Edward Lear - Mount Athos and the Monastery of Stavroniketes (Wikicommons)

Rena grekiskan
Något om att översätta Alexandros Papadiamantis

Den grekiska ön Naxos under tidigt 1200-tal. En ung kvinna lever i ett harmoniskt äktenskap med en fin och omtänksam man. Varje dag ger han henne sitt stöd i med- och motgång och sätter färg även på det gråaste i tillvaron som, tyvärr, trots idoga ansträngningar, förblivit barnlös. Så får de besök av en stilig men samvetslös venetiansk adelsman som kastar lystna blickar på henne och bestämmer sig för att lägga sömnmedel i vinet för att röja mannen ur vägen tillräckligt länge för att hinna röva bort hans hustru. Grundvalarna till deras stillsamma, harmoniska öliv börjar skälva. Hustrun grips av en plågsam längtan efter att få ut mer av livet än just denna stillhet, vaknar upp bortrövad, inser att hennes i lönn uppblossade längtan besannats och att det är vansinne alltihop och rymmer en andra gång och går i kloster.
Oi emporoi ton ethnon dixikon.se
Detta är upptakten till Alexandros Papadiamantis följetong ”Oi Emporoi ton Ethnon” (på engelska The Merchants of Nations) från 1882 och den skulle kunna ha varit hämtad från en rövarroman av dåtida Harlekinsnitt. Där upphör dock alla likheter, låt vara att Papadiamantis moral här är betydligt mer svårsmält än i hans mogna mästerverk ”I fonissa” (på svenska Mörderskan), ja faktiskt så svårsmält att håret reser sig på mitt huvud och jag får gåshud och hjärtklappning, hur kan han? Men formuleringskonsten är lysande och den djuplodande psykologin och insikten om människans utsatthet besitter han redan här, som trettioårig författare. Och är man utnämnd till Greklands Dostojevskij – Papadiamantis översatte Brott och straff till grekiska – kan naturligtvis ingenting sluta lyckligt. Ödet måste få ha sin gång.

Att översätta Papadiamantis är enligt de flesta greker omöjligt. Många skulle dessutom tillägga att det inte heller går att läsa honom på originalspråket. Således kan man numera läsa Papadiamantis romaner och noveller översatta till modern nygrekiska. Älskare av Papadiamantis verk fnyser åt detta försök att vinna nya läsare och håller fast vid att det är skolans uppgift att i ämnet grekiska ge eleverna nycklarna till Papadiamantis egen språkvärld.

Alexandros Papadiamantis var verksam under en epok då en strid rasade om huruvida man skulle skriva på puristisk grekiska, så kallad katharevousa, eller på folkspråket dimotiki. De flesta unga och radikala författare ansåg det vara borgerligt, förljuget och därtill verklighetsfrämmande att skriva på katharevousa och förordade att man skrev på folkspråket. Papadiamantis föreföll oanfäktad av debatten och gick sin egen väg. I stället för att överge den puristiska katharevousan förstärkte han den med kyrkogrekiska och arkaiska inslag, för att sedan skapa ytterligare kontrast genom att låta själva dialogen färgas av hur folk pratade på hans egen hemö Skiathos.

Med sin förkärlek för att blanda de fattigastes röst med de heligastes ord var Papadiamantis långt före sin tid. I exempelvis den arabiska litteraturen är det först på senare år som författare på allvar försökt bryta den långvariga traditionen att skriva på klassisk arabiska, även i dialogerna. Vissa har valt att helt och hållet övergå till att skriva på dialekt, andra väljer att gå i Papadiamantis fotspår och skriva klassisk prosa men låta dialogerna få ge uttryck åt hur folk verkligen pratar.

Aleksandros Papadiamantis (Wikipedia)

Aleksandros Papadiamantis (Wikipedia)

Nu är frågan hur man ska förhålla sig till alla dessa språkskikt i en översättning. Ska man skriva på 1700-talssvenska med inslag hämtade från Karl XII:s bibel och konsekvent låta alla grekiska fiskare och getherdar tala värmländska? När jag översatte Mörderskan till svenska gav jag snabbt upp alla försök att blanda puristiskt med folkligt. I Sverige är religionen en annan, sederna annorlunda, språket yngre och dessutom har vi mig veterligen aldrig haft en så långtgående litterär språkstrid som den man hade i Grekland under slutet av 1800-talet. Sanningen är att bara detta att över huvud taget få till en njutbar svenska krävde enorma ansträngningar av mig. Så jag konstrade inte till det utan lät det ålderdomliga frammanas av föremålen, dunklet, dödens ständiga närvaro.

Men dialekten då? Nja. Jag stoppade in dialektala ord, böjelser och vändningar lite här och var, hämtade från olika svenska dialekter, på ett sådant sätt att resultatet nästan måste betraktas som en ny och egen dialekt, utan geografisk hemvist.

Man skulle också kunna säga att jag var särskilt grannlaga i översättningsarbetet av de scener jag upplevde som särskilt typiska för Papadiamantis och som mycket riktigt finns med i båda de böcker jag här tar upp. De har samtliga det gemensamt att de domineras av mörker. Det är dryckesbröderna med sitt billiga vin runt ett bord längst in på värdshuset, så dåligt upplyst att de knappt ser varandra. Det är scenen då någon vakar över en till synes döende person i, om man bortser från en liten oljelampa med tynande låga, nästan totalt mörker. Det är kvinnans grubbelsjuka längtan långt inne i det mentala mörkret. Och inte minst är det den tidiga morgonbönen i klostret, långt före gryningen. Just den scenen har jag själv upplevt på det heliga munkberget Mount Athos (Agion Oros) i ett av klostren där, klockan tre på natten, och den upplevelsen var så stark att den ensam övertygade mig om att våga mig på att översätta Papadiamantis.
merchants_nations_dixikon.se
Översättningen till engelska av ”Oi emporoi ton Ethnon” har gjorts av Michail Tzoufras som är född i Sverige. Hur har han gått tillväga? När det gäller bibelcitaten har han hållit sig till den senaste versionen of World English Bible. Enstaka lätt arkaiserande markörer dyker upp i dialogen som ändå låter helt modern, liksom prosan i övrigt, så att man lätt glömmer att denna rysliga historia om blind passion, penningbegär och maktlystnad utspelar sig för 800 år sedan.

Jag tycker att Tzoufras har lyckats utmärkt och gjort denna trots vissa billiga eftergifter åt läsaren storslagna följetongsroman till angelägen läsning. Eller vad sägs om kapitelslut som detta: ”Augusta brydde sig sålunda inte längre om någonting. Det räcker med att säga att hon blivit dömd att leva, släpande sitt livs börda likt ett offer hon sökte en gravplats åt, någonstans dit inte solens strålar nådde. Ty ‘inget nytt under solen’, som det heter i ordspråket, väntade henne längre.”

För den som vill ta steget utan återvändo in i Papadiamantis författarskap men räds de mörka stråken i Mörderskan kan The Merchants of Nations i Michail Tzoufras översättning vara en utmärkt början. Men jag varnar: sedan går det inte att inte fortsätta med Mörderskan.

Dela artikeln:

Jan Henrik Swahn

Jan Henrik Swahn

Författare, översättare och skribent. För en tid sedan kom hans översättning av Olga Tokarczuks Löparna och dessförinnan en antologi grekiska noveller, Grekland berättar. Fikonträdets sång. 26 noveller.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: