Här i veckan var jag på säsongens första Sverigeresa – närmare bestämt till Stockholm där jag en eftermiddag höll skrivarkurs för en liten men naggande god grupp anställda vid Socialstyrelsen.
Jag lärde mig att Socialstyrelsens relativt nye generaldirektör vill utveckla myndighetens varumärke – med dyr konsulthjälp, kan jag föreställa mig. Det kan tyckas främmande att just Socialstyrelsen ska tänka i termer av varumärke snarare än i all enkelhet i termer av värderingar men okay, här i Finland har vi redan i åtskilliga år fått läkarräkningar där det under läkarens namn står serviceproducent.
Jag vill mycket ogärna bli en gammal människa som ideligen säger att det var bättre förr men jag tycker onekligen att det var bättre innan vi alla jämt skulle vara kunder.
Eftersom jag övernattade hann jag också titta på SVTs God morgon Sverige och följa med hur folk i nån timme ringde in och ställde frågor om svininfluensan till en i studion församlad expertpanel.
En yngre kvinna frågade om man nu gjorde klokast i att vänta med att sätta barn till världen och lyckligtvis svarade experterna nej men jag kunde ändå inte låta bli att tänka att det nog bara är i Sverige som just den frågan alls kunde ställas.
För övrigt måste det ju vara fler än jag som kommer ihåg Expressens satsning på att dag för dag bevaka den hotande fågelinfluensan med bilder av ”dödsfåglarna” och pilar på en karta som tydligt visade att de var på väg just till Sverige. För oss i Finland var det naturligtvis mycket lugnande att veta att det var just till Sverige de var på väg.
Hur mycket läkemedelsindustrin hann förtjäna på fågelinfluensan vet jag inte men en läkarbekant hävdar att den räknar med att förtjäna 13,4 miljarder dollar på svininfluensan.
Som lektyr på resan hade jag Sigrid Combüchens roman från 1992, Korta och långa kapitel, om studentskan Heidi som genom sitt jobb i hemtjänsten lär känna både en nittisexårig dansk professorska och en nästan lika åldersstigen polsk jude och om akademikern Göran Sager-Larsson och alkoholisten Bengt Norén. Det är en helt underbar skildring av det som då var samtids-Sverige men som idag redan ter sig smått historiskt.
Varför? Jo, bland annat därför att en av bipersonerna, den gravida Ulrika Furander, ogenerat dricker alkohol och för att en annan, Inga-Lisa Hamilton (vars blomsteraffär måste slå igen därför att hon blir utkonkurrerad av polacker), får jobb på posten.
Man kan fråga sig var Inga-Lisa Hamilton jobbar idag när också posten har slagit igen?