Original och ekorrar på Island

Gyrðir Elíasson

Av IVO HOLMQVIST

I kölvattnet efter Nordiska Rådets litteraturpris till Gyrdir Eliasson kommer – kan man hoppas – en rad översättningar av denne femtioårige islännings många böcker. Hittills har det varit sparsamt med dem. På svenska finns bara romanen ”Sömnhojen” som kom i Panache-serien 1993, på danska dessutom ”Papirskibsregnen” och ”Det gule hus” (en titel som varierar dem på Herman Bangs båda stillsamt melankoliska berättelser från förra sekelskiftet, ”Det hvide Hus” och ”Det graa Hus”). Gyrdir som inte väntade sig detta blev förstås glad över sina 350.000 danska kronor. Ännu mer uppsluppen blev kulturchefen på Reykjaviks största tidning Morgunblaᵭiᵭ: han råkar ha doktorerat på just Gyrdirs författarskap.

Det fanns fjorton kandidater från alla Nordens språkområden att välja bland. När man från danskt håll föreslog en färsk debutant och hennes nästan jämnårige kollega som hunnit skriva två böcker hoppade suppleanten i nomineringskommittén av i protest. Berlingske fylldes av upprörda insändare som ansåg att man med ett sådant anarkistiskt infall förfuskat idén bakom priset. Nu fick Danmark stå över den här gången, och det var nog bra. Hur läsvärd Gyrdir är vet jag inte men jag hoppas snart kunna ta reda på det. När jag för några år sedan skrev en längre artikel för den flandriska litteraturtidskriften Deus ex machina om ny isländsk litteratur så var inte Gyrdir bland det tjog författare som jag nämnde.

Där fanns däremot ett par av hans landsmän som fått samma pris. Den ene var Einar Már Gudmundsson som fick det 1995 och som jag citerade så här (i min engelska översättning):

But because we are islanders, we are always on the move. The islander looks out at sea and imagines the adventures on the other side. But when he has come that far, he discovers that the adventures were always close by. Then he returns, accompanied by the influences from abroad. In that way we Icelanders are always carrying on a dialogue with the world. We are what we are, but we also learn from others. And maybe the world is not much larger than we are. I mean, it is possible, that there are only 280.000 human beings in the world, and that the others are mere photo-copies of us, while out there on the cliffy island there is one of each original. In other words: When nations are small, every individual counts.

Kanske gäller inte Edward Youngs bekanta “We are all born originals – why is it so many of us die copies” för islänningar… Den andre pristagaren jag tog upp var den mycket originelle Sjón som fick sina många danska kulor tio år senare. Jag träffade honom i Gent där han var en av de inbjudna författarna på en konferens som Vakgroep Skandinavistiek en Noordeuropa-kunde ordnade. Det var en trevlig bekantskap. Så här recenserade jag för fyra år sedan hans roliga roman ”Argóarflísin” vars svenska titel blev ”Fisk och kultur”:

”Föreställ er mig
mörkt hår, blekt ansikte, små ögon
bakom solglasögon, och röda läppar
kring en sydamerikansk cigarr.”

Om han ser sig i spegeln är det den synen islänningen Sjón möter, påstår han i en dikt. Är det porträttlikt? Jodå, men när man sett honom framträda minns man mera hans stora keps, den lägger han sällan av sig. Han är gänglig, och hans tal är eftertänksamt. Det har kanske att göra med att både hans danska och hans engelska är starkt isländska. På sitt eget språk är han möjligen mindre underfundig, fast säkert lika lakonisk och sparsmakad med orden. Han är en dubbelbegåvning, han är också musiker och komponist.

Han skriver libretton och stod för Björks sångtexter i Lars von Triers ”Dancer in the Dark”. Hans borgerliga namn är Sigurjón B. Sigurðsson men Sjón är ett bättre varumärke. På konferensen svävade han genast ut i en lätt bisarr tankeflyktig utläggning om lärda kufiska män på Island. Fast det var nog ingen stundens tillfällighet: han var med om att bilda den surrealistiska gruppen Medusa, och hans poesi är både avancerat ordlekande och suggestivt bildskapande. I romanen som gav honom de nordiska prispengarna, ”Skugga-Baldur”, utnyttjades den isländska gudasagan som en undertext, i ”Fisk och kultur” varvas den grekiska legenden om Jason, argonauterna och det gyllene skinnet med en sjöresa i det nära förflutna, som om Harry Martinson stämt möte med Homeros.

Det handlar om Vladimir Haraldsson som kring första världskriget gett ut en tidskrift med samma namn som bokens titel och där han skrivit de flesta artiklarna själv. Han försökte bevisa ”sambandet mellan fiskkonsumtion och den nordiska rasens förträfflighet”. Nordbor är kloka, flitiga och driftiga, mindre på grund av ett härdande bistert klimat än en ständig fiskdiet. Som äldre man mot slutet av fyrtiotalet är Vladimir gäst på M/S Elizabet Jung-Olsen och lägger om kosthållet ombord trots stewardens och hans polska älskarinnas protester. Andre styrman kommer i berättartrans så fort han lyssnat till en träflisa från skeppet Argo och underhåller sällskapet med en vild skröna om en forntida seglats i Medelhavet. På slutet blir han förvandlad till en kraxande gråtrut.”

Sjón lämnade mig sedan ingen ro ens när jag läste annat. Halvvägs genom W. G. Sebalds fascinerande bok “Saturnus ringar” ställdes jag inför en viss “Mr Squirrel from Middleton” (jag läste boken i engelsk översättning), en melankolisk man helt utan minne som hjälper till på en begravningsbyrå. Märkligt namn, kan man verkligen på allvar heta så? Fast jag har en gång varit på busstur i Sydengland samman med bland andra en miss Parrot. Det var ett passande namn, hon pratade oupphörligt.

Herr Ekorre, det måste Sebalds figur vara ensam om i världslitteraturen. Men icke: redan på sjätte sidan i Sjóns roman berättas om två herrars möte i en park. Den yngres hund sliter sig och rusar efter ekorrar. Husse ursäktar sig inför den äldre mannen, en engångsföreteelse, det ska aldrig hända mer. Som hos Claes Hylinger görs en poäng av det poänglösa, med samma sorts underskruv: “Den äldre herren lyssnade tålmodigt på ursäkterna men lade sedan huvudet på sned och sade skämtsamt: “Unge man, kan det vara så att ni förväxlar mig och den lille herr Squirrel?”

Och när jag nu ser vad Gyrdir Eliasson skrivit under årens lopp så är en av titlarna ”Ekorrens promenad” – allt går igen. Det är makterna, skulle Strindbergs ha sagt…

Kommentera: