Pressfriheten står i dag under hårt tryck från många håll och i många länder – och illavarslande nog nu till och med i det stora land som oftast och mest självhyllande brukar framställa sig som frihetens hemvist på jorden. Men det land som för närvarande genomgår de kanske mörkaste förändringarna är en republik i vår närhet där yttrandefriheten trots allt utvecklades i positiv riktning ända tills härskaren där började förgifta demokratin med nationalismens och religionens elände.
Redan före kuppförsöket i Turkiet hade president Erdogans bigotta inställning till det offentliga samtalet framtvingat långtgående inskränkningar av pressfriheten, men efter de dramatiska händelserna i juli 2016 kom den att närmast fullständigt avskaffas. I World Press Freedom Index rangordning över graden av pressfrihet i världens länder har Turkiet nu sjunkit till en vanhedrande 151:a plats (av sammanlagt 180), efter länder som Sydsudan, Ryssland och Pakistan.
Efter omvälvningsförsöken i somras utlystes undantagstillstånd i Turkiet och regeringen har, oftast med grundlösa hänvisningar till terrorverksamhet, fängslat 150 journalister och stängt 169 radio- och tv-stationer, webbsidor och tidningar. Många journalister, forskare och företrädare för andra kritiskt granskande yrken har också hotats och misshandlats, omkring 2 000 har förlorat sina arbeten. En av de hotade är den turkiska oppositionstidningens Cumhuriyets före detta chefredaktör Can Dündar, som besökte Sverige i våras i samband med att han tilldelades Publicistklubbens pris till Anna Politkovskajas minne. Efter att Dündar utsatts för flera skrämskott på nära håll, såg han sig till sist tvingad att fly från Turkiet till Tyskland.
Men även om antalet beslut att stänga tidningar och mediekanaler visserligen ökat dramatiskt efter kuppförsöket, är de bara en del av en sedan länge planerad strategi. Erdogan besparar sig ingen möda i sina försök att hålla det turkiska folket ovetande om spelet kring de konstitutionella förändringar som nu skyndsamt drivs igenom för att samla all makt – den lagstiftande, den verkställande och den dömande – i presidentens hand. För att ge övergången till presidentvälde sken av demokratiskt beslut anordnas inom kort en folkomröstning, där alternativen kommer att utformas så att resultatet med närmast fullständig säkerhet utfaller till Erdogans fördel. Att så kan ske beror främst på att de medier som normalt skulle ha kunnat granska presidentens förehavanden inte längre existerar i sin fria form. Några av dem finns visserligen kvar till namnet, men bara därför att regeringens kontakter inom näringslivet fått köpa upp dem och sedan omvandlat dem till megafoner för Erdogans politik.
Men det finns fortfarande motkrafter. I ett försök att stoppa den auktoritära utvecklingen i Turkiet har just Can Dündar, från exilen i Tyskland och med stöd av researchorganisationen CORRECT!V, nu startat det internetbaserade magasinet Özgüruz (Vi är fria) tillsammans med den turkisk-armeniske journalisten Hayko Bagdat. Det är också därifrån uppgifterna ovan 1hämtats. Syftet med magasinet är att som en motbild till den turkiska regeringens propaganda erbjuda informativ och kritisk journalistik samt att uppmana de turkiska medborgarna att inte ge upp. Eftersom magasinet har sin bas i Tyskland, är avsikten också att politiskt upplysa landets turkiskspråkiga hushåll, vilka nästan uteslutande följer nyhetsrapporteringen i Turkietbaserade – och därmed regeringskontrollerade – medier. Därutöver återges alla texter som publiceras av Özgürüz på både turkiska och tyska, så att en större publik får chansen att följa vad som skrivs.
Stödet från CORRECT!V är viktigt för att ge projektet stadga och en viss finansiell uppbackning, men de ekonomiska marginalerna är små och Özgürüz nuvarande budget räcker inte längre än några veckor. Därför söker man inte bara en stadigvarande huvudfinansiär, utan hoppas också på bidrag från enskilda. På hemsidan finns möjlighet att lämna månatliga bidrag.
Den första upplagan av Özgürüz kunde läsas den 24 januari, ett datum som valts för att påminna om de faktiska villkor som turkiska journalister arbetar under i sitt eget land. Den dagen år 1993 dödades en av Cumhuriyets då mest kända journalister, Ugur Mumcu, i ett bombattentat, troligen utfört för att tysta honom. Mumcu, som visste att han löpte stora risker i sitt arbete, fortsatte ändå att skriva om islamism, kurdfrågan och korruption i en strävan att kasta ljus över de verkliga förhållandena. För detta fick han plikta med livet.
Förhållandena som ledde fram till detta dåd har knappast förbättrats, utan är en realitet för de journalister som under svåra villkor fortsätter att verka i Turkiet. Av dessa kommer några att skriva också för Özgürüz. Med samma inställning till journalistikens kärna och sitt arbete som Ugur Mumcu, men också med samma risker.