Om tillitens filosofi

Konstnär: Torsten Jurell

Av LARS HERTZBERG

En gång på 80-talet började jag intressera mig för frågor kring tillit. Jag blev förvånad över att det var så få filosofer som hade ägnat ämnet uppmärksamhet. Sedan dess har det vuxit upp en enorm filosofisk litteratur kring ämnet. Men diskussionen känns fortfarande otillfredsställande. Den handlar ofta om när, och hur långt, det är klokt att lita på någon. Men den frågan är fel ställd: den uppstår bara när jag saknar verklig tillit till den andra. Det är den verkliga tillitens karaktär jag finner intressant.

Frågan vad det är klokt att lita på ställer relationen mellan tillit och skäl på huvudet: i själva verket är det bara därför att jag verkligen litar på någon eller något som jag över huvud taget kan ha skäl att tro eller handla som jag gör. Det utesluter givetvis inte att vår grundtillit till en annan kan visa sig vara olycklig.

Begreppet tillit har en grundläggande betydelse för vår förståelse av relationer mellan människor och därmed, i sista hand, för vad det innebär att vara människa. Tillit ingår i det normala förhållningssättet mellan människor. Tillit är så att säga en default-inställning: i utgångsläget tenderar vi att lita på den andra helt enkelt för att hon är en människa.

Det här påståendet väcker kanske mothugg. ”Har vi inte lärt oss att misstro främlingar? Vi håller hårt om väskan i en folkhop, vi låser om oss med flerdubbla lås, vi lär våra barn att akta sig för obekanta män i parkerna. Kort sagt: en förnuftig människa litar bara så långt vi har goda skäl för att lita på någon.”

Men lägg märke till de här formuleringarna. De operativa orden här är: ”Vi har lärt oss”. Människor vi litar på – våra föräldrar och andra i vår omgivning – har lärt oss att vi inte i alla omständigheter ska förlita oss på andra. Men om vi inte litade på någon i utgångsläget skulle vi aldrig ha lärt oss vare sig tillit eller misstro.

Den misstro normala individer ofta hyser mot människor i sin omgivning blir bara begriplig mot bakgrunden av allting de inte misstror: vi räknar inte med att bilarna kanske kommer att köra över oss, att vi får giftig mat på restaurangen eller falska sedlar i bankomaten, att främlingen vi frågar om vägen avsiktligt kommer att försöka lura oss.

Varför vågar han?

Ett barns beredskap att förlita sig på människorna i dess omgivning och vara öppen för det de har att lära det (att lyssna uppmärksamt, ta efter, lyda och tro) är en förutsättning för att det ska kunna utvecklas till en medlem av en mänsklig kultur. På detta sätt lär sig barnet resonera, bedöma, och i sista hand också misstro andra människor. Ett barn som inte från början öppnar sig för vuxna lär sig däremot varken tro eller misstro andra.

Barnets förhållningssätt skiljer sig i själva verket inte i grunden från hur vuxna förhåller sig till varandra. Mellan vuxna finns det vanligen en inledande förbehållsamhet (även om den vanligen döljs under en konventionell vänlighet), som ifall ingenting skapar misstro gradvis utvecklas i riktning mot en ömsesidig tillit (vilket inte behöver betyda vänskap). Relationerna kan visserligen kompliceras av i förväg givna intressekonflikter eller av en dold prestigekamp. Men grundmönstret verkar vara detsamma: där vi inte behöver räkna med särskilda frestelser att svika, där litar vi på varandra.

Jag tänker mig att det här förhållandet är konstitutivt för mänskliga relationer. Det är därför att vi primärt utan särskilda skäl utgår från att andra är vad de utger sig för att vara som vi bildar en mänsklig gemenskap i vilken andras handlande blir begripligt som uttryck för deras strävanden och deras sätt att uppfatta vår gemensamma verklighet. Detta är så att säga den logiska bakgrunden för mänsklig växelverkan av olika slag; det är mot denna bakgrund som också misstro, svek och fiendskap blir möjliga.

Kommentera: