Om svenskhetens bevarande i utlandet

Av IVO HOLMQVIST

Man kan, som Margareta Zetterström, beklaga att annandag pingst inte längre är helgdag i det alltmer sekulariserade Sverige: ”I stället har vi fått en nationaldag som är oss påtvingad ovanifrån – som något slags tröst för en förlorad nationell suveränitet och en beskuren demokrati.” Hon tänker på att all makt hos kungen och sedan hos folket nu flyttat ner till Bryssel.

Man kan föra resonemanget bakåt och ifrågasätta att vi firar en usurpator som valdes till kung den 6 juni 1523. Skåningar, blekingebor, hallänningar, jämtar och härjedalingar deltog inte i det beslutet, antar jag, och smålänningar i Dackes trakter lite senare var väl inte heller så värst trakterade när de väl blev varse vilken kaliber kungen hade.

Frankrike firar quatorze juillet varje år för att man lade ett fängelse i grus den dagen 1789, och amerikanerna fourth of July för att nationens fäder satte sina namnteckningar under självständighetsdeklarationen detta datum 1776. Norrmännen kommer ihåg konstitutionen i Eidsvoll 1814 varje syttende mai, och danskarna har en motsvarande grundlovsdag. Men de firar den mindre än Store Bededag som rationellt samlar ihop udda helgdagar (en dag då danskar av tradition hastar över Sundet till det affärsöppna Sverige).

Nationalusurpatorn
Nationalusurpator

I Storbritannien – i det vittrande England kanske ivrigare än i Wales, Skottland och Nordirland – firar man att drottning Elisabeth föddes den 26 april 1926. I en del av länderna i det forna imperiet har man tänjt det några veckor: på Nya Zeeland infaller Queen´s Birthday första måndagen i juni.

Den har just gått av stapeln, och även om det var en Bank Holiday så höll alla större affärer öppet och lockade med extrapriser med anledning av denna kungliga begivenhet i fjärran land. I Australien är man föga rojalistisk numera, och för varje gång drottningen besöker Nya Zeeland kantar allt färre flaggviftare kortegevägen. Helst skulle majoriteten nog i stället fira Sir Edmund Hillary för att minnas när han och Tenzing kom till toppen av Mt Everest 1953.

Sjätte juni firas hursomhelst av svenskar nu lika mycket som första maj (det tog sin tid att genomföra den helgdagen, i ett socialdemokratiskt dominerat land) och samlar folk under fanorna, hemmavid och utomlands: ”Flamma stolt mot dunkla skyar, likt en glimt av sommarens sol” som den patriotiske K G Ossiannilsson fick till det.

Riksföreningen för svenskhetens bevarande i utlandet, så kallade Vilhelm Lundström den sammanslutning som han var med om att grunda. Han hade erfarenhet av sådant som en av de första utlandslektorerna, på skilda universitet i tyska riket, och han var också en drivande kraft när Sverige-Amerika Stiftelsen kom till just efter första världskriget. Nu är organisationen sedan ett bra tag omdöpt till det lite mattare Riksföreningen Sverigekontakt, men fortfarande håller man öppna kanalerna mellan svenskar utomlands och hemlandet. Organisationen som håller till i de vackra villakvarteren ovan Götaplatsen i Göteborg har just firat sina första hundra år, skildrade i ”Internationell nationalism”, en diger historik över det gångna seklet redigerad och till största delen skriven av Lennart Limberg, tidigare generalsekreterare.

Bar Barabra
Bar Barabra

Men man behöver förstås inte en förening med säte på västkusten för att hålla liv i känslan av att vara svensk. ”Jag är så glad att jag är svensk”, så inleds en glad sång, fast stort mer än så av den kommer jag inte ihåg. En liten livfull bar i de trendigare delarna av hamnen i Auckland på Nya Zeeland heter Barabra, ett finurligt namn, och drivs av en svensk som varje sjätte juni passar på att hänga upp blågula flaggor. Aucklands Svenska Förening ser till att folk förses med mat och dryck, i år som tidigare – det var mycket trevligt, högt uppskattat, och allt stimmigare ju längre natten led. Svenskar i gemen är inte lika bra på att sjunga unisont som danskar eller grannfolken i Baltikum där körsång var ett verksamt sätt att hålla nationalkänslan vid liv under de svåra åren av sovjetiskt förtryck.

Men det klingade hyfsat vackert på Princes Wharf i går när alla stämde upp i nationalsången vars text de allra flesta dessutom kom ihåg, det var mycket bättre än det brukar vara vid landskamper i ishockey. Och i natt lyssnade jag på den kanal på Radio New Zealand som kör klassisk musik utan att avbryta den med skränig reklam. Och vad fick jag höra? Förstås ”Du gamla, du fria” fast utan ord, i symfonisk sättning, kanske var det Hugo Alfvén som varit framme, det lät så. Mitt i det antipodiska höstrusket med westerly winds, slagregn och måttlig kyla (plus sex på natten, tio grader varmare på dagen) fick jag en vision av ljusa nätter, vita björkstammar, nordiskt vemod… Svenskheten bevarad i utlandet!

Ivo Holmqvist

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).