Om ”peones” och om den egentligen helt osannolika historien om ”comma 23”

Av ÅKE MALM

Han ser blek och litet uppsvälld ut i ansiktet, som om han gick på någon cortisonkur. Silvio Berlusconi sitter bredvid sin senaste beundrare och fan, Domenico Scilipoti (uttal: Sjilipåti). Orsaken är presentationen av Scilipotis bok om sig själv: Re dei peones.

En titel som kräver en förklaring. Som alla vet tillhörde peone den grekiska mytologin, men med ett s på slutet betecknar ordet också en fattig sydamerikansk lantarbetare.

I den italienska politikervärlden är peones beteckningen för det okända flertalet av de valda medlemmarna av parlamentet. Folket som stod för majoriteten i omröstningarna men däremellan inte gjorde något större väsen av sig. Sedan Democrazia cristianas upplösning är peones alla de okända deputeradena i alla de stora partierna.

Domenico Scilipoti är alltså både anspråkslös och medveten om sin historiska roll när han talar om sig själv som Kungen av peones, eller Peones kung. Idag kan man utan tvekan också ge honom den viktiga historiska rollen som orsaken till det nya politiska ordet ”scilipotiani” .

Hans levnads saga – utan att ha läst hans bok – börjar i en liten by i närheten av Messina på Sicilien. En bygdens son med ambitioner. Han läste medicin och fick en doktorstitel i kirurgi med gynekologi som specialitet. Men han nöjde sig inte med den traditionella medicinen. Han utbildade sig som akupunktör och blev så småningom en auktoritet på alternativmedicin.

Åtminstone om han får säga det själv. Vilket han gör väldigt gärna. Dock har kollegorna i den traditionella medicinen förklarat honom vara en humbug eller liknande. Politiskt började han som socialdemokrat och valdes redan som 25-åring till kommunstyrelsen i hemorten Terme Vigliatore. Sekelskiftet 2000 såg honom som ny medlem av Antonio Di Pietros Idv. På sommaren 2010 började manövern som skulle leda till att han stödde Berlusconi i den numera historiska förtroendeomröstningen den 14 december förra året.

Hur det gick till att han blev en av peones i Berlusconis parti har det spekulerats mycket i. Han har en gammal konkurs bakom sig och en skuld på 200.000 euro. Men detta är naturligtvis bara fakta och ingenting som bevisats ha någonting att göra med hans övergång till Berlusconipartiet Frihetens folk.

Scilipoti är alltså en av de deputerade som gått över till regeringssidan vilken nu räknar runt 316-317 mandat i kammaren. ”Vi är färre än strax efter valet – men vi håller bättre samman än tidigare”, förklarade Berlusconi från sin plats bredvid Scilipoti.

Det var samma dag som La Repubblica la upp århundradets roligaste sekvens på sin hemsida. Där ser man ekonoministern Giulio Tremonti vända sig mot hans departements generaldirektör och säga, ovetandes om att mikrofonerna stod på: ”E’ proprio scemo, questo è proprio un massacro” – Han är fullständig idiot, det här är rena massakern.

Den som just då talar är ministern ansvarig för rationaliseringen av den statliga administrationen, Renato Brunetta, senast mest känd för att han vände en representant för ”i precari” ryggen och sedan kallade henne och hennes kategori för ”Det sämsta som finns i Italien”. Precari är den allt större grupp av högt utbildade akademiker som sliter sig fram på korttidsuppdrag, inhoppare för sjuka kollegor och tidsbegränsade forskarjobb. En åldersgrupp som aldrig får ihop till en pension och som minister Brunetta tidigare kallat ”latmaskar – i fanulloni”.

Nu hör det till saken att Tremonti också vände sig till kollegan, socialminister Maurizio Sacconi och frågade: ”Han är inte klok, va?” och Sacconi svarade: ”Jag orkar inte ens lyssna på honom”.

Sedan hände förstås det vanliga. Så snart Tremonti fick veta att hans kommentarer låg ute på nätet störtade han till Brunetta och bad om ursäkt. Brunetta påstår på sin bloggsida att han inte ens vet varför Tremonti ursäktade sig.

