Hur översätter man idag en arabiska som talades för 1 400 år sedan och som tillkom i ett helt annat historiskt och socialt sammanhang? Idag finns en mängd olika översättningar av Koranen tillgängliga samtidigt, särskilt på engelska. Klas Grinell tar i denna artikel särskilt upp Koranens påbud om den kvinnliga slöjan och visar hur detta översatts och kommenterats på olika sätt utifrån både teologiska och sociala förhållanden och därmed kunnat ges både en wahabistisk och en feministisk tolkning.
Enligt den breda traditionens teologiska uppfattning kan Koranen inte översättas. Den säger själv att den är ”En uppenbarelse från den Barmhärtigaste, Nådigast. En skrift vars verser tillhandahåller de fullständiga detaljerna, i en arabisk Koran, för människor som vet” (sura 41, verserna 2-3). Den är dessutom formulerad på en arabiska som talades på den arabiska halvön för över 1 400 år sedan.
Såväl det arabiska språkets struktur och Koranens organisatoriska principer gör det också mycket svårt att på en gång överföra dess rytmiska och metriska karaktär och dess innehållsliga betydelse till ett annat språk. Att i samma översättning kunna fånga bägge dessa samspelande delar, som tillsammans uttrycker dess mening, är omöjligt. I en strikt mening är naturligtvis alla texter oöversättbara, men för Koranen gäller det alltså i högre grad än för många andra texter. I Koranen finns inte heller någon övergripande kronologisk berättelse. Varje händelse behandlas istället avskilt, i avsnitt som ofta upprepas flera gånger. Texten utgår liksom från att de historier och karaktärer som förekommer där redan är kända för läsaren. Kapitlen saknar en kronologisk eller berättarbyggande ordning. Istället är många av de senare, längre och mer prosaburna uppenbarelserna från Medina placerade i början, medan de kortare, tidigare och mer poetiska styckena från Meckaperioden kommer i slutet. Till detta kommer att upprepningar både metriskt och ljudmässigt spelar en viktig roll i Koranen. Dess mening skapas av alla dessa olika aspekter sammantagna.
Ett mått av tolkning och översättning fordras alltså alltid när det som står i Koranen ska förklaras i samtiden, och det redan när det görs på arabiska. Då merparten av samtidens diskussioner om Koranen och dess mening inte sker på arabiska, utan på många andra språk, framförallt på engelska, blir översättningsfrågan än mer central. I dessa diskussioner tar också allt fler aktiv del (klicka här för att läsa mer).
De senaste trettio åren har antalet översättningar av Koranen dessutom mångfaldigats, inte minst till engelska. Genom internet finns många olika versioner tillgängliga samtidigt. Inte minst Saudiarabien har satsat hårt på att trycka, dela ut och sprida översättningar i stora mängder. I Saudiarabien är, som ofta påtalas, en wahabistisk tolkning av islam statsideologi. Wahabism används ofta som ett slags avfärdande skällsord.
Vad wahabism i detalj betyder är inte alldeles lätt att förstå. Men istället för att här försöka förklara det närmare, tänkte jag närma mig frågan genom att titta på hur några koranverser översatts till wahabistisk engelsk språkdräkt och hur översättningarna uttrycker en specifik teologisk tolkning. För att markera skillnaden mellan vad som mer ordagrant kommer från ursprungstexten och vad som är tillägg avsedda att göra det hela förståeligt i målspråket, använder man i moderna koranöversättningar ofta parenteser. Innehållet i dessa är naturligtvis påverkat av tolkningstraditioner och teologiska positioner. Bara genom att titta på några sådana parenteser blir det tydligt vad en wahabitisk tolkning innebär.
Ett intressant exempel är sura 33, vers 59. I den ofta citerade The Noble Qur’an, en engelsk version som distribueras av Saudiarabien genom förlaget Dar us-Salam, lyder den:
O Prophet! Tell your wives and your daughters and the women of the believers to draw their cloaks (veils) all over their bodies (i.e. screen themselves completely except the eyes or one eye to see the way). That will be better, that they should be known (as free respectable women) so as not to be annoyed. And Allah is Ever Oft Forgiving, Most Merciful.
Denna wahabitiska, så kallade Hilali-Khan-översättning har mött mycket kritik, inte minst i USA. Khaleel Mohammed anser att den är en antisemitisk och antikristen polemik som ger uttryck för muslimsk överlägsenhet.1
Shelia Musaji har kallat det för en omskrivning snarare än en översättning och Robert Crane menar att det är den kanske mest extremistiska av alla översättningar av Koranen. Khaled Abou el-Fadl å sin sida kallar den för groteskt misogyn.
De två mest etablerade svenska översättningarna tolkar istället samma vers så här:
Profet, säg till dina hustrur och döttrar och de rättrognas kvinnor, att de svepa sina kläder omkring sig! Detta är det bekvämaste sättet för dem att bliva igenkända, så att de ej förorättas; ja, Gud är överseende och barmhärtig.
(Zettersten)
Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar – och till [alla] troende kvinnor – att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg; på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig.
(Bernström)
Den parentes, där Bernström för in ”utanför hemmet” i texten, innehåller i Mohammed Marmaduke Pickthalls populära engelska översättning istället ”when they go abroad”, och i Yusuf Alis ofta använda översättning, det något kortare ”when abroad”. En fråga är alltså när kvinnorna uppmanas svepa sina ytterplagg om sig. En annan är varför.
I alla översättningar handlar det om att skydda kvinnor mot trakasserier utanför den egna hembygden. Asma Barlas, en samtida ledande muslimsk feminist, menar att versens nyckel är just kvinnornas säkerhet. Det handlar om att de genom sin klädsel skall bli igenkända som muslimer, och inte framstå som sexuellt tillgängliga slavinnor. Det innebär att versens uppmaning var giltig i ett slavägande samhälle som präglades av en förislamisk kvinnosyn. I ett muslimskt samhälle däremot ska männen lyda uppmaningen att slå ner sina blickar och behandla sina systrar i tron med respekt. Där saknar därmed versens klädråd relevans. Och för muslimska minoriteter som lever i moderna rättsstater finns andra institutioner som skyddar kvinnor. Versens logik medför därmed enligt Barlas att ett samhälle där kvinnor måste beslöja sig är ett samhälle dominerat av ogudaktiga män.
Vad är det då för ord som i de svenska tolkningarna översatts som ’kläder’ respektive ’ytterplagg’, men som i Hilali-Khan-översättningen blir föremål för den långa parentesen som säger att bara ett eller möjligen två ögon får synas? Ordet är ’jalabibhinna’, medan det som blir noga omsvept är ’dhalika’ som betyder nära, men också svag och enkel. Jalab är samma ord som finns i till exempel djellaba, som är den traditionella egyptiska särk som både män och kvinnor bär. Tillägget om slöja (”veil”) i den saudiska översättningen är ett rent tillägg.
Ordet hijab, som ofta används för den muslimska slöjan, förekommer inte här, och används inte heller i Koranen för något som har med klädedräkt att göra. Det betyder istället där ungefär ”draperi”, eller ”förhänge”, som Bernström översätter det. I Koranen handlar det om att Muhammed, för att skapa en privat sfär för sig och sina fruar, i en sura beordras att sätta upp en ’hijab’ så att de som tar steget över tröskeln från moskén in i Muhammeds hus inte ser hans hustrur. En vanlig tradition hävdar att hans hustrur efter detta också började bära någon form av slöja ute på gatorna. Parentesen som ”förtydligar” jalabibhinna med ”veil” verkar utgå från detta och anpassar därmed tolkningen efter vad som utläses ur andra, senare källor.
Ett annat relevant stycke ur Koranen när det gäller kvinnornas klädsel och offentliga uppträdande är sura 24, verserna 30-31:
Tell the believing men to lower their gaze (from looking at forbidden things), and protect their private parts (from illegal sexual acts, etc.). That is purer for them. Verily, Allah is All-Aware of what they do. And tell the believing women to lower their gaze (from looking at forbidden things), and protect their private parts (from illegal sexual acts, etc.) and not to show off their adornment except only that which is apparent (like palms of hands or one eye or both eyes for necessity to see the way, or outer dress like veil, gloves, head-cover, apron, etc.), and to draw their veils all over Juyubihinna (i.e. their bodies, faces, necks and bosoms, etc.) and not to reveal their adornment… (”The Noble Qur’an”)
Säg till de rättrogna, att de behärska sina blickar och akta sin lem; detta är lämpligast för dem. Gud är förvisso underkunnig om vad de företaga sig. Säg ock till de rättrogna kvinnorna, att de behärska sina blickar och akta sin lem och ej visa sina behag undantagandes vad som alltid är synligt därav! Och de må kasta sin slöja över sin barm och ej visa sina behag… (Zettersten)
Säg till de troende männen att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet; det leder till större renhet i deras liv. Gud är underrättad om vad de gör. Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mer av sina behag än vad som anständigtvis kan vara synligt; låt dem därför fästa slöjan (khimār) så att den täcker barmen. Och de skall inte låta sina behag skymta… (Bernström)
Både Zettersten och Bernström använder ordet ”barm”. Bernström citerar i en fotnot till sin översättning Muhammad Asads diskussion om vad detta kan betyda:
Substantivet khimār (plur. khumur) betecknar slöjan som de arabiska kvinnorna före och efter islams inträde i historien hade för vana att fästa över håret. Enligt flertalet klassiska kommentatorer bars denna slöja mer eller mindre som prydnad, löst hängande ned på ryggen och eftersom kvinnodräkten enligt det då rådande modet omfattade ett framtill djupt urringat liv, lämnades bysten delvis bar. Kvinnorna uppmanas här därför att dölja den med hjälp av en khimār.
Noteras bör att Bernström i sin översättning av Asads ”her breasts were left bare” lagt till ordet ”delvis”. Den kroppsdel som Bernström översätter till barm motsvaras av det arabiska ordet juyubihinna, vilket som synes ovan får en ganska annan uttolkning i Hilali-Khans The Noble Qur’an.
Ibrahim Syed har listat de sjutton vanligaste engelska översättningarna av ordet. Tio använder den engelska motsvarigheten till barm, bosom; två väljer chest; en neck; en breasts och en cleavage. Bara Hilali-Khan väljer att använda en parentes med en uppradning av kroppsdelar. Enligt Syed är den bokstavliga betydelsen av ordet ”en öppen krage i bröststycket” och hans slutsats är att versen säger att muslimska kvinnor inte ska visa brösten. Det är ganska långt ifrån den uttolkning som Hilali-Khan lägger in i sin parentes, vilken vid läsningen lätt framstår som en tolkning som ligger i själva texten.
På samma sätt som påbuden om klädedräkt måste förstås i relation till det sammanhang som de ursprungligen riktade sig till, måste andra verser som används för att särskilja kvinnor läsas i sitt sammanhang. Det gäller till exempel de verser som behandlar arvsrätten. I den tidiga muslimska församlingen var mannen familjens överhuvud med försörjningsansvar. Det är detta större ansvar som är förklaringen till att hans arvsrätt enligt Koranen är större. Moraliskt gör Koranen dock ingen skillnad mellan män och kvinnor, menar Asma Barlas. Enligt Koranen skapas inte kvinnan ur och efter mannen. Man och kvinna skapas istället som en enda människa, som sedan skiljs i två kön. Också i syndafallet deltar Adam och hans fru som jämbördiga aktörer.
Tolkningsnyckeln här ligger i att skilja det moraliska från det sociala. Medan det moraliska är tidlöst, måste det sociala alltid förstås utifrån ett specifikt, historiskt sammanhang. Det radikala med uppenbarelsen var – i dess sammanhang – att den ändå gav kvinnor arvsrätt. I nutida samhällen, där försörjningsbördan inte längre fördelas efter kön, kan inte heller arvet göra det. Istället skall den moraliska universalismen ges företräde menar inte bara Barlas utan en bred rörelse korantolkare under 1900-talet, t.ex. Fazlur Rahman, Ashgar Ali Engineer, Amina Wadud, Naser Abu Zayd och Abdullahi Ahmed an-Naim.
Den afganska konstnären Rada Akbar har liksom flera andra använt Koranverserna ovan för att kritisera hur de i hennes afghanska samhälle tillämpats för att begränsa kvinnor på ett sätt som man i många andra muslimska sammanhang anser går emot Koranens anda och bokstav.
Hennes och andras kritik måste även den förstås i sitt sociala sammanhang. Relationen mellan detta sammanhang och ’islams kvinnosyn’ är komplex. Ingen kan överskrida sitt sociala sammanhang i uttolkningen av vad som är universellt i islam. Vi kan därmed inte säga att någon har en mer korrekt tolkning än en annan. Men vi bör vara medvetna om att det finns flera väl underbyggda alternativ, och att vår bild av islam kan bli ganska olika redan beroende på vilken översättning av Koranen vi väljer att läsa.