Den tyske filosofen Odo Marquard har avlidit. Marquard var särskilt under 1970- och 80-talen avgjort en av de mest prominenta filosoferna i den dåvarande västtyska förbundsrepubliken och tillförde såväl skepsis som esprit till den ofta tunga tyska filosofin.
Hans intellektuella ursprung var den så kallade Ritter-skolan, en grupp som blivit berömd inte minst för det enorma och världsberömda filosofiska lexikonet Historisches Wörterbuch der Philosophie. Men Marquard ingick i bredare intellektuella sammanhang än så. Bland annat fanns han med i det forskningsnätverk som gick under namnet Poetik und Hermeneutik och som inkluderade också filosofen Hans Blumenberg, historikern Reinhart Koselleck samt – om än mer sporadiskt – Jürgen Habermas och Hans-Georg Gadamer.
I en Marx-parafras sammanfattade en ung Odo Marquard mycket av sin politisk-filosofiska position: ”Filosoferna har bara förändrat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förskona den.” I det marxska originalcitatet uppmanas som bekant filosofer att inte bara tolka utan också förändra världen. Som så många andra av sin generations liberalkonservativa intellektuella såg Marquard en fara i det. För honom var idén att människan kunde ta historien i sin hand, och genom en total förändring skapa en skönare ny värld, snarare ett modernitetens felslag, något som lagt grunden till 1900-talets katastrofer. Den här positionen gjorde också att Marquard och andra intellektuella 20-talister förhöll sig tvivlande till den radikala 68-generationen.
Samma skeptiska temperament avspeglas också i titlarna på hans verk: de handlar om att ta avsked från det oreflekterat principiella och absoluta (Abschied vom Prinzipiellen) och att försvara tillfälligheternas och historiens betydelse för människan (Apologie des Zufälligen; Zukunft braucht Herkunft). I dessa och andra verk samlade han sina essäer, den genre som han främst höll sig till.
Marquards texter är visserligen komplexa och fyllda av referenser till filosofihistorien. Men essäformatet i förening med att han var en fullfjädrad och prisbelönt stilist gör honom ändå mycket tillgänglig och läsvärd. Texterna är tydligt strukturerade och elegant formulerade och de har alltid en närhet till det humoristiska och ironiska. Den till och med för tyska sammanhang krångliga termen ”Inkompetenzkompensationskompetenz”, som blev ett av Marquards mest kända filosofiska diktum, tycks onekligen formulerad med glimten i ögat. I essän som har detta ordmonster som titel diskuterar han hur filosofin, genom årtusendena utkonkurrerad av religionen, politiken och vetenskapen, fortsätter att ha ett uppdrag: att erkänna den egna inkompetensen.
Men givetvis var han en filosofins och humanvetenskapernas försvarare. Humaniora var för honom inte något ursprungligt, ingen rest av något som riskerade att konkurreras ut av naturvetenskaperna. I stället blir humaniora allt viktigare och oundvikligare ju modernare världen blir. Människan måste berätta historier som skapar orientering och förståelse och som gör henne känslig för sig själv och sin omgivning. I den rationella, avmystifierade moderniteten är det just humanioran som kan berätta sådana historier.
En filosof som Marquard, med sitt breda och närmast litterära anslag, skulle nog inte ha så goda karriärmöjligheter idag. Skolfilosofin har utvecklats, och den hermeneutiska traditionen har även i Tyskland förlorat viss mark till den analytiska skolan. Det breda anslaget kan kanske vara en fördel för hans verks överlevnad. I andra humanistiska ämnen finner han anklang. Själv stötte jag exempelvis först på honom i teoretiska diskussioner bland yrkeshistoriker. Men även utanför universitetsvärlden fortsätter hans texter att hitta läsare; det ansedda förlaget Reclam har på den här sidan sekelskiftet gett ut både nytt och gammalt av honom.
Odo Marquard avled lördagen den 9 maj, 87 år gammal, i niedersachsiska Celle.