Paolo Franchi – Giorgio Napolitano. La traversata da Botteghe oscure al Quirinale

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Av ÅKE MALM

Vilken historia han har bakom sig, president Giorgio Napolitano, Italiens statschef! Han har gått den långa vägen från krigsårens underjordskommunism via stalinism till det överlevande italienska kommunistpartiet för att nu vara en omhuldad liberal president i påvarnas Quirinalpalats, två gånger vald till rollen som ”den enande symbolen” för ett ständigt alltmera splittrat Italien. Inte för inte brukar han kallas ”Re Giorgio”, kung Giorgio, för sällan såg man en vänsterman så naturligt klä sig i rollen som republikens främste.

Paolo Franchi är en av Corriere della Seras främste politiske observatörer och ledarskribenter. En driven politisk reporter med en stark känsla för den humoristiska poängen i olika situationer. Så inleds denna biografi om Napolitano med en serie minnen från ett brokigt journalistliv där allt som oftast den blivande statschefen spelade huvudrollen. Redan i bokens första rader lär man sig en viktig detalj. Hur petnoga (pignolo) Napolitano är med intervjuer och texter. Franchi citerar hur det kan låta när en intervju kontrolleras före publikationen: ”På tredje raden i fjärde stycket har du skrivit ”dunque” men jag är alldeles säker på att jag sa ”quindi”. Två ord som i daglig italienska är så nära synonymer man kan tänka sig. Men inte för Napolitano. Ordens valörer är grunden i det politiska språket.

Paolo Franchi väljer att börja historien den 27 mars 1944, sent på kvällen i ett Neapel några månader efter att napolitanarna egenhändigt kastat ut de tyska ockupanterna, men medan ännu striderna rasar i norr. Trots utegångsförbud knackar det på dörren till kommunistpartiets hemliga lokal. PCI:s lokala partistyre kallades då för Federazione och skulle så göra under många decennier.

Därute i den svarta gränden står två personer. En är – till utseendet – totalt okänd för dem som går att öppna porten. Han bär en enkel tweedjacka ovanpå en höghalsad olle och suger på en pipa. Han kunde varit en engelsk officer skriver några år senare Maurizio Valenzi som skulle bli Pci:s förste borgmästare i Neapel.

Mina herrar, får jag lov att presentera ert partis ledare, säger den som visat vägen.

Och så är det. Palmiro Togliatti, med kodnamnet Ercole Ercoli, hade stigit iland i hamnen på morgonen från det brittiska handelsfartyget Tuscania. Sedan 1934 hade han tagit sin tillflykt till Moskva undan fascistregimens polisrazzior. Men nu var kriget på väg att ta slut. Det var dags att börja återuppbyggnaden, inte bara av de sönderbombade städerna, utan också av landets politiska institutioner. Det gällde att göra sig känd bland partimedlemmarna som under ett drygt decennium bara hört hans röst i propagandasändningarna från Radio Moskva.

Två veckor senare håller Togliatti sitt första politiska tal i biografen Modernissimo i Neapel. Ett historiskt tal där han anger de första riktlinjerna för partiets verksamhet. Här gäller det att jobba för att uppnå största möjliga politiska enhet. Om kommunisterna skulle börja använda den traditionella revolutionära jargongen, skulle de snabbt förvandlas till en liten obetydlig minoritet. Den stora frågan om monarki eller republik får avgöras först sedan striderna i norr avgjorts. De första kraven som ställs är att skapa nära kontakter med de övriga partierna, att låta röttena växa i samhället.

Ett historiskt tal alltså. Det skulle för all överskådlig framtid utgöra grunden för Pci:s agerande. Men också ett tal som skulle forma Giorgio Napolitanos beslut att gå med i partiet. Den här medelvägen mot ett framtida massparti passade honom precis. Han var nitton år och hade som student följt torsdagsföreläsningarna om dåtidens stora frågor som en napolitansk partimedlem organiserade i hemlighet för den blivande ”intellektuella klassen”, som det brukade heta i partiets skrifter.

Paolo Franchi går noggrant igenom den italienska efterkrigshistorien. Så blir den här boken också en förträfflig historiebok i italiensk efterkrigshistoria. Giorgio Napolitano stannar kvar i partiet trots många konflikter. De skulle så småningom leda fram till det ögonblick när han bildar sin egen linje i partiet. I miglioristi menade att kapitalismen kunde förändras, förbättras inifrån. En revolutionerande socialdemokratisk tanke i ett parti som ännu länge såg upp till Sovjetunionen och dess ledare som partiets stora förebilder. Också den fortsatta utvecklingen av Pci, svallet efter Berlinmurens fall som tvingade Pci att byta namn och att slå in på en väg som idag innebär ett svåraccepterat samarbete med Silvio Berlusconis parti – allt ryms i Paolo Franchis beskrivning.

Giorgio Napolitanos linje skulle leda honom till att bli den förste italienske kommunisten som bjöds in att föreläsa vid amerikanska universitet. Den förste kommunisten att tas emot i Vita huset. En svindlande historia som ger svar på många frågor och problem i den brokiga och motsatsfyllda italienska verkligheten av idag.

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).