Att hålla jublets kategorier vid liv…
Merete Mazarella undrade nyss i sin blogg om ursprunget för ”jublets kategorier”, i Göran Tunströms roman Juloratoriet. Uttrycket (om musikens gåtfullt överjordiska väsen) har prästungen Göran Tunström, som hade teologiska studier på Fjellstedtska skolan bakom sig, hämtat från Augustinus och väl från hans Bekännelser. Någonstans har jag dem i Sven Lidman klassiska försvenskning men hittar dem inte just nu, däremot på internet tre närliggande Augustinus-citat på engelska:
– ”What is jubilation? Joy that cannot be expressed in words. Yet the voice expresses what is conceived in the heart and cannot be explained in words. This is jubilation.”
– ”To manifest his joy, the man does not use words that can be pronounced or understood, but bursts forth into sounds of exaltation without words.”
– ”Where speech does not suffice… they break out into singing on vowel sounds, that through this means the feeling of the soul may be expressed, words failing to explain the heart’s conceptions.”
Det är många i Juloratoriet som trots sorg och saknad söker hålla jublets kategorier vid liv. Aron (som Orfeus) beger sig till Nya Zeeland (underjorden) för att hämta åter till livet den döda hustrun Solveig (Eurydike) som omkommit på väg till en körrepetition av Bachs oratorium, nertrampad av en flock kor som hon cyklat in i. Det blir i stället sonen Sidner som når till andra sidan jordklotet dit fadern varit på väg, och som hittar sin älskade där. Och sonsonen Viktor, som på denna cykliska romans första sida står framför en uraffär och konstaterar att alla klockorna visar olika tid, blir den som slutligen sätter upp Juloratoriet, som dirigent.
”Där talet inte räcker till” sammanfattar samtidigt ordlösheten hos Sidner när han klappat igenom och bara långsamt famlar sig tillbaka till vardagsverkligheten, också språkligt i den märkliga ”Om smekningar” som lagts in som en särskild text i boken, liksom Herman Hesse i Stäppvargen lät traktaten som Harry Haller får i sin hand ingå i romanen, tryckt på papper i annan färg: ”Nur für Verrückte”.
Arkitektur är frusen musik – Bo Setterlind som gav sig själv i femtioårspresent en resa till Nya Zeeland skildrade i tredje person sin upplevelse av en katedral där: “Men poeten är i god form när det gäller vinden som lyfter honom fram över gatorna, när en katedral av trä tycks honom överträffa alla stenkyrkor, när själen befriad jagar fram i bil över den tiotals mil långa sandstranden.” En sällsam interiör från en nyazeeländsk träkyrka förekommer också i Juloratoriet om vars antipodiska inslag man skulle kunna skriva en egen artikel, liksom om de många andra svensk-nyazeeländska litterära förbindelserna.
Trots att lokalfärgen därifrån är så lysande anbragt, och miljö och atmosfär så träffsäkert återgivna, skrevs de partierna innan han ännu hade hunnit besöka Nya Zeeland vilket han avslöjade när jag frågade honom om saken för vid pass tjugofem år sedan. Hur han senare upplevde att verkligheten där nere på sällsamt vis apade efter dikten – han mötte i levande livet en av de romanfigurer han uppfunnit – beskrev han vältaligt och vällustigt under en sen och rolig eftersits på en av Svenska Institutets sommarkurser på Tjörn (jag borde ha haft en bandspelare till hands den gången) med en skröna som återkommer i betydligt blekare variant i hans bok Under tiden.
Ivo Holmqvist