Av ÅKE MALM
Så har det hänt igen – utan riktig förvarning brakade en ny vattenbomb ner över Genua. Räddningsverket (Protezione civile) hade nämnt det, men absolut inte varnat så skarpt som tiotusentals invånare och affärsägare skulle ha velat. Ändå anses det här vara en olycka av mindre mått: bara en död mot sex förra gången. Men skadorna uppskattas till 3 miljarder kr – cirka.
Det kom 500 millimeter på ett halvt dygn – ungefär lika mycket som annars kommer på ett halvår. Och då skall man veta att Genua och Ligurien har en för sådana regnväder sällsynt olämplig terräng. Utmed kusten är marken plan, men sedan är det bara branta berg och relativt smala dalgångar mellan bergen. I dessa samlas vattnet i flodfåror som på några minuter blir till rytande fjällforsar som spolar med sig allt i deras väg. Till dessa naturliga förutsättningar kommer allt sentida intensivt byggande som som kulminerat de senaste 50 åren och visat sig förödande. Det var längesedan nu som Rönnerdahl ”vakade i vårljusa natten” och ”rodnande vinberg slog vakt omkring bukten”. Ytterligare en liknande vattenbomb drabbade tidigare legendariska ”Cinque terre”, strax söder om Genua. I vanliga fall en idyll, men efter hundratals millimeter regn på några få timmar sköljdes terrasser bort där vinstockar planterats för sekler sedan.
Nu står en äldre man framför borgmästaren Marco Doria och säger med kontrollerad röst:
– Detta är den fjärde vattenkatastrofen jag varit med om. Jag tror inte jag orkar med att börja om från början ännu en gång.
Ännu en gång tvingas genovesarna ut på gatorna för att söka få rent efter katastrofen. Ton med lera och avskräde som spolats ned från bergssidorna måste skyfflas undan. Och som vanligt utbryter förstås det stora grälet om vems felet egentligen är. Bland dem som fått skulden är Genuas borgmästare Marco Doria, från vänsterpartiet Sel och i rakt nedstigande led ättling i Doria-släkten från 1000-talet och från 1600-talets Andrea Doria som gav namn till olycksfartyget som mötte SAL:s Stockholm i dimman utanför Nantucket, 25 juli 1956.)
Till bilden hör att Genuas invånare brukar ses som Italiens motsvarighet till våra strävsamma smålänningar. På kartan över våra vanligaste fördomar får genovesarna vara sparsamma intill gränsen till snålhet. När borgmästare Doria till sist, på katastrofens tredje dygn äntligen besöker det drabbade området, visar det sig att han medan regnet öste ned varit på premiär på Teatro Carlo Felice.
– 18.30 ansåg meteorologerna att det inte var någon fara. Då bestämde jag mig för att gå på teatern. 23.00 fick jag varningarna. Då skyndade jag till räddningsverkets ledningscentral.
I den vevan säger Antonio Campanella, 57, hej till Mirco i baren vid Via Canevari: ”Nu går jag och ser hur läget är i floden Bisagno”. Han kunde bara gå ett tiotal meter, rapporterar Il Messaggero, så spolades han bort av vattenmassorna. På några minuter hade en lugn bäck förvandlats till en störtflod.
Anklagelserna är desamma i alla nyhetsorgan. Det är byråkratin som har handlingsförlamat kommunens specialister. Byggjobb som beslutats redan för 40 år sedan och som finansierades för 10-15 år sedan, har aldrig genomförts. Och anledningen är densamma runt i Italien: en byråkrati som slagit knut på sig själv. Det handlar om reglerna för upphandling av entreprenader. Enligt lag skall den firma vinna som utlovat största rabatt på en beräknad kostnad. En princip som kan verka logisk i en förvaltning som alltid måste spara. Men i själva verket visar det sig för det mesta, att den utlovade rabatten varit för stor och inte täckte den verkliga kostnaden. Detta tvingar förstås entreprenören att hitta på någon anledning för att få mera betalt…
Samtidigt hör det till att alla de företag, som förlorat upphandlingen, då vänder sig till TAR och överklagar. TAR står för Tribunale amministrativo regionale. Enligt författningen skall det finnas en sådan domstol i var och en av Italiens 20 regioner. Men eftersom det ofta uppstått granngräl finns det numera 29 domstolar, var och en med sin president och fem ordinarie domare. Med administrativ personal, domstolsbyggnad och tjänstebilar. Och det kostar. Litet drygt två miljarder går till löner, knappt två till domarnas lunchkuponger (!), drygt 30 miljoner till lokalhyror och mycket annat. (Källa: FICIESSE). Resultatet är förlamning. Varje försök att genomföra nödvändiga reformer och byggen blockeras och allt drar ut på tiden i det oändliga. TAR har blivit ett ständigt hot mot varje lokal administrations ambitioner.
Så var det också i Genua. Efter översvämningarna 2011 hade kommunen gjort en lista på vad man såg som nödvändiga arbeten. Entreprenaden vanns av en byggfirma, varpå förlorarna (tio företag) naturligtvis omedelbart krävde upprättelse vid TAR.
– Vi gör det lagen säger att vi skall göra, försvarar sig nu domaren Giuseppe Caruso, ordförande i Tar Ligurias andra sektion.
Han har gått igenom akterna som gäller övertäckningen av floden Bisagno som 1970 krävde 44 dödsoffer. Den har svämmat över två gånger under de senaste 10 åren. Med en investering på 350 miljoner kr skulle Bisagno kunna ta emot 850 kubikmeter i sekunden. Men, hävdar domare Caruso:
– Vi kan inte göra annat än följa de lagar som politikerna skrivit. I det här fallet att kontrollera att den som vunnit entreprenaden följt de ramar som myndigheterna ställt upp.
I La Repubblica är det Giuseppe Filetti som står för frågandet. Han undrar hur det kommer sig att alla har uppfattningen att Tar står för förlorad tid. Caruso svarar att de italienska administrativa domstolarna jobbar snabbare än de som finns i Frankrike och Tyskland.
Så rullar debatten på. Allmänheten har inte stora möjligheter att bedömas vem som har rätt. Och då tar demagogerna över.
*.*
I helgen hade Movimento 5 Stelle, Beppe Grillos Femstjärnerörelse, stor fest i Circo Massimo i Rom (vi minns förstås Ben Hur). Först hade Roms kommunstyre försökt stoppa jippot men när Grillo förklarade att han skulle dra samman sina skaror där ändå, föll borgmästare Ignazio Marino till föga. Resultatet blev vad tidningarna nu beskriver som ”en moderniserad upplaga av Festa dell’Unità”. En sådan festlighet var det varje lokal PCI-sektions uppgift att organisera. På riksnivå genomfördes en nationell jättefest. Det ursprungliga motivet var att finansiera partitidningen l’Unità, eftersom denna av ideologiska skäl inte fick annonser från näringslivet. Senare växte festerna ut till något gigantiskt, särskilt när de nationella festerna ägde rum i några av de traditionellt ”röda regionerna”, Emilia Romagna, Toscana, Liguria. Då steg röken ur hundratals grillar, i compagni gjorde sin plikt genom att smaka av korvar, skinkor och pasta i enorma kvantiteter. Samtidigt organiserades debatter på alla nivåer. Det hela avslutades med partiledarens anförande. Enrico Berlinguer kunde hålla på flera timmar.
Något liknande byggdes i helgen upp i den romerska hästkapplöpningsarenan. På den enorma scenen framträdde Beppe Grillo flera gånger varje dag. Hans vänligaste beteckning på de andra partierna, särskilt de som haft eller har makten: apor med håriga arslen. Han lovade nu att ta med sig så många partimedlemmar och parlamentariker som möjligt till hemstaden Genua, för att hjälpa till att sopa rent. En manöver som skulle jaga de sittande politikerna ut ur de dammiga palatsen. La peste rossa va cacciata con l’esercito (Den röda pesten skall förjagas med hjälp av armén).
Samtidigt vill han organisera en folkomröstning med syftet att Italien skall lämna euron. (”Ingen risk, vi kommer att få 70 procent av rösterna”). Namninsamlingen för att tvinga fram detta referendum börjar i november. Tidigare lovade han en miljon namnunderskrifter, under avslutningstalet ökades de till 5-6 miljoner. ”Med dessa namn bakom oss kan vi kräva uppgörelser med de övriga Eu-motståndarna i Lega Nord och med i berlusconiani. Sedan kan vi stänga parlamentet och börja regera på allvar.”
*.*
Matteo Renzi svarar med att lova bortåt 20 miljarder kr som ersättning till dem som drabbats. Han står starkare än någonsin efter att ha vunnit striden om Arbetslagen (articolo 18) i senaten. Partiminoriteten klagar och hotar – ibland – med partisplittring. Men Renzi lovar kämpa vidare.
– Vi skall förändra Italien.