Om Sardinien och en italiensk järnlady

Anna-Maria Cancellieri och president Napolitano (Bild: Wikipedia)

Av ÅKE MALM

Så har det hänt igen – ett dygns regn har drabbat en av Italiens regioner, vållat nya dödsfall, raserat hus och bondgårdar, dränkt en landsända under meterdjupt vatten och lera. Den här gången var det Sardinien som drabbades, särskilt området kring städerna Nuoro och Olbia i öns nordöstra hörn. 16 dödsoffer har redan räknats in, av vilka två är små barn. Ytterligare en person saknas. Alla offer för 420 mm regn under mindre än ett dygn: Enligt italienska räddningsverket lika mycket regn som normalt kommer under ett halvår.

Dock sannerligen inga direkta nyheter. Gian Antonio Stella i Corriere della Sera, citerar en utredning skriven av de två geologer, som där konstaterar att under åren 1900 till 2002 «si sono verificati 4.016 eventi con gravi danni e ci sono state 5.202 vittime per frane e 2.640 per alluvioni». Alltså: under 102 år har 4.016 jordskred vållat stora skador och dödat 5.202 – lika med 39 jordskred och 77 döda – per år!

Nu fylls tidningar och TV-media ännu en gång med berättelser om hjältemodiga räddningsinsatser eller tragedier. Som den om pappan som inte orkade hålla kvar sin tvåårige son i famnen utan såg honom drunkna i störtfloden av lerigt vatten. Och precis som så många gånger tidigare kommer klagokörer om att folk inte fått information i tid. Och som så många gånger tidigare visar Räddningstjänsten att de gick ut i god tid med info till regionerna – men sedan stannade allt någonstans på vägen ned till den enskilde medborgaren.

Ännu en gång förklarar meteorologer att det är omöjligt att säga precis hur mycket regn som skall falla och precis inom vilket område. Geologer och miljöorganisationer pekar ännu en gång trött pekar på hur kommunerna tillåtit folk att bygga och bo i områden klassade som riskområden. Som Olbia t.ex., som delvis ligger under havsytan och till stor del har sin bebyggelse i den dalgång som sedan urminnes tider tagit emot skyfallen så här dags på året. Det känns lika trist varje gång, men man måste ännu en gång konstatera att den lokala nivå som lagstiftarna gynnat så starkt under många decennier, faktiskt inte har den kompetens som krävs. Trots en lag från 1988 har många kommuner inte gjort upp någon katastrofplan, vad man skall göra om larmet kommer, vilka som skall evakueras och vart. Som tur är finns nu Räddningstjänsten (Protezione civile ) som ännu en gång gör fantastiska insatser, både med frivilliga och proffs.

______

Mitt i denna dramatik svingades retorikens klubbor i parlamentet. Ännu en gång gällde det om justitieministern Annamaria Cancellieri skall avgå eller inte. Hon är en mormoderlig gestalt som har nästan 50 års tjänst som prefetto bakom sig, som regeringens/statens högste representant inom en provins, i första hand för ordningsmakterna. Vilket betyder att många av prefektens uppdrag sker på order från inrikesministeriet.

Annamaria Cancellieri kommer från en familj som i generationer tjänat staten. Hennes farfar tjänstgjorde i Libyen som det nya imperiets höge tjänsteman, hennes pappa byggde upp elkraften i det landet. Själv började hon karriären som språkrör för polisen i Milano under terroristtiden. Bara den som var med kan kan förstå vad det innebar av diplomati och effektivitet. Sedan hon blev prefetto har hon jobbat i praktiskt taget alla stora städer i norra och mellersta Italien. Samt av regeringen utnämnts till kommissarie när kommuner som Bologna och Parma upplevde politiska kriser. En dam som vet att agera alltså och som betraktades som ett fynd när hon utnämndes till inrikesminister i Mario Montis teknokratregering och till justitieminister i Enrico Lettas regering. Som lugnt hävdar när det stormar: ”Jag har aldrig bett om att få det här jobbet. Den som kritiserar mig måste vara galen”.

Men så hände fallet Ligresti. Det handlar om en av Milanos mest omtalade familjer. Pappa Giuseppe är sicilianaren som kom till Milano och snabbt (alltför snabbt?) gjorde karriär som storbyggmästare. Som blev mycket nära vän med politiker ur alla läger (alltför nära vän?). Som köpte in sig i försäkringsbolaget Fonsai och som 2011 var nära bankrutt. Då arresterades Salvatore och två av hans döttrar. Själv fick han av ålderskäl omedelbart husarrest. Men hans dotter fick stanna i finkan ända tills…

Ja, här kommer justitieministern Annamaria Cancellieri in i bilden. Hon har bevisligen pratat med Salvatores sambo (eftersom de var gamla vänner sedan decennier) ett stort antal gånger. Hon har förfasat sig över åklagarnas ageranden och sagt att det var förfärligt. Framför allt har hon reagerat på familjen Ligrestis bekymmer över att dottern som var anorektisk kanske inte psykiskt skulle kunna klara en fängelsevistelse. Knappast något som hör till justitieministerns jobb. Dottern fick på rekordtid straffet omvandlat till husarrest även hon och kunde häromdagen fotograferas när hon var ute och shoppade på Via Montenapoleone, Milanos verkliga lyxgata.

Det här fick många i vänsterpartiet Pd att gå i taket och kräva att ministern skulle avgå. Hon hade gått långt utöver sina befogenheter, ansågs det. Även om åklagarna i Turin hävdade att Cancellieri inte begått någon form av brott, menade man att hon agerat på ett sätt som inte var lämpligt. ”Inte tar hon annars telefonen och ringer fängelsedirektören för var och en som grips”, menade man.

Så startade mediadrevet. La Repubblica i främsta ledet fick fram utdrag ur telefonavlyssningarna. Där visade det sig att ministern själv ringt upp familjen fler gånger än man först vetat om. Det blev en förtroendedebatt 5 november som ministern klarade galant. Det hela upprepades i morse när trycket på en avgång varit ännu mera intensivt. Den som verkligen hamnade i kläm var Enrico Letta, regeringschefen. Han infann sig på Pd:s parlamentarikermöte och ställde saken på sin spets: ”Den som röstar för att Cancellieri skall sparkas ut, röstar för regeringskris”. En ståndpunkt som han helt tydligt hade statschefens stöd för. Då hände det märkliga att alla som tagit en personlig ståndpunkt i frågan vek sig. Borgmästaren i Florens, Matteo Renzi, som är huvudkandidat till platsen som partiledare i Pd i valet 8 december, vek sig också han, trots att han gått ut stenhårt med krav att ministern skulle välja att frivilligt avgå.

Ministern själv behöll sin tuffa attityd. Hennes samtal med Ligrestifamiljen var helt normala och innebar inte att de fick någon fördel jämfört med andra medborgare. Hon ansåg inte att hon hade någon som helst anledning att avgå. Därmed har hon ställt Pd i en delikat situation. Partiet har ännu en gång visat sig splittrat, med många ledare som kämpar för egna positioner. Samtidigt har partiet gett upp i en fråga som utan tvekan berör många medlemmar. Att Italien är ett land där familjen och goda vänner spelar en stor roll är just vad Pd så länge sagt sig vilja förändra. Var minister Cancellieri ett exempel på jämlikhet när hon talade med Ligrestifamiljens medlemmar? Vid omröstningen, som skedde öppet och då tog bortåt en och en halv timme – vann ministern och regeringen stort. 405 röstade mot motionen som krävde ministerns avsked. Den hade lagts fram av M5S. Bara 154 röstade för.

En storseger? Jag är inte så säker på det. Pd kommer att få lida för splittringen och många på vänsterkanten menar att ministern borde ha avgått. En så nära och vänskaplig inblandning i en byggmästarfamilj (med misstankar om maffiarelationer) kan inte en justitieminister ha, anses det.

1 kommentar

  1. Gun Arwitz says:

    Antligen forstar jag sambandet mellan Cancelleri och Ligresti. Varje gang jag laser Repubblica (pa natet) har jag fastnat pa det ! Tack !

Kommentera: