Redan ett bra tag har jag velat anknyta till min bloggarkollega Ivo Holmqvist som så generöst upplyst mig och andra om jublets kategorier och som dessförinnan skrivit om Topelius i olja, brons och sten.
Om Topelius har också jag skrivit och den Topeliusstaty som illustrerar Ivo Holmqvists blogginlägg kommenterar jag i efterskriften till min lilla Topeliusroman Ingen saknad, ingen sorg så här:
– ”Topelius är omgiven av hopträngda barn i varierande ålder men hans blick verkar snarast riktad mot en lite äldre, stående flickas knoppande bröst. Det är en blick som knappast oroade hans samtid men som för ett modernt öga nog kan te sig sexualiserad, pedofil.”
Jag tänkte spinna vidare på Topeliustemat och incitamenten till min roman och det ska jag också bita ihop och göra men jag får lov att börja med att konstatera att det känns svårt så här dagen efter att boken äntligen recenserats i DN och då av Thomas Anderberg under rubriken ”Symbol redan i livet. Misslyckad upptining av herr Topelius”.
Eftersom en och annan läsare kan vara nyfiken på hur det känns att få en riktigt, riktigt negativ recension vill jag också berätta om det. Så här var det:
Först tänkte jag: ”Det här är bara en röst bland många. Och de andra har ju varit bra.”
Det har de verkligen: i Svenskan fick jag mitt livs bästa recension, i Sydsvenskan var det också alldeles utmärkt – där var det för övrigt DN-kritikern Ulrika Milles som skrev – och i GP och UNT.
Men det är inte bara en röst bland många. Det är DNs röst.
Sen fick jag lust och gå i diskussion, att säga: ”Men såg du inte att -?”
Sen bestämde jag mig för att låta bli att alls tänka på den och lyckades faktiskt ganska bra, men något hade hänt med kroppen: känslan hade satt sig i musklerna, i magen.
Och det vore inte sant om jag påstod att de gått om: det har fortsatt som ett slags stilla läckage – av livsmod och självförtroende. Det är naturligtvis förfärligt dumt men jag tror de allra flesta författare upplever att en endaste riktigt riktigt dålig recension – och för just den här boken finns det mig veterligen bara denna enda – representerar en högre sanning än alla entusiastiska.
Genomskådad är vad man känner sig.
Men tillbaka till statyn: Det var ju inte – som någon indignerad läsare fick för sig – så att jag menade att Topelius var pedofil. Vad jag menade var att det är vår tid, som trots allt föregivet frisinne, i vissa avseenden är mera pryd än Topelius artonhundratalet: vi tenderar att misstänkliggöra alla blickar.
Det var för övrigt också skillnader mellan förr och nu som inspirerade mig att överhuvudtaget börja skriva boken och den episod som verkligen satte igång mig är på inget vis central i Topelius liv. Det är historian om det nygifta preussiska paret Wilhelm von Bertha von H (ja, låter de inte som hämtade ur en av Freuds fallbeskrivningar) som en novembernatt 1840 var på väg från Stettin till Petersburg när deras fartyg stötte mot en klippa och sjönk. Topelius skriver om dem i sin dagbok
Besättning och passagerare räddade sig med knapp nöd upp på klippan. Men klippan var naken, utan skydd mot den skarpa snöblandade havsvinden, och de två passagerarna som halvnakna hade kommit från bädden och hunnit bli genomvåta, hade frusit ihjäl, mannen efter sju timmar, hustrun efter nio. Besättningen hade räddats i land efter tolv timmar och de döda hade utställts till allmänt beskådande i Helsingfors.
Topelius, då tjugovå år gammal, såg dem, han iakttar dem noga, han skriver att mannen var starkt byggd, hustrun lång, smärt och fortfarande vacker. Han skriver att de förblivit varandra trogna in i döden. Han inspireras till en vers:
– ”Ve den som stadigt uppå lyckan trodde, i livet är blott vanskligheten sann. Den bleka döden kysste deras läppar, där livets rosenröda brann.”
Om den här episoden drabbade mig så är det dels för att det är så lätt att förstå Topelius upplevelse av den som på en gång tragisk och romantisk: det ligger ju något uttalat folkviseaktigt i den. Men samtidigt är det ju idag stört omöjligt att föreställa sig att man skulle ställa ut två omkomna till allmän beskådande. Det är just det här som gör det så spännande att skriva om det förflutna: man pendlar ständigt mellan likheter och skillnader, mellan igenkännande och främlingskap.