Örjan Sjögren om Itamar Vieira Júnior, Djamila Ribeiro och särskilt Jeferson Tenório och hans O Avesso da Pele, en av senare års mest omtalade och lysande brasilianska romaner, en mycket stark berättelse om identitet och familjerelationer – en son söker återskapa en förlorad far – mot bakgrund av rasismen i det brasilianska samhället.
Om den afrobrasilianska medvetenheten länge har haft ett stort genomslag i bland annat brasiliansk musik och dans så har den inte varit alls lika synlig i litteraturen. Det vill säga, så har det varit fram till helt nyligen. Man kan faktiskt hävda att en av de tydligaste trenderna i brasiliansk litteratur just nu är författare som identifierar sig som svarta och som skriver om rasism och om vad det innebär att vara svart i Brasilien idag. Intressant nog har flera böcker av dessa författare blivit stora publik- och kritikerframgångar, vilket visar att det finns ett stort sug efter denna litteratur.
”Den främsta orsaken till att svarta brasilianska författare just nu gör ett så starkt intryck är att sättet på vilket hudfärg och rasism diskuteras i landet har förändrats.” Det hävdar den 42-årige författaren Itamar Vieira Júnior i en artikel i New York Times från 2022. ”I många år försökte Brasilien göra sin befolkning vitare och folk undvek att tala om hudfärg i Brasilien”, säger Vieira. ”Under de senaste decennierna har svarta medborgarrättsrörelser och studier om strukturell rasism klargjort vår roll i samhället.” Vieiras debutroman Torto Arado, vilket betyder ”krokig plog”, är en gripande berättelse om två systrar i ett litet samhälle på Bahias landsbygd där invånarna lever under slavlika förhållanden, kontrollerade av traktens storgodsägare. Romanen (som Henrik Nilsson nyss skrivit om här på Dixikon) tilldelades LeYa-priset, ett av den portugisiskspråkiga litteraturens viktigare priser. Den blev också den bäst säljande boken i Brasilien 2021, en bedrift som föregående år en annan svart författare, Djamila Ribeiro, i samma generation som Vieira stod för. Den feministiska filosofen och journalisten Djamila Ribeiros bok Pequeno Manual Antirracista (”Liten antirasistisk handbok”) är en koncis, kritisk analys av systematisk rasism i Brasilien.
En av senare års mest omtalade och lysande brasilianska romaner är O Avesso da Pele (ung. ”Hudens avigsida”) av Jeferson Tenório. Han föddes 1977 i Rio de Janeiro, bor nu i Porto Alegre i södra Brasilien och debuterade 2013 med romanen O Beijo na Parede (”Kyssen på väggen”), som utsågs till årets bok av Författarförbundet i Rio Grande do Sul. 2018 kom Estela sem Deus (”Estela utan Gud”). Han är, tillsammans med bland andra Vieira och Ribeiro, en av de tongivande yngre svarta författare som kan sägas utgöra en del av den nya våg som just nu drar genom den brasilianska litteraturen.
Det främsta temat i Tenórios roman är den systematiska rasismen i det brasilianska samhället, i synnerhet i den brasilianska södern. Men det är också en mycket stark berättelse om identitet och familjerelationer – och en stor litterär upplevelse. O Avesso da Pele som alltså är Tenórios tredje roman belönades 2021 med Jabuti-priset, den kanske mest prestigefyllda utmärkelsen för en enskild bok i Brasilien.
Romanens berättare är Pedro, en svart 22-årig arkitektstudent, som försöker återskapa sin far Henriques historia sedan denne, en lärare i litteratur i den allmänna skolan, dödats vid ett polisingripande i staden Porto Alegre.
Efter faderns död uppstår hos Pedro en tomhetskänsla som så småningom får honom att försöka följa Henriques steg på gatorna och söka spåren bland de personliga tillhörigheter han lämnat efter sig i den nu tomma lägenheten. Pedro har under större delen av uppväxten bott hos sin mor, Martha, och har efter föräldrarnas skilsmässa bara haft ett oregelbundet umgänge med fadern. När han försöker sätta sig in i hur Henriques liv egentligen kan ha varit blir han därför tvungen att själv hitta på eller föreställa sig stora delar av hans förflutna – hurdan han var som man, som pappa. Det gör inte historien mindre trovärdig. Berättelsen blir i stället ett prov på det litterära skapandets svårigheter men också på dess stora förmåga att övertyga och att göra känslor och sammanhang begripliga. Under tiden som Pedro upptäcker och skapar denna historia försöker han komma fram till vem han själv är.
Berättarrösten skiftar flera gånger. Grundstrukturen är en sorts tyst dialog mellan sonen och den döde fadern, men den verkliga berättaren är hela tiden Pedro, även i de avsnitt som skildrar mamman Marthas historia, som berättas i tredje person. Resultatet blir att man som läsare identifierar sig starkt med alla tre personerna och deras problemfyllda liv.
Genom Pedros färd i sitt inre utforskar Jeferson Tenório på ett känsligt sätt relationen mellan barn och föräldrar, samtidigt som han med analytisk skärpa och närvaro skildrar ett samhälle fårat av segregation och fattigdom, där kvinnor och män bedöms efter sin hudfärg.
Tenórios nyanserade porträtt av komplicerade och problemtyngda personer kan föra tankarna till Dostojevskij, en författare som läraren Henrique försöker få sina elever att intressera sig för. Men romanens fokus är ändå rasismen. Hudfärgen svävar som ett förgörande spöke över alla relationer i romanen, den är ett öde som påverkar personernas liv, deras förväntningar och planer. Genom att författaren lyckas gestalta hur rasismen påverkar inte bara den som drabbas direkt utan även alla omkring får berättelsen ett ännu större djup och som läsare ser vi hur mycket större och mer komplicerad frågan är än den först kan verka.
- Klicka här för att läsa Henrik Nilsson om Itamar Vieira Júniors Torto Arado
- Klicka här för att läsa ”Jag kan inte andas!” om franske Dalemberts Milwaukee Blues
- Klicka här för att läsa Örjan Sjögren om den brasilianska författaren Aline Bei
- Klicka här för att läsa Henrik Nilsson om den brasilianska författaren Martha Batalha