Av PETER LANDELIUS
Nu har det gått precis femtio år sen argentinaren Julio Cortázar och peruanen Mario Vargas Llosa med var sin debutroman sjösatte vad som kom att kallas den latinamerikanska ”boomen”. Deras böcker har följt mig alltsedan dess, men det tog tid innan jag hittade till upphovsmännen. Don Mario har hyllats så mycket på sistone att jag här tänker begränsa mig till att berätta hur jag hittade Julio Cortázar.
Båda bodde i Paris och arbetade som översättare vid UNESCO; jag har sedermera tjänstgjort vid samma institution, och jag vet precis vad Cortázar menade när han skrev novellen om de där krokodilerna i Auvergne, som en internationell kommission fick i uppdrag att utreda för att till sist dra slutsatsen att där inga fanns. Rapporten försäkrar dock att alla åtgärder nu är vidtagna om det mot förmodan någonsin skulle komma att finnas några.
I början av 60-talet tillbringade jag en hel del tid i Paris. Mest hölls jag på vänstra stranden, i trakten kring Odéon, och bodde ett halvår på 1, rue du Four i ett vindsrum som Lars Forssell påstods ha bott i. Jag strövade länge och planlöst mest i sjätte arrondissemanget men också i femte och sjunde. När jag flera år senare läste ”Rayuela” och upptäckte att Julio Cortázar hade strosat på samma gator vid ungefär samma tid var det ju för sent. Fast när jag äntligen fick översätta romanen var jag alldeles hemma i vartenda gathörn där romanens huvudperson Oliveira prövar sig fram genom livet och alltid stöter ihop med den trolska Maga, särskilt när de inte letar efter varandra.
1981 började jag översätta böcker på allvar, och det nystartade förlaget Nordan bad mig att översätta en volym noveller av Cortázar. Många menar att novellerna var hans bästa gren, och det är lätt att hålla med dem. Där finns en förrädisk lätthet, en underfundig humor, en gnutta galenskap, en skarp blick för den avgörande detaljen och en talang för att överraska som få kan jämföras med. Inte för inte var han argentinare och gick i skola hos Macedonio Fernández och Jorge Luis Borges.
Nordan var ett kollektiv av flyktingar från Uruguay, och när de skulle köpa rättigheterna vände de sig till fel ex-hustru. Först när jag var färdig upptäcktes det att Brombergs ungefär samtidigt hade kommit på samma idé, valt ungefär samma noveller och vänt sig till rätt person, nämligen Aurora Bernárdez. Så mina texter förvisades till en redan bortglömd skrivbordslåda.
Men en sommardag 1983 stod Nancy och jag på torget i Segovia. Ut ur den gotiska katedralens skuggiga port kom två skäggiga män, och Nancy utbrast: ”Det är ju Julio Cortázar!” Han var lätt att känna igen, och hon hade träffat honom förut i Havanna och Paris. Julios gode vän hette Chisco Villalonga, en spansk äventyrare med ett hjärta av guld och en otur jämförlig med Jobs. Men den här kvällen blev lyckad. Vi bjöds på fest samma kväll i Chiscos gamla kvarn utanför Torrecaballero, där de hade samlat vänner från när och fjärran. Chiscos vinkällare blev tömd den natten till sång och strängaspel, och först efteråt förstod vi att det var ett avsked till Julio Cortázar. Vi visste att han var sjuk, och han dog ett halvår senare.
Till slut blev jag alltså ändå en av de många som kan vittna om att Cortázar var en fascinerande människa. Jag menar, det finns författare som man helst bara ska läsa, för de behöver inte alls vara lika spännande som sina böcker. Men Julio Cortázar hade en oemotståndlig personlig charm, och den lätta, vemodigt ironiska humorn fanns också hos den här svartskäggiga, jättelika argentinaren som aldrig tycktes åldras förrän han dog av sorg.
Översatte ”Rayuela” till ”Hoppa hage” gjorde jag först 1989. Tomas Fischer hade anförtrott mig en (kortlivad) serie spanskamerikansk litteratur, och jag beslöt förstås att börja med det bästa. På den tiden bodde jag i Guatemala, där folkmordet i stort sett var över och en civil regering väckte förväntningar som den inte kunde eller ens försökte uppfylla. ”Rayuela” blev en lycka för lediga stunder. Till en början blev jag förskräckt när jag fann att
där fanns ord på lunfardo, som jag inte hade en aning om. Det finns lexikon även för lunfardo, men inte för de här orden. När jag begrep att Cortázar hade uppfunnit dem försvann min oro. Jag var ju (nästan) lika fri som han. Det gällde att hitta på ord som jag kände motsvarade vad jag uppfattade som innebörden. Svenska Vetenskapsakademien måtte ha delat min uppfattning, för den tilldelade mig Letterstedtska priset för den uppfinningen. Det fanns en annan hake, men den behöll jag för mig själv: jag hade aldrig varit i Buenos Aires (dit kom jag först tio år senare). Mina insikter om dess geografi var lika obefintliga som mina Pariskunskaper var gedigna. ”Rayuela” utspelas i båda städerna, naturligt nog för Cortázar som var hemmastadd i båda och ingendera. Kanske var det tur för mig att avsnitten i Buenos Aires har mindre av konkret rumslighet, de begränsas till det subtila spelet mellan tre huvudpersoner.
”Rayuela” blev ett äventyr för mig, och ”Hoppa hage” välkomnades ivrigt när Tomas Fischer gav ut den. Tomas sa mig att den var det bästa han någonsin hade läst. Nyligen har Modernista gjort en nyutgåva, så Cortázar lever även i Sverige. För 60-talets modernism blev den av stor betydelse genom att spränga romanformen och öppna berättelsen för olika möjligheter. Det märks att författaren är novellist, för varje kapitel är en liten novell, och han inbjuder läsaren att kombinera dem på olika sätt.
Till slut några ord om Julio Cortázars politiska engagemang. Liksom nästan hela sin generation stödde han entusiastiskt den kubanska revolutionen, och till skillnad från de flesta av oss höll han fast vid sitt engagemang långt sedan revolutionen tagit slut. Samma trohet visade han sandinisterna i Nicaragua, och hans bok ”Nicaragua tan violentamente dulce” hör inte precis till hans bästa. Den visar än en gång hur besvärligt det är för konsten att ställa upp på enkla paroller.
Men Julio Cortázar var ingen partigängare. Det mesta av hans verk handlar om andra och viktigare saker, och i flera avseenden odlar han tvärtom en programmatisk trolöshet. Härliga exempel finns i hans berättelser om ”Cronopios y famas”: två samlinger om ”Kronoper och famer” finns utgivna på svenska i förnämlig översättning av Karin Sjöstrand. Originalet kom faktiskt ut för femtio år sen det också.
– Hör Cortázar läsa ett avsnitt ur Rayuela: