Nu är det ju då lugnt beträffande svininfluensan, till och med vaccinationsbyrån på Sysslomansgatan har tagit in skylten. Ja, låt mig förklara sammanhanget: – ”Hostan som gjorde sig hörd världen runt,” kallade Herald Tribune sitt reportage om femårige Edgar Hernandez i La Gloria, Mexico, den första som fick diagnosen och som därför blivit affischnamn för det som ännu för en vecka sen talades om som pandemi.
Som otaliga krönikörer hunnit påpeka är det många som profiterade på influensahotet: inte bara medier och munskyddstillverkare – SVTs Rapport intervjuade en sådan som redan hunnit anställa fyra personer – utan också myndigheter som ville visa sig handlingskraftiga.
Men det fanns också de som behövde konkurrera. I Uppsala körde Vaccinationsbyrån på Sysslomansgatan med en skylt ute på gatan som presenterade en löpsida: ”Aftonbladets reporter Svante Lidén berättar om sin kamp mot TBE.”
Lille Edgar lär vara brådmoget skicklig på att berätta om sina symtom. Lidén är inte dålig han heller. Går man till Aftonbladet står det ”Skallen kokar, svetten forsar, dör jag?” – Men: ja, nu är skylten alltså borta.
Själv har jag varit på Primärvårdsdagar i Falun för att hålla ett föredrag med rubriken ”Vart tog patienten vägen?” Dagarna öppnades av två landstingspolitiker, en från Falun och en från Gävleborg, och därefter var det socialminister Göran Hägglund som talade om alliansens vårdpolitik. Efter ministern var det min tur.
Ministern talade. Han talade om patienten i centrum. Han talade om att vården i Sverige är god. Men att den ska bli bättre. För alla. Han talade också om att det här var en otroligt viktig konferens med ett otroligt viktigt program. Han talade och talade. Och talade. Han drog nästan tjugo minuter över tiden, han struntade i moderatorn som för länge sen hade stigit upp för att signalera att hans tid var slut.
När jag äntrade scenen steg han och landstingspolitikerna upp för att gå. Innan de var framme vid dörren hade jag hunnit säga: ”Jag har hunnit börja fundera inte bara på vart partienten tagit vägen utan också på vart föredraget om patienten skulle ta vägen. Men nu då politikerna sagt sitt, så går de, förstås.”
Förvånansvärt nog lät ministern sig faktiskt provoceras. ”Är det där inte en väl lättköpt poäng?” fräste han innan han försvann. Det var ju på sitt sätt en avslöjande replik: han talade ju uttryckligen just som politiker, som om jag var en politisk motståndare.
Och inte en – för all del bitsk – tant som blivit trött på att år ut och år in se olika politiker öppna olika konferenser och försäkra hur viktiga och intressanta de är. Och sen gå. Nej, jag menar inte att ministern hade behövt stanna i två dar men kanske en förmiddag, sådär?
Vad jag själv talade om? Jag talade om att jag tror att alltfler läkare blivit allt bättre på bemötande – eftersom jag arbetar med läkarstudenter i Uppsala vet jag ju att de får lära sig mycket om kommunikation, om att visa patienterna respekt – men att problemet snarare har med rutinerna att göra och med att patienter ständigt får vänta.
En grundläggande form för respekt mot en annan människa är ju trots allt att uppfatta hennes tid som lika värdefull som ens egen. Så är det inte i vården.
I Uppsala klagar alla över att det är omöjligt att alls komma till doktorn, det vill säga få en tid. När jag berättade att jag skulle iväg på primärvårdskonferens suckade mina Uppsala-vänner och sa: ”Ja, det är väl där de är, doktorerna. På primärvårdskonferenser. Det är väl därför man aldrig får träffa dom.”