Om skådespelaren Fabrice Luchini
Comédie française. Ça a débuté comme ça…

Vilket fascinerande liv han har levt denne Fabrice Luchini, aktuell i våras på svenska biografer med filmen ”Hermelinen” regisserad av Christian Vincent. Där spelar han en brottmålsdomare som hellre fäller än friar. Den hårdföre domaren visar sig dock ha sin ömma punkt. Han döljer en sårig och obesvarad förälskelse i en vacker narkosläkare.
luchini_comedie_francaise_dixikon.se
Luchini själv tycks besatt av teater och litteratur. Hans husgudar är La Fontaine, Molière, Rimbaud och Céline. I Comédie française. Ça a débuté comme ça… berättar han om sitt liv på ett högst personligt och originellt sätt. Det rör sig inte om någon traditionell självbiografi. Framställningen präglas av författarens besatthet i språket, i ordens rytm och melodi och av en enveten strävan att finna de rätta uttrycken. Här visas hur litteratur och läsande kan forma personligheten.

Luchini är en autodidakt som har lärt sig att älska den klassiska franska litteraturen. Den som en gång hört honom recitera Molière, Céline eller vilken författare det vara må på någon teaterscen i Paris glömmer det inte. Luchini kan som få trollbinda sin publik. Hans koncentration är total, och hans melodiösa röst tränger fram till varje skrymsle i salongen.

Att han inte heller börjar sin självbiografi med att på traditionellt vis redogöra för var och när han föddes förvånar inte. Han startar i stället med La Fontaine som han vid ett tillfälle skulle diskutera med essäisten, akademiledamoten och professorn vid Collège de France Marc Fumaroli. ”Autodidakten ansikte mot ansikte med Collège de France”, konstaterar Luchini kort för att omedelbart ge sig in på att beskriva hur La Fontaine hade att ta spjärn mot antikens marmor i form av den grekiske fabeldiktaren Aisopos. Av denna marmor med dess tunga struktur gjorde La Fontaine de skiraste spetsar och ur stenblocket lyckades han få en flod att välla fram. Han satte språket i rörelse och befriade det från all retorik. Det är ett mirakel, skriver Luchini, ett mirakel som beror på att La Fontaine så mästerligt behärskade sitt språk.

Luchini läser, i ett radioprogram med filosofen Finkelkraut, åtta av La Fontaines fabler (den första 3:20 in i videon, där man kan följa texten samtidigt med hans framförande)
För Luchini tycks det knappast vara någon skillnad mellan det som sker på scenen och livet utanför teatern. För honom griper Molières klassiska språk in i vardagen. Det skrivna blir organiskt, blir liv. Med några få pregnanta ord lyckas Luchini lyfta fram det väsentliga i de klassiska texterna, uppmärksamma detaljer och visa betydelsen av ordens valörer. Känslan för språket var inte något som förmedlades till honom under hans år i skolan. Istället framhåller han gängets betydelse i uppväxtkvarteren i Montmartre. Där upplevde han det talade språkets kärnfullhet.

En kväll på ett diskotek upptäcktes Luchini av producenten Philippe Labro som 1969 gav honom en roll i filmen ”Tout peut arriver”. Vid samma tid inleddes också hans teaterkarriär under ledning av Jean-Laurent Cochet, regissör och skådespelare som kom att få stor betydelse för Luchinis utveckling. Luchini skriver även åtskilligt om sitt samarbete med Eric Rohmer som engagerade honom i flera filminspelningar, bland andra ”Perceval le Gallois” (1978). Samma år uppträdde han också i Samuel Beckettts pjäs En attendant Godot. Sitt stora genombrott fick han 1990 i Christian Vincents film ”La discrète”.

Här och var i berättelsen om sitt liv ger Luchini droppvis upplysningar om sin uppväxt. Han är född i Paris 1951 som son till italienska invandrare. Eftersom skolan inte intresserade honom nämnvärt lät hans mor honom vid tretton års ålder börja som lärling på en elegant hårsalong i Paris mest chica kvarter. Men litteraturen hade den unge Fabrice redan börjat upptäcka på egen hand. Han var en passionerad läsare av Balzac, Flaubert och Proust. Tidigt läste han också Freud och Nietzsche. Liv och litteratur förefaller gå ihop för Luchini. Böckerna har också varit en tillflykt för honom när han känt sig missförstådd. Han talar om sitt stora behov av att vara älskad och hur han bryter samman om han inte tror sig vara omtyckt.

Berättelsen om Luchinis liv och klassresa tryfferas med referenser till olika författare, och läsaren berikas med utsökta minianalyser av enstaka meningar eller passager hämtade från texter av de författare han arbetat med hela livet, bland andra Céline. Träffande ger han också karakteristiker av olika författare. Rimbaud är aristokratisk och visar ingen vilja att ge läsaren tillträde till sin poesi. Han är en solitär som håller distansen. Luchini berättar också om personliga möten med kända personer, bland annat med filosofen Roland Barthes. Denne sökte han upp på Collège de France, och de två kom väl överens.

Ibland ger Luchini ironiska kommentarer till dagens samhälle. Till exempel öser han galla över vad han kallar mobiltelefonens barbari. Vi kommunicerar med hela världen utom med vår granne. Går man in i en tågkupé slås man av den oavbrutna mediekommunikation som pågår där. Alla blickar ned på sin mobil. Det finns ingen kontakt med den som sitter närmast, inga leenden utväxlas. Och Luchini gör snabbt en jämförelse med Molières Misantropen och känner igen sig själv i Alceste och dennes leda vid det samhälle han lever i. I tågkupén sätter han snabbt på sig hörlurarna för att kunna försjunka i lyssnandet till gregorianska sånger.

I denna egensinniga självbiografi träder flera av de franska klassikerna fram på” nytt sätt. Författarporträtten mejslas fram på en prosa bestående av korta fraser, där varje ord är betydelseladdat precis som i poesin. Mycket sägs i undertexten. Särskilt fascinerande i Luchinis berättelse är de avsnitt där han redogör för hur han arbetar med sina texter för att kunna få dem att bära på scenen. Hur ska orden betonas, hur stark ska inlevelsen vara eller ska man snarare hålla viss distans?

I en taxibil läste han en gång med hög röst ur Rimbauds ”Bateau ivre” medan bilen krängde fram på Paris boulevarder. När Luchini hade slutat att läsa, stannade chauffören bilen och vände sig om: ”Kan ni inte börja om igen. Det är magnifikt, men jag har inte förstått någonting.” Luchinis svar löd. ”Oroa er inte, det har inte jag heller, men det har ingen betydelse.”

 

  • Luchini i en intervju i anledning av boken:


  • Luchini släpper loss i en annan intervju:


  • En hel föreställning med Luchini:


  • Luchini i ”Art” av Yasmina Reza (klicka här för att läsa Per-Arne Tjäder om Rezas Heureux-les Heureux och klicka här för att läsa hans porträtt av henne som dramatiker)

  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).