Rättfärdig är ett knepigt ord. Som om vi någonsin vore färdiga med rätten, eller, Gud förbjude, med rättvisan. Att tro sig vara färdig med rättvisan är i regel första steget mot moralisk fartblindhet. I svensk språkdräkt har ordet dessutom en ton av frireligiös beskäftighet: den inställsamma och samtidigt fördömande tonen hos den som tror sig tillhöra de rättfärdigas skara. Bortom denna nidbild kan man dock fråga sig om inte själva fortlevnaden av det otidsenliga ordet rättfärdig i den religiösa vokabulären är en antydan om att ordet just inte spelat ut sin roll, att man här inte är färdig med rätten, än mindre med rättvisan.
Detta är precis vad Martin Walser kommer fram till i en originell liten skrift med några år på nacken: Über Rechtfertigung, eine Versuchung. När en av Tysklands stora litteraturpersonligheter efter ett långt liv närmar sig religionen är det just här hans intresse ligger: ”Att erinra om ett språk där rättfärdigande fortfarande förekommer.” Ty mycket kan man säga om religionen, om dess förstelning och om dess förflackning, men ”till dess ära ska sägas att den från Paulus via Augustinus fram till Calvin, Luther och Karl Barth aldrig låtit frågan om hur människan uppnår rättfärdighet dö ut”.
Inte så att religionen har patent på självrannsakande praktiker. Stor litteratur överlag utmärks av förmågan att fånga människans rastlösa utforskande av det egna samvetet, från Jean Paul till Dostojevskij och Kafka. Inte sällan är de kvalfyllda gestalter som träder fram i verk som Anteckningar från ett källarhål eller Processen en förlängning av författarnas brottning med det egna jagets slitningar, vilket ger verken en särskild resonansbotten.
Dessvärre, konstaterar Walser, står det illa till med denna resonansbotten idag: ”I vår nutida litteratur förekommer inga fall av drabbande självtvivel.” Litteraturen har istället blivit stum, genomsyrad av en moraliserande, ja rentav predikande ton. Och hur kan vi förvänta oss något annat i ett kulturklimat där Twitter slår an tonen och det som en gång var en last nu blivit dygd: behovet att till varje pris ha rätt.
Man kan förstås ha synpunkter på Walsers svepande omdömen om litteraturens förfall. Inte desto mindre är det en njutning att ta del av hans upprörda vidräkning med den humorlösa tvärsäkerhet som utmärker så många kulturdebatter i samtiden. Det är också i det här sammanhanget som Walser vänder sig till religionen, eller för att vara mer exakt, till den reformerte 1900-talsteologen Karl Barth.
Har man någon gång närmat sig Barths tungrodda tyska fackprosa framstår han möjligen inte som världens festligaste författare. Kvarstår att hans mest berömda verk, en kommentar till Paulus Romarbrev, har en lyskraft som förlänat den klassikerstatus. Och för Walser råder inget tvivel om att boken sänder ett budskap rakt in i vår tid: ”Karl Barths bok är ett aktivt förstörande av den kulturkuliss som får oss att glömma att rättfärdigande en gång var ett behov hos människan. Vad som idag återstår är behovet av att ha rätt (das Rechthabenmüssen).”
Att i alla väder tro sig ha rätt leder till en förödande domesticering av samvetet. Mer än en gång har historien visat att den människa som är övertygad om den egna oförvitligheten – i namn av en teologi, en ideologi eller ett parti – inte sällan är beredd att begå de mest barbariska handlingar. Bättre då med det malande självtvivlet, insikten om att vi aldrig är fullt rättfärdigade i våra tankar och handlingar.
Det är denna insikt som får agnostikern Walser att välja den kärva tonen hos Barth, Calvin och Augustinus framför förnöjsamheten hos en Daniel Dennett eller Richard Dawkins. Vad han attraheras av hos de stora teologerna är känslan för Guds väldighet och människans litenhet. I en av bokens mer tänkvärda essäer lyfter Walser fram Bibelns berättelse om hur Gud väljer ut och välsignar Jakob alltmedan Esau ratas. Han visar sedan hur motivet går igen hos Paulus och lever vidare i tankarna om människans utvaldhet respektive förtappelse hos Augustinus, Calvin och Barth. Just predestinationsläran uppfattas nog av de flesta människor som ett av de mer svårsmälta inslagen i den kristna teologin. Walser ser istället idén som ett vittnesbörd om människans utsatthet genom historien och har föga förståelse för invändningar om att teologin skulle ha fostrat en pessimistisk människosyn: ”Människan har ju inte behandlats si eller så illa på grund av att hon framställts som så liten av det religiösa arvet, utan de religiösa texterna har skildrat henne som så liten därför att hon i verkligheten varit så rättslös.”
