Om sinnlighet

Foto: Kjell Weckström
Foto: Kjell Weckström

Ifall någon uppmärksam läsare i likhet med mig oroat sig för tonåringsflickorna som halsade vinflaskor den 29 april så har jag ett lugnande besked: på Valborgsmässoafton läste jag i Uppsala Nya att det numera är just den dagen som firas av de trendmedvetna.

Kvalborg, kallas den, har jag lärt mig. Nog fick de där flickorna lida kval.

En som säkert också led men på ett annat vis var en flicka som klockan halv fyra på Valborgsmässoafton satt i gräset utanför Ekonomikum med en avslocknad ynglings huvud i knät. Hon strök honom över håret men hennes ansikte var uttryckslöst, hon tänkte nog på hur hon hade föreställt sig dagen, kvällen. Jag undrade hur väl de två kände varandra, om hon hade varit med om det förr. Med honom eller nån annan.

Michelangelo - Den berusade Noa
Michelangelo - Den berusade Noa

Jag undrade också: hur kommer det sig att det fortfarande finns gott om kvinnor som om inte gladeligen så i varje fall resignerat tar hand om berusade män.

Så småningom började jag lyckligtvis tänka på en helt annan sak, nämligen att hur pensionerad jag än är så finns det fortfarande somt jag skulle vilja göra som litteraturvetare. Framförallt skulle jag vilja kunna göra litteraturvetenskap av sinnligheten. Det är ingen slump att uttryck som ”att röras” eller ”att bli berörd” låter förstå att det handlar om en erfarenhet som – också – är kroppslig.

Neurologen Antonio Damasio (författare till bl.a. Descartes misstag) återkommer om och om igen till detta.: ”Känslor är vårt medvetandes konstanta musikaliska ackompanjemang, ett oupphörligt gnolande som bara upphör när vi somnar, ett gnolande som förvandlas till regelrätt högljudd sång när vi är lyckliga och till ett mollstämt rekviem när vi fylls av sorg.”

En som suveränt förmår fånga sinnlighet är den amerikanska artonhundratalsförfattaren Kate Chopin i sin klassiska roman The Awakening. Hon skildrar viskande vågor, armar som simmande rör sig mjukt genom vatten, hårborstar som glider genom hår, lågmält gnolande, spädbarn som vaggas, fingrar mot hud, dåsighet, halvvakna drömmar. Hon beskriver överhuvudtaget ett tillstånd av fysisk mottaglighet som uppnås genom att medvetandet dämpas och olika gränser suddas ut: gränserna mellan jaget och andra, mellan kropp och själ, mellan tanke och handling. Hon har jämförts med Flaubert – och hennes huvudperson med Emma Bovary – men om hon trots allt skiljer sig från Flaubert så är det för att hennes sensualism ingalunda bara handlar om erotik utan i lika hög grad om en känsla som kan finnas mellan mor och barn eller mellan vänner.

Det är de här rytmerna, den här kroppsligheten jag vill göra något av men går det att göra vetenskap? Är det inte just att litteraturvetenskapen grundläggande är så osinnlig som gjort att mitt förhållande till den ofta varit svalt?

Att den är osinnlig och dessutom oironisk. Det budord jag lärt mig för vetenskapligt skrivande kommer från Georg-Henrik von Wright och det lyser: ”Först ska du säga vad du tänker säga, sen ska du säga det, sen ska du säga att du har sagt det.”

Hur roligt är det?

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).