På Piazza Navona

Piazza Navona, Rom

Av ÅKE MALM

Torsdag kväll. Åter från Piazza Navona, klistrigt varmt (över 32 grader), fullsatt och ofta ganska festligt.

Medan vi trängde oss in bland karabinjärer vid kravallstängslen tillsammans med undrande turister, norska pappor med flickebarnet på axlarna och bestämda demonstranter med gula post-itlappar både fram och bak, stack någon en kopia av den italienska konstitutionen i min hand.

Det var Antonio Di Pietros parti Italia dei Valori (IdV) som köpt upp några tusen ex för deltagarna i dagens demonstration. Med litet tur kunde man få det egna exemplaret med partiledarens egen namnteckning.

Den hamnade ovanför de verkliga namnteckningarna som skrevs av dem som undertecknade konstitutionen när denna trädde i kraft 1 januari 1948. Till vänster talmannen eller presidenten i den konstituerande församlingen, advokaten Umberto Terracini och till höger konseljpresidenten Alcide De Gasperi.

Terracini var kommunist och De Gasperi kristdemokrat. De hade båda gemensamt att de var odiskutabla antifascister och demokrater.

Dessutom fick de lida för sina egna åsikter i form av kritik och till och med utstötning ur det egna partiet. Terracini blev utkastad och isolerad från kommunistpartiets ledningsgrupp som då fanns samlad på fängelseön Ventotene dit Mussolini skickat dem. Hans åsikter var alltför liberala, för demokratiskt parlamentariska, ansåg stalinisterna i PCI:s ledning.

De Gasperi hade levt undangömd under krigets sista skede och sedan börjat återuppbyggnaden. Även han fick uppleva iskylan från det egna partiet när hans egna idéer inte stämde med framför allt små grupper och småpartierna i koalitionen. Tillammans med Robert Schumann och Konrad Adenauer började han arbeta för en europeisk integration.

Här på Piazza Navona är vi nu för att demonstrera mot det lagförslag som Berlusconi med alla till buds stående medel vill få igenom i deputeradekammaren före sommaruppehållet första dagarna i augusti. Ett krav som fått kammarens talman, partigrundaren Gianfranco Fini att gå i taket.

Men det hindrar inte att Berlusconi vill ha sin lag. Enligt oppositionen, enligt journalistfacket, åklagarna och domarna är det en lag som sätter ”bavaglio” munkavle på yttrandefriheten. Om detta har jag berättat vid flera tidigare tillfällen. Men nu är vi här igen.

Här kan man köpa T-shirts med Che Guevara och löften på alla språk att ”Jag har inte röstat på Berlusconi”. Tyvärr missar man ett verb i den tyska versionen: ”Ich habe nicht Berlusconi” och då blir det en kännbar och beklaglig motsägelse eftersom landet hur som helst kommer att ha Berlusconi åtminstone tre år till.

Bland rader av tält kan man köpa TV-programmet som Rai aldrig ville sända: Le dame e il cavaliere. Med underrubriken Sesso e potere una storia Italiana.

På DVD:n finns en lång intervju med Paolo Guzzanti. Han är en gammal journalistkollega som var rolig att jobba med under 60- och 70-talet. Sedan hände något och Guzzanti försvor sig till Berlusconi och började jobba för Il Giornale. Hans två barn avsade sig faderskapet och är nu kanske det roligaste komikerparet Berlusconi har emot sig.

I filmreportaget berättar Guzzanti om ”la mignottocrazia”, om hur Berlusconis uppfattning om kvinnor får skaror av unga aspiranter att försöka ta sig in på Palazzo Grazioli för att därigenom lättare kunna göra karriär i TV-världen.

I filmen finns också den underbara avlyssnade dialogen mellan Berlusconi och Rai-direktören Antonio Sacclà. Berlusconi behandlar Sacclà som en betjänt och beordrar honom att ringa upp Rai-chefen för att kräva att en viss dam får framträda i ett visst program.

Och där är vi tillbaks på ruta ett. Är det rätt att ett sådant samtal publiceras och hela världen får tillfälle att skratta och förundras över en sådan regeringschef?

Har något brott begåtts? Knappast inte – det vore svårt att bevisa att en politisk påtryckning på en ryggradslös TV-direktör skulle utgöra något kriminellt. Naturligtvis är det politiskt förnedrande och omöjligt.

Var då publiceringen riktig? Många vill försöka göra gällande att den var ett inbrott i den privata sfären. Andra hävdar lika bestämt att det handlade om demokratisk renhållning.

Men en sådan är det svårt att skriva in i en lagtext.

Eller kanske gjorde man det redan 1948. Paragraf 15 i konstitutionen stadgar att friheten och brevsekretessen och all annan form av kommunikation är ”inviolabili”, okränkbara.

Sedan följer ett antal undantag som i stort går ut på att när brottsbekämpningen så kräver kan sekretessen brytas efter domstols beslut.

Lika viktig är förstås paragraf 21: Alla har rätt att fritt uttrycka sina åsikter i ord, skrift eller all annan tänkbar form av spridning. Pressen får inte underkastas någon form av auktorisation eller censur.

Tänkvärda ord formulerade några månader efter krigsslutet och fem år efter fascistregimens fall.

Åke Malm

Kommentera: