Många turister som besöker England gör under sin resa ett obligatoriskt besök i Oxford som jämte Cambridge är Englands mest berömda universitetsstad. De flesta som har besökt Oxford har varit klart imponerade av de magnifika collegebyggnaderna, de vackra trädgårdarna och parkerna, de gröna rankorna över de vittrande murarna, biblioteken, kapproddbåtarna nerför Themsen och de prunkande träden vid strandkanterna. Att besöka den fantastiska bokhandeln Blackwell tillhör också ett av de obligatoriska inslagen (se Jan Normings artikel 10 november 2013 i Dixikon). En besökare som fylldes av en stark beundran inför den gamla lärdomsstaden var den österrikiske författaren Stefan Zweig. I en essä skriven 1907 (i essäsamlingen ”Tiden och världen”) uttrycker Zweig sin känsla inför Oxford och dess universitet på följande sätt:
”… om London är det oroligt pulserande, evigt verksamma hjärtat… så är Oxford Britanniens hjärna, den skolade, tänkande kraften. Eller – frenologiskt exaktare – den ena hjärnhalvan, ty den andra är Cambridge.” Zweig fortsätter: ”Det är svårt att inte avundas engelsmännen denna studiestad… Jag tror att den student som kommer från Oxford har med sig tre ting: för det första en mer eller mindre tung packning av kunskaper, för det andra kroppslig smidighet och skolad kraft och slutligen minnet av dagar tillbragta i de susande trädens gröna skugga och i de svala klosterlika valvgångarna, minnet av skönheten i dessa många timmar mellan sömn och sömn… ”
Zweigs idylliserande beskrivningar av Oxford är representativa för en lång rad av besökare som också skrivit om staden och dess studentliv. I Evelyn Waughs roman ”En förlorad värld” (W&W) (i en utmärkt nyöversättning av Hans-Jacob Nilsson) framtonar samma stämningslägen som i Zweigs essä. Oxford utgör en suggestiv inramning till de båda huvudpersonerna Charles Ryders och Sebastian Flytes ungdomsliv.
För många som läst romanen och även sett 80-tals filmserien med Jeremy Irons och Anthony Edwards i huvudrollerna är också minnet av Charles och Sebastians tid i Oxford det som kanske särskilt har etsat sig fast. Medelklasstudenten Charles blir genom sin vänskap med Sebastian i tjugotalets Oxford introducerad till en helt ny värld som han tidigare bara anat och aldrig riktigt haft tillgång till. Han frotterar sig med Sebastians aristokratiska familj i deras slott under loven och blir mer och mer engagerad i de olika familjemedlemmarnas liv, något som bland annat tar sig uttryck i att Charles blir djupt förälskad i Sebastians syster Julia. Att Sebastians familj är katolsk innebär också en utmaning för den mer religiöst svale Charles,
När jag läste i Oxford under åren 1989-92 slogs jag ofta av att Charles och Sebastian som persontyper fortfarande levde kvar i vissa studentgrupper. En del studenter liksom Sebastian tog det för givet att de var i Oxford medan andra såsom Charles såg det som en stor förmån och en lycklig chans att få förverkliga något som de länge drömt om. Tyvärr mötte man också då och då levande motsvarigheter till gestalterna i den aktuella filmen The Riot Club (dock inte lika brutala), vilka satte en ära i att få tillhöra exklusiva middagssällskap och bete sig överlägset mot sina studiekamrater. En förlaga till studentklubben The Riot Club är the Bullingdon Club där som bekant den brittiske premiärministern David Cameron, hans finansminister George Osborne och Londons borgmästare Boris Johnson var medlemmar. Det mest dominerande i Oxfords studentliv var dock den brokiga mångfalden av studenter både socialt, regionalt och nationellt. Studenter från den engelska och skotska landsbygden kunde samsas i samma kök som prinsessor och vid frukostborden med framtida premiärministrar och framtida BBC-journalister och författare.
En helt annan bild av Oxford framtonar i flera romaner som inte beskriver just studentlivet utan livet såsom lärare och forskare vid universitetet. I dessa sistnämnda romaner är det inte idyllen som dominerar utan snarare det akademiska getingboet. Det är överhuvudtaget svårt att finna några idylliska och romantiserade skildringar från Oxfords lärar- och forskarmiljöer. Det är också svårt att hitta bra idylliska skildringar om vuxenlivet och det akademiska livet överhuvudtaget. (Uppmärksammade romaner som den amerikanske författaren John Williams Stoner handlar istället om konflikterna och problemen i universitetsmiljöerna.) I exempelvis den spanske författaren Javier Marias Oxford-roman ”Alla själar” möter huvudpersonen – den spanske gästläraren modellerad efter Marias själv – en värld fylld av intriger, förtal och spänningar. Varje ord som sägs vid ett seminarium kan vändas mot en i framtiden och flera lärare bevakar varandra ängsligt vid middagsborden. Det är knappast med någon nostalgi Marias alter ego blickar tillbaka på sina år i Oxford efter det att han återvänt till sin hemstad Madrid.
Vissa miljöer såsom de gamla universitetsstäderna passar kanske också bäst som inramningar till vissa perioder av ens liv såsom ungdomstiden och inte till andra livsfaser. Det var nog heller ingen slump att huvudpersonerna i Stefan Zweigs lovprisande essä om Oxford just var Oxfords studenter och inte stadens övriga invånare.