AV ÅKE MALM
Med bara en dryg vecka kvar till valet placerade sig Silvio Berlusconi härom kvällen ännu en gång framför TV-kamerona. Till allas häpnad hävdade han:
– Med en så moraliserande syn kan man inte som företagare göra internationella affärer. Pengar under bordet är något som existerar, man kan inte förneka något som är nödvändigt för att alls kunna göra affärer med många länder i tredje världen och med vissa regimer. Indien är ett sådant land utanför Västvärlden. Vi har en åklagar/domarkår med ett självskadebeteende mot Italien. Nu kommer ingen att handla med stora koncerner som Eni, Enel och Finmeccanica. Det är en absurd form av masochism.
(”se uno fa questo moralismo non fa l’imprenditore a livello globale. Quello delle tangenti è un fenomeno che esiste, non si possono negare le situazioni di necessità se si va trattare nei Paesi del terzo mondo o con qualche regime, e l’India è un paese fuori dalla sfera occidentale. Questa magistratura ha mostrato un autolesionismo assoluto nei confronti dell’Italia, ora nessuno tratterà più con grandi gruppi come Eni, Enel o Finmeccanica. E’ un masochismo assurdo”.)
Vad som hänt var att det än en gång hade uppdagats att företag betalat mellanhänder pengar under bordet för att få igenom ett affärskontrakt. Den stora försvarskoncernen Finmeccanicas VD hade gripits av finanspolisen efter att det avslöjats att ett kontrakt med Indien om en försäljning av 12 stora helikoptrar för en summa av 557 miljoner euro hade möjliggjorts genom en ”tangente” på 51 miljoner euro. De som tagit emot pengarna var medlemmar av den indiska försvarsministerns familj och en rad andra personer som fungerat som mellanhänder. Och det samma dag som Milanoåklagarnas utredning kring de minst sagt vidlyftiga affärerna kring regionen Lombardias hälsovård var klar. En utredning som pekar ut den avgående regionguvernören, Roberto Formigoni, som en minst sagt diskutabel figur.
Formigoni, i tidningarna oftast kallad ”Il Celeste”, har varit förstarangspolitiker i Italien i över 20 år. Han tillhörde grundarna av den katolska lekmannaorden ”Comunione e liberazione”, förkortat CL. En organisation som till en del liknar Sant’Egidio i Rom. CL startade redan 1954 men båda växte sig starka med 1968 års studentrörelse. Som alla vet var den största delen starkt marxistisk – men kyrkan såg energin och idealismen och ville få med sig så många som möjligt i organisationer som grundades på en modernare evangelisk läsning av texterna.
CL blev en stor och stark verklighet i Milano med omnejd. Man har cirka 40.000 företag och kooperativer organiserade i en slags holding med nament Compagnia delle opere – en otroligt stark ekonomisk faktor i norra Italien (klicka här för att komma till deras hemsida). De besjälade medlemmar som så önskar kan bli numerärer vilket innebär att de avlägger klosterlöften om fattigdom, kyskhet och lydnad. Det har alltid funnits en kontrast mellan dessa löften och Formigonis sätt att leva med dem – om jag säger så. Nu uppdagas det att han rest på vidlyftiga semesterresor till Karibien, utnyttjat lyxbåtar för vräkiga semestrar och inhandlat utsökta ansiktskrämer för tusentals euro. Och mycket, mycket mera. Tidningarna har kört helsida på helsida med utdrag ur denna åklagarrapport.
Il Celeste skakar bara av sig dessa anklagelser, ler och skorrar lätt när han förklarar att allt är politisk strid och att han sannerligen inte försnillat något av allmänna medel. Kanske är det formellt riktigt – men miljoner euro slussades via privata stiftelser som ”Maugeri” till sjukvårdsinstitutioner som San Raffaele. Och Formigoni skall ha levt flott utan att någonsin behöva lyfta cash från något konto. De fördes istället just som kontanter direkt till hans kontor vid behov. Det här är ett stort och vidlyftigt ämne som man borde skriva en bok om. Så mycket är klart att när det till slut uppdagades att Il Celeste, trots kyskhetslöfte, ändå haft en närmast officiell fästmö, rasade en del av den religiösa delen av hans framtoning.
Man kan säga att det här låg som en tung bakgrund när jag träffade Pietro Grasso igår. Han kom till mitt kvarter för att hålla ett valtal, han som till för två månader sedan var chef för Italiens antimaffiainstitution. En försynt man som talar med låg röst, säger sig ha lämnat åklagarjobbet som varit hans liv i i över 40 år för att nu bli politiker på PD:s lista. 1984 var han giudice a latere vid den stora maxiprocessen mot maffian med 475 åtalade. Grasso ansvarade för motiveringarna för domsluten. Det blev till sist 8.000 sidor med 19 livstidsstraff och 2600 års fängelse.
Därefter befordrades han till att fungera som ställföreträdande åklagare vid den statliga direktionen för antimaffiaarbetet. Där arbetade han i flera år tillsammans med den legendariske maffiabekämparen Pier Luigi Vigna. Tillsammans gjorde de utredningarna kring massakrerna 1992-93. Mellan 2000 och 2004 var han chefsåklagare i Palermo och grep 1770 personer för maffiasamröre. Under den här tiden fälldes 380 livstidsdomar. När Pier Luigi Vigna gick i pension fick Grasso ta över jobbet som chefsåklagare för maffiaspaningen i hela landet. Han ledde det långa, tålamodsprövande spaningsarbetet som till slut förde till gripandet av bossarnas boss, Bernardo Provenzano. Samtidigt skrev han manus till en lång serie informativa TV-program för Rai, särskilt avsedda för skolorna, Lezioni di mafia:
Jag har gjort det här sammandraget av Grassos verksamhet tämligen utförligt, men ändå skulle det finnas mycket att lägga till. Så kom då beskedet i december förra året när han fört begärde tjänstledighet och sedan avslöjade att han tänkte ställa upp i valet på en PD-lista. Jag frågar honom vad det var som fick honom att lämna kampen mot mafian:
– Jag har inte alls lämnat den. Jag tänker fortsätta – men med andra metoder. Det har nämligen visat sig att det varit omöjligt att fullt ut påverka politikerna när det gäller reformlagar mot maffian. Jag har skrivit massor av lagförslag – men partipolitikerna har alltid lagt dem åt sidan. Nu tänker jag arbeta inifrån, bland de folkvalda i parlamentet och direkt i lagskrivningsarbetet. Hoppas det kan bli bättre resultat.
Men varför just PD?
– Jag har alltid legat lågt med partipolitiska utspel som åklagare. Enligt min åsikt skall domare och åklagare aldrig skylta med sina politiska åsikter. Men i själ och hjärta har jag alltid lutat åt PD, ett reformistiskt parti med stor ansvarskänsla inför samhällets problem.
Och om du blir tillfrågad att bli Italiens näste justitieminister?
– Min mamma sa alltid: går du in i konklaven som påve, kommer du ut som kardinal. (Där kom det där gamla talespråket igen. I dagarna mera aktuellt än någonsin).
Vilken boss har gjort mest intryck på dig av de många hundra du mött?
– Bernardo Provenzano – en mycket intelligent och svårdechiffrerad personlighet.
Så går vi in i den lilla Patologiska teatern och efter många inledande tal blir det Pietro Grassos tur. Han talar varmt för att Italien behöver en moralisk revolution. I 20 år har skattesmitare och bokföringsfifflare strukits medhårs. Det första Berlusconi lovade när han bröt med sitt gamla löfte och gick in som kandidat igen, var en ny amnesti och förmånliga regler för att ta hem kapital från utlandet.
– Det går inte att leda ett land på det viset. Vi hoppas nu att folk har förstått vad det handlar om.
Jag ser mig om i salen. Genomsnittsåldern ligger runt 60. Någon enda småbarnspappa finns med – och telningarna också. Skillnaden är att samtidigt har Beppe Grillo lyckats samlat ett par 100.000 som fyller Piazza Castello Turin. Och där är medelåldern säkerligen några år under de 30.
Det är den skillnaden det här valet egentligen handlar om.
PS För den som vill veta mer om Pietro Grasso och om vardagen i antimaffiajobbet kan jag rekommendera hans senaste böcker: Per non morire di Mafia, en intervjubok med Alberto L Volpe och Liberi Tutti. Una lettera a un ragazzo che non vuole morire di mafia.