Nåväl, medan detta drama utspelar sig bearbetar den andra koalitionspartnern, Lega Nord, regeringen med ständigt förnyade krav på att Italien skall börja dra tillbaka sina soldater som riskerar sina liv i internationella uppdrag. Det skedde efter att Italien förlorat sin 37:e soldat i Afganistan och när utvecklingen i Libyen tycktes gå i stå. Försvarsminister Ignazio La Russa sydde ihop en kompromiss som inte övertygade någon och landets president, Giorgio Napolitano, kommenterade i en brysk not att förändringar i de italienska insatserna bara kan ske i samråd med allianspartnerna.

Samtidigt med den diskussionen darrade etablissemanget i efterdyningarna efter ännu ett försök från Silvio Berlusconi att slingra sig ur härvan av rättsprocesser. Ett försök som är ett under av oskicklig politik och som tyder på en desperat politiker som i första hand koncentrerar sig på att rädda sig själv och sina egna företag. Landet Italien tycks på något vis komma i andra hand.

Försöket gjordes i samband med att regeringen presenterade sin stora plan för hur ekonomin skall räddas och Italien undvika att hamna i sällskap med Grekland. Ett viktigt tillfälle att visa på allvar och politisk enighet, skulle man tycka.

Det handlar om ett gigantiskt sparprogram som under fyra år skall stärka statens ekonomi med bortåt 50 miljarder euro.

Men döm om mångas förvåning när de upptäcker en tidigare helt okänd paragraf, ”comma 23”. Den fanns inte med vid regeringskonseljens sammanträde som beslutade om sparprogrammet. Ingen av de ansvariga ministrarna säger sig ha känt till den.

I korthet säger denna historiska paragraf 23 att även i civilmål har en part som dömts i andra instansen rätt att inte betala ut skadestånd så länge HD inte sagt sitt – om skadeståndet uppgår till mera än 20 miljoner euro.

Och vilket företag kan det nu vara som sitter i en sådan situation? Jo, troligen idag, lördag, kommer Corte d’appellos avgörande i målet om Silvio Berlusconis Fininvest, den egna familjekassan, skall betala 750 miljoner euro till Carlo De Benedetti.

Det handlar som bloggens alla läsare förstår (se tidigare bloggar i ämnet) om Lodo Mondadori, den skiljedom som bestämde att Italiens största bokförlag, Mondadori, skulle gå till Berlusconi. Men en skiljedom som påverkades av att Berlusconi betalt mutor till en av domarna. Domen mot den mutade domaren har vunnit laga kraft och nu återstår endast att fastställa hur mycket den domen kostat den tidigare Olivetti-ägaren Carlo De Benedetti.

Berlusconi vrider sig som en mask vid blotta tanken att han skulle tvingas betala denna jättesumma till sin ständige fiende. Men hans betrodde advokat, Nicolo’ Ghedini, säger sig inte haft sina fingrar med i författandet av paragrafen ”comma 23” Samma sak gäller justitieministern, Angelino Alfano, och inte minst Lega Nord-ministern, Roberto Calderoli.

Alla tillfrågade förnekar att de känt till paragrafen innan lagtexten skickades upp till president Giorgio Napolitano. Denne stoppade alltihop samtidigt med att tidningarna och nära nog samtliga partier upphävde väldiga protester.

För detta var ju så tydligt en lag ”ad aziendam” (en lag till för ett företag – Berlusconis). Det gick inte ens ett dygn och sedan under trycket från protesterna tvingades Berlusconi stryka ”paragraf 23” ur lagtexten.

Protesterna är nu många och starka också om andra delar av sparpaketet. Regeringen vacklar och de italienska skattkammarbevisen darrar och får gapet till tyska bund att slå nya rekord.

Då skriver Pierluigi Battista, ledarskribent i Corriere della Sera:

Två år till på detta viset – det skulle betyda döden.

Åke Malm

Kommentera: