De senaste årens terrorattacker – och det utropade kriget mot dem – har i alla fall lärt oss att det inte finns en enkel och tydlig definition av begreppet terrorism. Det förblir istället något både politiskt och medialt vagt och obestämt. Vad som tex skiljer terrorism från ett statligt subventionerat våld, ofta motsägelsefullt kallat ”humanitärt”, ”rättfärdigt” eller ”preventivt” krig, tycks ha mer att göra med vem som har makt att definiera våldshandlingarna än med en verklig skillnad mellan dem.
Förklaringen att civila för statligt, ”legitimt”, våld skulle vara offer för något som närmast liknar en olyckshändelse – ”collateral damage” -, medan de är själva målet för den illegitime terroristens attacker, blev oanvändbar redan efter britternas och amerikanernas bombningar av Dresden och efter de atombomber som föll över Hiroshima och Nagasaki i 2:a världskrigets slutskede.
I sin bok Orrorismo: Ovvero della violenze sull’inerme föresätter sig den italienska filosofen och feministiska tänkaren Adriana Cavarero, verksam som professor i politisk filosofi vid universitetet i Verona, att beskriva våldshandlingar i vår samtid utan att ansluta till denna särskiljande språklek, som tycks tjäna syftet att dölja snarare än att hjälpa oss att förstå det våld som präglar vår tid. Det gör hon genom att föreslå ett radikalt annorlunda perspektiv där det inte är utövaren utan offret som får definiera våldets karaktär.
För att ändra perspektivet introducerar hon det av henne själv skapade begreppet ”orrorismo”. Det som är bestämmande för ”horrorismen” är enligt Cavarero hur detta våld sker som ett direkt angrepp mot den singularitet och utsatthet som är bestämmande för mänskligt liv. Genom en etymologisk utredning visar Cavarero hur ”horrorism” – till skillnad från terrorism (som implicerar en form av flykt, ett tillstånd av panik) – är förknippat med den paralyserade, den som inte kan göra motstånd och förbundet med en fundamental hjälplöshet. Eller som Cavarero, här i engelsk översättning, skriver:
”There is no question of evading death…gripped by revulsion in the face of a violence that appears more inadmissable than death, the body reacts as if nailed to the spot, hairs standing on end”.
Även om denna form av våld inte är specifik för vår epok menar Cavarero att den har eskalerat och fått nya proportioner under 1900-talet, med det Osmanska rikets folkmord på armenierna, Nazitysklands förintelseläger, Sovjetunionens Gulag och Maos Kina som de mest framträdande och makabra exemplen.
Med utgångspunkt i Hannah Arendts och, i hennes efterföljd Judith Butlers, natalitetsbegrepp diskuterar Cavarero hur dessa våldsamma akter påminner oss om andras, och vår egen, absoluta utsatthet. Hur vi som enskilda jag, unika kroppar, alltid – liksom ett nyfött barn – är utelämnade till ett annat jags handlingar.
Insikten om varje människas fundamentala sårbarhet inför den andre tvingar oss med andra ord att konfronteras med det faktum att det våld som utövas – om det är legitimt eller illegitimt, statligt subventionerat, ett ”humanitärt krig” eller är en ensam tjetjensk självmordsbomberska – alltid riktas mot och måste bäras av en enskild kropp, med ett ansikte, ett namn och en historia vars singularitet angrips på ett grundläggande sätt.
Genom begreppet ”horrorism” för Cavarero oss således bort från ett tänkande som söker beskriva, utreda och göra en distinktion mellan olika former av våldshandlingar för att istället närma sig utsattheten för detta våld. En erfarenhet som inga förklaringar, ”humanitära” avsikter eller politiska övertygelser kan sudda ut.
Istället för att beskriva, utreda och göra skillnad mellan våldshandlingarna ur gärningsmannens perspektiv, söker hon närma sig offrets själva utsatthet för detta våld. Och den kan inga förklaringar, ”humanitära” avsikter eller politiska övertygelser sudda ut.