Om Svetlana Aleksijevitj
Nobelpriset 2015

(Ursprungligen publicerad 2013)

Under hösten kom Tiden second hand, den senaste boken i Svetlana Aleksijevitjs stora dokumentära projekt ”Utopins röster” (översättning Kajsa Öberg Lindsten). Med ”utopin” menar hon förstås Sovjetunionen: sedan början av 1980-talet har hon specialiserat sig på långa, litterärt bearbetade intervjuer med människor som berättar om livet i Sovjet och i det nya, korrupta Ryssland. Hittills har det blivit fem böcker (varav fyra på svenska).

Till dem som har undrat var hennes egen röst och hennes egna åsikter finns gav hon en viktig ledtråd under sitt besök på festivalen Stockholm Literature den 27 oktober. Intervjuad av Frankfurter allgemeine Zeitung tidigare i år betygade hon sin vördnad för Solzjenitsyn, men förklarade att hon för egen del föredrog en annan lägerförfattare – Varlam Sjalamov (20/6 2013). I Stockholm utvecklade hon sin syn på Sjalamov och på Sovjetunionen.

Aleksandr Solzjenitsyn, 1953

Aleksandr Solzjenitsyn, 1953

Solzjenitsyn ansåg – enligt henne – att den som förmår möta lidandet i fånglägren på rätt sätt kommer att lämna lägret som en förädlad människa. Sjalamov företrädde den motsatta uppfattningen: tillvaron i lägren var enbart förnedrande och den förnedrade alla utan undantag, från fångar till lägervakter. För Aleksijevitj har hela Sovjetunionen varit ett läger av det slag som Sjalamov beskrev – en ståndpunkt som verkade vara en aning svårsmält för hennes samtalsparter Irina Sandomirskaja, professor i cultural studies vid Södertörns högskola.

– Sjalamov hade rätt, sade Aleksijevitj. Han hade förutspått att den som har bott i ett fångläger – allt den människan kommer att bygga kommer att bli ett läger.

Sovjetdiktaturens fångläger har förnedrat hela samhället i grunden, något som fortfarande präglar Ryssland idag, menade hon:

– I media är språket som lägerjargong. Lyssnar man på en politiker låter han som en yrkeskriminell.

När hon sade det mindes jag genast en replik i början av Tiden second hand. I fånglägren var det vanligt att hårdföra, tungt kriminella fångar förtryckte de svagare fångarna och gjorde business med deras matransoner – med lägerledningens goda minne. När Sovjetunionen hade fallit dröjde det inte länge innan ”gatorna fylldes av bodybuilders i träningsbyxor”, berättade en av de personer som Aleksijevitj träffade. I det ögonblicket framstod det så tydligt – även om det säkert är en förenkling – att de ryska gangsterkapitalisterna var samma sorts personer som de kriminella lägerfångarna. Det var ingen gåta varifrån de kom – eller varför det nya, fria Ryssland blev en korrumperad stat. Den sortens attityder tar tid att förändra.

– Vi var för naiva och för romantiska på 1980-talet, sade Aleksijevitj. Vi trodde att saker skulle förändras snabbt.

För varje år som går ser läget i Ryssland mörkare ut. Folk har slutat läsa, berättade Aleksijevitj.

– Från 90-talet minns jag att jag fylldes av skräck när jag gick förbi soptipparna, för där låg det böcker av Gorkij, Majakovskij och andra sovjetförfattare. Det handlade om att hämnas på litteraturen. Först försökte man lämna tillbaka deras böcker till bokhandlarna, men de tog inte emot dem.

För en tid sedan gjorde hon en resa genom fem fattiga, halvt övergivna städer på landsbygden. Den stämning hon mötte i dessa städer ingav inget hopp:

– Man kan inte röra vid någon människa, för luften är elektrifierad av hat.

___________

Se en intervju med henne här:

Dela artikeln:

Håkan Lindgren

Håkan Lindgren

Håkan Lindgren är frilansande kulturskribent.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

Kommentera: