Tommy Andersson har i fyra intressanta artiklar beskrivit Europas språkliga geografi och gett förslag på hur detta Babelstorn ska kunna byggas om till ett gemensamt hem. Hans utgångspunkt är den tyske språkvetaren Jürgen Trabants bok ”Globalesish – oder was?” Vi som älskar språk och har haft lyckan att tillägna oss andras vill gärna lyssna. Språket ger ingångar till andra världar som man inte ens behöver ha besökt.
Både Trabant och Andersson beskriver språkvärlden med den underförstådda förutsättningen att alla språk är lika värdefulla, och att många av dem hotas av att de stora språken – här avses i första hand engelskan – har blivit så dominanta. De motiverar sin inställning med en distinktion mellan ett kommunikativt och ett kognitivt värde. Det förra tillskrivs engelskan, det senare alla de små språk som har svårt att hävda sig i konkurrensen. Andra språk som expanderat på andra bekostnad beskrivs i negativa termer.
Här måste jag anmäla avvikande mening. Det finns goda och dåliga, rika och fattiga språk. Jag är förstås begränsad av egna erfarenheter, men engelska, franska, spanska, tyska och ryska är i mina ögon rikare och mer sofistikerade än många andra samtida språk, det följer redan av deras omfattande vokabulär och sofistikerade grammatik – och det bekräftas av deras litteratur. Samtidigt är de sinsemellan så olika till struktur och semantik att deras innehållsliga, musikaliska och rytmiska uttrycksmöjligheter ändå är olika; de varierar beroende på den talande, på litterär form och ämne.
Att vi har så många språk i Europa är både ett problem och en tillgång. Den EU-skrift från 2008 som Tommy Andersson framhäver som ett konstruktivt bidrag till problemets lösning präglas som så många sådana texter mer av god vilja och samförståndssträvan än av praktisk genomförbarhet. Adoptera ett språk? ”Kan ni räkna kan ni också tyska”, påstod Tage Danielsson, i ”Grallimatik” om jag minns rätt. Men visst har vi anledning att värna om våra språk. Till de små språken hör gunås även svenskan, vars skönhet och rika uttrycksmöjligheter alltid har berikats av andra europeiska språk. Idag hotas det, inte av EU men väl av Internet.
”Mellanstora” språk som franska och spanska har också ett annat problem – själva deras utbredning gör användarna mindre benägna att lära sig andra språk, dvs i första hand engelska, som skulle vara nyttigt att kunna. Att ha förlorat världskrigen har hjälpt tyskarna att undgå den fällan. En speciell intresseaspekt har ofta framförts från spansk sida, nämligen det egna språkets gångbarhet som vehikel för ekonomiska och politiska intressen. Om detta skrev jag en streckare i SvD för några år sedan, och de spanska forskarna har återkommit med ett par nya skrifter (Valor económico del español, Madrid 2011, och Lengua, empresa y mercado, Madrid 2016). Vad de möjligen förbiser är att också de stora språken har svagheter på just de här punkterna. Spanskan har alltmer diversifierats, till den grad att den spanska akademien numera tagit skeden i vacker hand och knutit sina latinamerikanska motsvarigeheter till sig för att vidmakthålla ett allt ordrikare men alltmer olikt språk för att inte drabbas av samma öde som kinesiskan eller arabiskan, där skriftspråket blir den sammanhållande länken mellan talare som inte längre förstår varandra. Engelskan har klarat sig bättre, men även den kan skadas av sin egen framgång. Det är inte bara Storbritannien och Förenta staterna som skiljs åt av ett gemensamt språk, för att tala med Oscar Wilde (som dock hade större framgång i USA än på hemmaplan), och varianterna differentieras. Anglosaxarna har sällan behövt framhålla det egna språkets förträfflighet, men efter ”brexit” är dess egen ställning försvagad av nya skäl.
Jag tror att lösningen måste växa fram spontant, genom att människor kommer att dras till språk som de finner användbara och/eller intressanta. Internationella organ kan inte lösa problemet, men de 24 språk som idag är både officiella språk och arbetsspråk har redan i praktiken fått olika status. Alla medlemmar har rätt att få dokumenten på sitt eget språk och dessutom att tala det vid formella möten, men vid de informella möten där frågor bereds och problem blir lösta, används naturligtvis här som i andra internationella organisationer de ”stora” språken, de som talas eller åtminstone förstås av de flesta – samtidigt som det finns tolkar och översättare till hands om så skulle vara. Det gäller också det Europaparlament som snarast borde få mer att säga till om, om inte annat så för att motivera väljarnas engagemang och legitimera en integrationsprocess som måste fortgå för att inte ramla omkull.
D’oú tu parles? Varifrån talar du? Så frågade tusentals upproriska unga parisare som ockuperade Théâtre de l’Odéon i maj 1968 och ville förändra världen. Mitt i direktdemokratins apoteos förutsattes den talande representera någonting. På den här punkten har Tommy Anderssons rekommendation säkert stöd av många ungdomar i Europa idag. När de ideologiska alternativen bleknat är framför allt den egna identiteten – om av brist eller längtan – nyckel till dagens politiska kriser. I globaliseringens tid har språket paradoxalt nog blivit en av de främsta bekräftarna av jagupplevelsen. Själv har jag ju som språkälskare ingen anledning att ifrågasätta Tommy Anderssons resonemang om språkens värde (kanske med undantag för regeringen Göran Perssons bisarra idé att göra officiella språk i Sverige av tornedalsfinska, jiddisch och ytterligare några minoritetsspråk). Men jag kan ändå inte låta bli att undra vart ”språkfrågan” kan leda.
Exemplen är många och inte sällan positiva. I nationalismens 1800-tal fick dagens italienska sin landsomfattande form, och det finska språkets ställning växte, trots eller på grund av rysk överhöghet. Men nu tänker jag på senare års folkresningar i Baskien, Katalonien, Belgien, ex-Jugoslavien. Där spelar språket en roll långt utöver sin vanliga betydelse för samlevnaden. I Ukraina, Serbien/Kroatien, Vitryssland tilldelas det en viktig funktion som gräns mellan människor som annars vore varandra märkvärdigt lika. Det har sagts att ett språk är en dialekt med armé, och det stämmer bara alltför ofta. Det här är inte alltid ett kommunikationsproblem. För en utomstående ter sig Ukrainska och Vitryska som dialekter av ryska – det finns många svenska dialekter som skiljer sig mer än så från ”rikssvenskan”. Någon större skillnad finns inte mellan serbiskan och kroatiskan; språket brukade på goda grunder kallas ”serbokroatiska” eller ”kroatserbiska”, beroende på var man bodde. Katalanskan och baskiskan förtrycktes av Franco, men idag är det katalaner som förtrycker kastilianskan, som snart sagt alla invånare i Katalonien behärskar. I Baskien är det, mer än hundra år efter de carlistiska krigen, fortfarande bara en minoritet som använder ursprungsspråket; alla människor kan uttrycka sig på kastilianska. Vestigia terrent.
Det språkproblem som idag sysselsätter mig mest är ett annat. Det ”ligger i tiden”, det också, fast på ett annat och mer kontinuerligt sätt: jag kan förföras av spännande neologismer men också förfäras av vad jag ser som en stadig försämring av den språkliga kvaliteten i det offentliga samtalet, främst men inte bara i massmedia. Språket har alltid förändrats; det är en kontinuerlig process med många orsaker. Som översättare känner jag ett ansvar även för det egna språket, eftersom kvaliteten av en översättning oftast bedöms efter måltextens kvalitet i den mån den alls uppmärksammas. Sverige hör till de mest aktiva översättarländerna i Europa – jämte Holland och åtminstone tidigare även Ungern. Hugade översättare saknas inte, men kvaliteten kräver uppmärksamhet, och det är inte ens alltid lingvisterna som blir de bästa översättarna. Generellt sett är det dock filmöversättarna som syndar mest. I slutscenen av den charmfulla kanadensiska komedin ”Prelude to a kiss” säger den luttrade åldringen till det återförenade unga paret:”One more thing: don´t forget to floss.” Båda parter har i detta fall speciella skäl att betänka innebörden, men på filmens svenska blir det: ”En sak till: älska varandra.”