Av ÅKE MALM
Så kom det 70 mm regn igen under ett par dramatiska timmar. Precis som i januari fylldes viadukter, träd rasade över bilar och tunnelbanestationerna fick stängas sedan störtfloder av vatten fyllt gångtunnlarna. Det är ett märkligt väder i Italien dessa dagar. I förra veckan låg tempen över 33-34 grader och badstränderna var fullsatta. Så istället 18 grader och hotande åskmoln vid horisonten. Meteorologerna varnar för att detta ostadiga väder kan vara in i nästa vecka.
Med skyfallen följer jordskred, genomfartsleder som stoppas och trafiken som liknar Infernots alla kretsar. Häromdagen gjorde Roms kommun ett stort nummer av att jordskredet närmast oss efter fyra månaders diskussioner och arbeten kunde öppnas för genomfart – åtminstone i en riktning. Då blir det närmast patetiskt när Roms borgmästare, kirurgen Ignazio Marini, låter sitt pressoffice formulera en kommuniké om att borgmästarn minsann finns hos civilförsvaret och leder ansträngningarna mot de senaste vattenbomberna.
Under tiden har Matteo Renzi lyckats med vad som ansågs omöjligt för 3 månader sedan. Då hade Renzi fått förtroendet i parlamentet för sin mitten-högerregering och gjorde ett försök att ta kontakt med Beppe Grillo och hans Femstjärnerörelse. Som alla minns skedde mötet på Grillos manér: med streaming så att alla kunde följa med. Resultatet blev en katastrof och slutade med att Renzi reste sig upp och uppmanade Grillo: ”Beppe, stig ut ur din blogg!”. Aldrig hade Femstjärnornas regelverk satts under en så kritisk belysning. För i början av av rörelsens agerande låg det något sympatiskt i tanken att alla kunde följa med i partiets förhandlingar, ingenting skulle vara fördolt. Med Internet skulle den fullständiga demokratin realiseras.
Nu har vi lärt oss att den stormötesprincipen lider av massor av problem. För om 60-70.000 deltar i en omröstning men utan att det finns verkliga alternativ – då handlar det om populism. Häromdagen skulle M5S bestämma om man var överens med Den Store Ledarens kontakter med UKIP-ledaren Nigel Farage. Drygt 24.000 deltog i en snabbt avklarad omröstning och naturligtvis godkändes Grillos internationella initiativ. Problemet var bara att omröstningsformuläret saknade alternativet många M5S-are vurmade för: att försöka bilda en gemensam grupp i Eu-parlamentet med de gröna. Istället gick Grillo ut och försökte försvara Farage med att hävda att Farage alls inte hade gjort några främlingsfientliga uttalanden.
Så kom det oväntade utspelet. Beppe Grillo föreslog igår kväll, naturligtvis i sin blogg, ett nytt möte med Renzi. Diskussionen skulle handla om den nya vallagen. Detta var onekligen en stor nyhet eftersom den stående anklagelsen mot Renzi från M5S är att han saknar ett formellt väljarstöd, att han inte vunnit sin plats genom ett normalt val. Men efter Eu-valet fungerar inte den anklagelsen längre. Pd fick 40,8 procent och M5S bara hälften – vem har då fått en demokratisk legitimitet? Om Renzi har vunnit vänsterns historiskt sett största valseger kanske det är dags att byta ut beteckningarna ”en hjord av korrupta”, ”dömda kriminella” (pregiudicati), tjuvar och smilfinkar (inciuciari), etc etc.
Så när Grillo och hans välartade språkrör från Neapel, Luigi Di Maio, säger att M5S skulle kunna tänka sig att avstå från streamingen denna gång svarar Renzi: kanske det är vi den här gången som vill ha streaming!
Ingen vet när och om det verkligen kommer till stånd ett möte Renzi-Grillo. För Pd:s partner i regeringen, Nuova centro-destra, började bums visa nervositet. Det kunde väl inte vara så att Renzi ville stuva om regeringen? Det kom snabbt lugnande besked från Pd: s partikansli – men frågan är väckt. Grillo har av allt att döma börjat bli ängslig att hans 20 procent snabbt kan minska om han fortsätter med isoleringspolitiken. En verklig koalition PD – M5S vågar ännu ingen drömma om. I fredags i förra veckan samlade Renzi Pd:s nationalråd, höll sitt hittills kanske viktigaste tal och fick med sig nästan alla. Han valde att föra fram Matteo Orfini som kandidat till den lediga partiordförandeposten. Och då skall man veta att Matteo Orfini tillhör Massimo D’Alemalägret. Därifrån har kritiken varit hård mot Renzi från första stund. Kan vara ett genialiskt drag för att tysta den ständigt mullrande kritikerkören från de som har sina rötter i gamla PCI. Orfini började i Pci:s ungdomsförbund och har i många år tillhört redaktionen som producerar D’Alemas thinktank, Italianieuropei.
Orfinis första uppgift blev att försöka få 14 revolutionärer att ändra mening. De revolterande är senatorer och tillhör den kritiska partiminoriteten. De ville uttrycka solidaritet med den hårda behandlingen av en av partiets representanter i konstitutionsutskottet. Upprinnelsen har sina rötter i diskussionerna om hur den framtida senaten skall se ut. En viktig del i det stora reformarbetet som gäller författningen. Renzi hade i primärvalskampanjen lovat att senaten skulle göras om helt. Den skulle inte längre välja statschefen och skulle närmast fungera som ett bollplank mellan regioner och kommuner å ena sidan och regeringen å den andra. Framför allt skulle den inte kosta någonting eftersom de nya senatorerna skulle tas från folk som redan hade sin lön från respektive regioner. Och framför allt – de nya senatorerna skulle inte väljas utan utses av sina respektive institutioner.
Detta var Renzis idé från början. Sedan dess har debatten rasat och Renzi har makat på sig. Men ännu kvarstår frågan om det skall hållas verkliga val till senaten eller inte. Det tidigare nyhetsankaret i RaiNews24, Corradino Mineo, som tillhör en ständigt kritisk vänstergruppering inom partiet. Mineo hade annonserat att han tänkte rösta emot det egna partiets förslag i utskottsbehandlingen. Eftersom majoriteten är minsta möjliga, beslöt partiet helt enkelt att byta ut den grålockige Corradino Mineo. Han ersattes i utskottet av en garanterad Renzivän. Reaktionerna från vänsterhåll blev heta. ”Ännu ett exempel på hur Matteo Renzi sätter sig över demokratiska regler”, hette det bl.a.
Sedan gjorde Mineo ett fruktansvärt misstag. Han förklarade i en diskussion att ”Renzi är som ett autistiskt barn – man måste skydda honom mot honom själv”. Ett utspel en finessrik orator som Renzi bara inte kunde missa. I sitt timslånga och fascinerande tal inför partiets riksmöte gjorde han en lång paus. Kliade sig litet över näsan och sa: ”Kritikerna får kalla mig vad som helst – men jag vill svara den som igår kallade mig autistisk att han har förolämpat alla de miljoner familjer som lider med sina handikappade barn. Jag säger det till Fabrizio (nere i publiken) om hans son, jag säger det om min brorsdotter Maria som är down. Det är inte rätt att förolämpa dessa människor som lider och kämpar för sina barn”.
Ovationerna efteråt varade flera minuter. Corradino Mineo skyndade sig att be alla om ursäkt. Kravet på att senaten skall väljas har dock fallit bort. Och nu är 3 juli utsatt som det datum då senaten i plenum skall behandla den nya reformen. Det tyder på att det kommit till en överenskommelse. Inte bara mellan Pd och Fi utan också med Lega Nord.
Den stora stridsfrågan in till sista raksträckan har varit vilken sammansättning den kommande senaten skall få. Det verkar nu som om kommunpolitiker kommer att utgöra en tredjedel och regionalpolitikerna två tredjedelar. I början hade Renzi velat ha fler borgmästare men Berlusconi slog bakut: med dagens valsiffror skulle det betyda att det skulle bli en urstark vänstermajoritet i senaten. Det verkar också vara klart att man slutligen bestämt sig för att en majoritetsbonus skall lösas ut då ett parti uppnått 40 procent.
Silvio Berlusconi dök plötsligt upp och förkunnade att han minsann är trogen överenskommelsen i Pd:s partikansli med Matteo Renzi. Men han vill också börja arbeta för en författningsförändring i riktning mot att göra presidentämbetet folkvalt.
– Det är inte läge att diskutera detta föga opportuna krav, förklarade Renzi iskallt. Och sedan blev det tyst från Silvio som också har andra bekymmer. På fredagsmorgonen börjar andra omgången i den rättegång som allmänt kallas Ruby-fallet. Alltså den som gäller hur Berlusconi gick in och påverkade åklagare, ungdomsvårdsdomare och poliser för att få dem att släppa Karima El Marhoug, även kallad Ruby Rubacuori. En historia jag behandlat i många tidigare bloggar.
Förhandlingarna i Milanos appellationsdomstol är de första när han inte kan åberopa någon form av immunitet, varken som parlamentariker eller som regeringschef. Det lär bli en oerhört tuff fight mellan åklagaren och Berlusconis advokater. I första instansen dömdes Berlusconi till sju års fängelse. Skulle den domen gå igenom även denna gång förverkas omedelbart domen om samhällstjänst han nu gynnas av, en fyratimmarsservice hos alzheimerpatienter med frihet att flyga till Rom två dagar i veckan för att leda sitt parti. En ny dom skulle betyda sträng husarrest då varje besök skall godkännas av domarna.
Medan allt detta sker arbetar Matteo Renzi också på Eu-fronten. Han har försiktigtvis undvikit att binda upp sig för någon kandidat. Istället har han vid flera tillfällen talat om hur han tänker gå till väga. Först vill han veta vilken av kandidaterna som står närmast de krav Italien nu för fram. ”Det viktigaste är att realisera en politik som gynnar sysselsättningen, särskilt kampen mot ungdomsarbetslösheten. När den politiska linjen är klarlagd kan vi säga vem som passar bäst för att förverkliga den.” I dagsläget verkar Jean-Claude Juncker, Luxemburgs tidigare regeringschef, ligga bäst till som kandidat till ansvarig för Eu-kommissionen.
Frågan är vad David Cameron säger om det…