I tre kortromaner berättar Djaimilia Pereira de Almeida om hur tre män, genom egna val eller på andra sätt, tidigt förlorat något väsentligt av livsmeningen och som alla på ålderns höst kämpar för att förstå en tillvaro utan svar. En bok som övertygar genom den osentimentala tonen och det samtidigt personligt lyriska språket.
 
Portugisisk-angolanska Djaimilia Pereira de Almeida, eller bara Djaimilia som hon kort och gott brukar kallas, beskrivs allt oftare som en av den samtida portugisiska prosans förnyare. Hon uppmärksammades redan för sin debut, den halvt självbiografiska Esse Cabelo (Det där håret) 2015, men ännu mer för sin andra roman, Luanda, Lisboa, Paraíso (2018), som skildrar en far och hans son som tar sig från Luanda till Lissabon på 1980-talet för att söka läkarvård. För den romanen tilldelades hon bland annat det prestigefyllda Prêmio Oceanos 2019.
Djaimilia skriver ofta om ämnen som hudfärg, genus och identitet. Men det som gör hennes böcker speciella är den genreöverskridande stil hon utvecklat och som till och med fått vissa kritiker att tala om en helt egen litterär genre, som skulle kunna beskrivas som en blandning av filosofisk essä, fiktion och biografi, alltsammans gestaltat med ett högst personligt och poetiskt språk.
Häromåret (2021) kom boken Três Histórias de Esquecimento (Tre historier om att glömma), som består av tre långa noveller, eller kanske bör de hellre kallas kortromaner med tanke på omfång och komplexitet. Två av historierna har tidigare publicerats som fristående böcker, den tredje är nyskriven. Tillsammans ger de en bra bild av författarens sätt att skriva, samtidigt som de skildrar såväl den mänskliga naturens motsägelsefulla sidor som stycken av Portugals förträngda historia.
I den inledande berättelsen, A Visão das Plantas (Växternas blick), möter vi Celestino, en mystisk och skrämmande man med ett brutalt förflutet. Han har under sitt liv begått de mest ohyggliga handlingar, men på ålderns höst förvandlats till en hängiven och känslig trädgårdsmästare.
Berättelsen börjar med att Celestino efter många år på havet återvänder till Portugal och det tomma hus som en gång var hans barndomshem, vilket väcker rädsla och nyfikenhet i byn. Det sägs nämligen att han var pirat – vilket i det här fallet är en eufemism för kapten på ett slavskepp som seglat mellan Afrika och Brasilien – och att han torterat och mördat många svarta slavar. Men våldet och dödandet i imperiets tjänst är över och Celestino söker nu en annan tillvaro. Kanske är det en sorts försoning med livet, kanske inte. För växterna är en symbol för livet, men de är också likgiltiga inför människans moral.
Och Celestino visar utåt ingen ånger. Byns präst kommer och hälsar på flera gånger för att förmå honom att bikta sig, men Celestino vägrar. Bikten tycks inte intressera honom. Vad han istället gör medan han med stor tillgivenhet och omsorg tar han hand om sin trädgård är att förbereda sig för att dö, omgiven av växternas tystnad. Samtidigt ser han tillbaka på sitt liv och sina handlingar, ibland med något som kan liknas vid avsmak, andra gånger närmast med stolthet, som när han berättar om blodet och vällusten och döden, vars motsvarigheter han tycker sig finna överallt i växtriket. Djaimilia överlåter åt läsaren att döma Celestinos handlingar och ger oss istället ett nyanserat porträtt av en komplex och motsägelsefull människa.
*
I berättelsen Maremoto (Havsbävning) befinner vi oss i ett samtida Lissabon, bland de fattigaste av fattiga. Fatinha bor på gatan, hon täcker över sig med pappkartonger och sover i regnet vid en spårvagnshållplats. Boa Morte da Silva är en angolan som stred för portugiserna i det som numera är Guinea-Bissau. Han försörjer sig med att parkera bilar på den gata där den före detta militära hemliga polisen hade sitt högkvarter och återvänder på kvällarna till sitt fönsterlösa rum i stadsdelen Prior Velho, där han bor med hunden Jardel, som namngetts efter en fotbollsspelare.
Han beklagar sig över ett stort bråck som får magen att bukta ut och skriver, så ofta han kan, brev till sin nästan okända dotter, brev som han kanske aldrig postar. De ger honom en föreställning om att han finns till. ”Det spelar ingen roll om du läser mig eller inte”, skriver han. ”Det som spelar någon roll är den här ljusstrålen som förenar mitt hjärta med tanken på ditt hjärta.” (min övers). Och han berättar för henne om sina dagar, om motgångarna, om de lite bättre stunderna, om pulsen i stadsdelen Chiado och hur han beskyddar sina ”kumpaner”, som nästan blivit hans adoptivbarn, särskilt Fatinha, som för det mesta inte säger ett begripligt ord, men som andra gånger låter ana en obarmhärtig klarsynthet.
Boa Morte plågas av dåligt samvete gentemot dottern och hennes mor, som lämnade honom sedan han slagit henne. I breven till dottern försöker han förklara, kanske mest för sig själv, varför han stred för de portugisiska trupperna i det afrikanska befrielsekriget och hur han idag kan kalla Portugal för sitt hem, trots att landet behandlat honom så illa.
*
Bokens sista berättelse, den nyskrivna Bruma, har fått titeln efter sin huvudperson (men ordet betyder även ”dimma”), en svart tjänare som får läsa böcker och berätta historier för den unge Eça de Queirós – som i verkligheten skulle bli realismens banerförare i Portugal och en av landets mest inflytelserika författare. När huvuddelen av den bitvis något slingriga berättelsen om Bruma utspelar sig är han en gammal man och vi får veta att hans liv började vid tretton års ålder, dagen då han såldes till en lantegendom. Livet före den dagen, liksom sina föräldrar, har han medvetet valt att glömma. Men han minns annat från sitt liv, slaveri och tortyr, men också den relativa inre frihet han lyckats skaffa sig.
Alla tre berättelserna i boken handlar om män som i unga år förlorat något väsentligt av livsmeningen och som på ålderns höst kämpar för att förstå tillvaron när historien inte ger några svar. Men genom sina huvudpersoner lyckas de också lyfta fram brutala och sällan skildrade delar av Portugals historia. Som slaveriets och slavhandelns roll i kolonialmaktens samhälle och afrikanska soldaters deltagande i portugisiska armén under de afrikanska befrielsekrigen.
Djaimilias berättande lutar sig snarare mot fantasin och filosofiska betraktelser än mot den realistiska prosan, men hennes skildringar övertygar tack vare den osentimentala tonen och det på samma gång personligt lyriska språket. Översättningar av några av hennes böcker som kommit ut bland annat i Frankrike och USA har där fått mycket fint mottagande. Är det inte på tiden att även vi i Sverige börjar lägga märke till den litteratur som skrivits i Portugal efter Saramago?
Djaimilia Pereira de Almeida föddes 1982 i Luanda i Angola men kom i unga år till Portugal och växte upp i Lissabons utkanter. För närvarande är hon bosatt i New York, där hon föreläser på New York University.
 
- Klicka här för att läsa Örjan Sjögren om Jeferson Tenório och andra svarta författare i Brasilien
- Klicka här för att läsa om den uppmörksammade romanen Torto arado, med på korta listan till årets, nyss avgjorda International Booker Prize