det här fallet syftar titeln också på kraven att rensa upp. Den massiva genomgången bygger på dokument som i flera fall kommer direkt från det påvliga skrivbordet. Även Emiliano Fittipaldis Avarizia, Girighet, bygger på hemliga dokument och protokoll från interna diskussioner bland kyrkans administratörer. Girigheten är ju en av de sju dödssynderna och Fittipaldi pekar direkt ut kyrkan för att varje år ta emot bortåt 80 miljoner dollar i form av den sk Peterspenningen. Det är en donationsmöjlighet för de troende att ge pengar, som av påven skall användas för hjälp till fattiga och behövande runt om i världen. I sin bok visar Fittipaldi att enbart en del av denna fond verkligen går till hjälpbehövande. Istället har den blivit en extra inkomstkälla att användas för att täcka upp plötsliga hål i administrationen.
Båda böckerna är storartade reportage som var och en betar av sin del av det väldiga materialet. Fittipaldi berättar hur han blir uppsökt av några höga dignitärer från kyrkan och får sig anförtrott ett gigantiskt material om allt som gått snett i kyrkan. Nuzzi har redan tidigare skrivit tre böcker i ämnet som alla byggt på att folk i påvens närhet känner krav på att saker och ting kommer ut i dagsljuset.
Typiskt är att reaktionerna från kyrkan på böckerna inte handlat om fakta som blivit fel. Den stora diskussionen har istället handlat om det är rätt att publicera material som stulits från kyrkans högsta ledning. Båda journalisterna riskerar nu att gripas av Vatikanens gendarmeri om de passerar in på den statens område. En som redan har gripits är monsignor Angel Vallejo Balda, som arbetade i direkt kontakt med påven. Han misstänks vara den som försett journalisterna med de hemliga dokumenten, och sitter nu därför sedan flera månader i en cell i Vatikanens inte särskilt bekväma fängelse.
Fittipaldi arbetar normalt för veckotidningen l’Espresso. Där har han senare beskrivit den våldsamma inre strid som pågår mellan olika grupperingar bland kardinalerna. Där finns den konservativa gruppen kring kyrkans tidigare Segretario di Stato (motsvarar ungefär en statsminister), kardinal Tarcisio Bertone och Roms tidigare ärkebiskop, Camillo Ruini. Och många andra.
Mot dessa finns en mera radikal falang som söker stödja påvens ansträngningar till reformer. Men naturligtvis är saker och ting mycket mera komplicerade än så här. Många ställer sig idag frågande t ex inför Franciskus nominering av IOR:s nya styrelse som leds av kardinal George Pell från Australien, kallad ”Ranger”. Hans göranden som ärkebiskop i ett tusental misstänkta pedofelifall, utreds fortfarande av australiska myndigheter. Dessutom kritiseras han häftigt för sin vana att alltid flyga business och för att han jämfört pedofiliprästerna med ett ”transportkompani som ju inte kan vara ansvarigt för om deras anställda tafsar på folk”.
P.S. Fittipaldi har idag, den 23 november 2015, skrivit ett öppet brev till La Repubblica där han protesterar mot den rättegång mot honom och Nuzzi som Vatikanens domstol inleder i dagarna. Ett brev som talar om yttrandefrihet och journalisters rätt att söka sanningen och om att kyrkan inte kunnat peka på ett enda fel i den otroliga mängd fakta de båda journalisterna publicerar, utan istället på gammalt Inkvisitionsmanér istället hotar med fruktansvärda straff (4 till 8 år) enbart för att fakta har publicerats. Och att Franciskus inte sagt ett ord till försvar för publiceringen. Det märkliga är faktiskt att prelaterna hävdar att eftersom man redan börjat reformera kurian och administrationen så behövdes det inga skandalösa avslöjanden!
Slutsatsen: låt inte folket veta – vi vet ändå bäst. En tes som kan göra vem som helst till en brinnande illuminist!