Om Martini, kol och svavel

Vatikanen

Carlo_Maria_Martini

Av ÅKE MALM

Ny månad. Det är dags att öppna bloggen igen – efter 600 mil på Europas vägar och en bitvis kylig, blåsig och regnig sommar i norra Bohuslän.

I Rom slår fortfarande termometern i taket – inte precis över 40 längre men runt 35 mitt på dagarna. Och det är inte slut än, lovar meteorologerna. Ändå kom en förvarning igår om det kommande säsongbytet – en första kort skur i en sciroccomättad atmosfär: tunga moln, en plötsligt vinande frisk vind från sydväst och massor av fuktighet i luften.

Medan asfalten smälter och hettan slår emot en från husväggarna drar ekonomin och politiken igång igen.

Men först – kardinal Carlo Maria Martini är död.

Kanske inte en nyhet som slår in dörrar i Sverige. Men i Italien har han dominerat både politisk och teologisk debatt de senaste decennierna. En reslig, imponerande gestalt, ofta kallad ”Il Prete bello”. Han var ärkebiskop i Milano i 22 år och lämnade bestående spår efter sig. En liberal och en  mystiker men samtidigt oerhört nära de aktuella dagsfrågorna. Martini kunde tala positivt om kondomer, samboförhållanden mellan människor av samma kön, om gaypride och instifta ”De icke troendes lärostol”. En uttalad icke-troende som Eugenio Scalfari, grundare av La Repubblica, hade uppriktiga och upprepade samtal med Martini som fyllde sida efter sida i denna liberala vänstertidning. Många frågar sig idag hur kyrkan och världen skulle sett ut om inte Martini officiellt tackat nej till att bli påve istället för Benedikt XVI.

Mitt i debatten om rätten att få bestämma över sin egen död, om biologiskt testamente, avstod Martini själv från att fortsätta de livsuppehållande insatserna. Han hade lidit av Parkinsons i nästan 20 år och för någon vecka sedan förlorade han möjligheten att svälja, både flytande och fast föda. Då nekade han sondföda och igår morse var allt över. Ett slut på ett långt lidande som kyrkan nekade Piergiorgio Welby, Luca Coscioni och många andra. Ännu står bilden nitad på näthinnan av Welbys kista framför kyrkporten. Roms kardinal Achille Ruini förbjöd en kyrklig begravning. Ett beslut som ännu gör även troende uppbragta.

Men Martini fick ta sitt beslut och detta noteras på förstasidorna i dagens tidningar (klicka här för en utförlig dossier med inlägg av och om Martini)

Så över till politiken och ekonomin. Där flödar det inte precis över med glada och positiva signaler.

I Taranto, längst ned i den italienska stövelns klack,  protesterar 5000 jobbare vid stålverket ILVA. Detta startades en gång som en ansvarsfull del av statliga statsföretag, IRI. Såldes sedan till specialisten Riva-koncernen som är Europas fjärde största stålkoncern. Oräkneliga undersökningar de senaste åren har visat att risken att drabbas av cancer är mycket större om man bor i vissa av Tarantos kvarter. Kilovis med kvicksilver vräks i havet och dammet från mineralhögarna driver PPP10-nivåerna i höjden.

Till slut tog åklagarna över och följde upp åratal av miljökämpars krav på ren luft. Flera av ILVA:s valsavdelningar stängdes. Nu står som vanligt striden mellan dem som vill försvara rätten att leva utan stålverkets gifter och dem som vill värna om jobben. Båda har givetvis rätt, särskilt i ett Syditalien där arbetslösheten ligger runt 35 procent.

Men Italiens verkliga krisområde är Sardinien, en ständig norrländsk glesbygd. ”Här finns fler får än sarder”, brukar det låta. Det enda som verkligen fungerar idag är turismen, intensiv och lockande med allt från Costa Smeralda i norr till Cagliaris sandstränder i söder.

Däremellan finns alltså fåren (om fåraherdarnas grymma liv har berättats i så många böcker och filmer, t ex Padre padrone av bröderna Taviani) och så utvecklingsområdet Sulcis i sydöst. Den mest aktuella och brinnande krisen där gäller två företag: kolgruvan Carbosulcis och Alcoa. Sedan snart en vecka lever några hundra kolgruvejobbare på 400-metersnivån för att dra medias uppmärksamhet till sig. Protesterna har varit våldsamma och dramatiska. ”Vi kräver en framtid för oss, för våra barn och familjer”. En skar sig i handleden framför TV-kamerorna, en annan fördes bort i ambulans efter att ha brutit samman.

De kräver att staten skall ta över gruvan – som idag ägs av regionen Sardinien, att den moderniseras för att leverera kol till en ny kraftcentral. President Giorgio Napolitano har uttalat sin solidaritet och stöd. Problemet är att det inte finns någon lösning.

Alessandro Penati beskriver situationen föredömligt i La Repubblica, jag citerar i sammandrag:

Början av gruvbrytningen i Sulcis går tillbaka till mitten av 1800-talet. Tidigt upptäcks att kolet innehåller en alltför hög grad av svavel. Snart läggs brytningen ned men startar igen 1935 (under fascismens autarki). Krigsslutet betyder kris och nedläggningshot. Regeringen tvingade statliga Enel (motsvarade ungefär svenska Vattenfall), att ta över i avsikt att producera elkraft. 1971 ger Enel upp och stänger gruvan eftersom den förblir olönsam. Anställda och gruva togs över av ett annat kapitalslukande förlustbolag, Egam. Efter att ha gjort av med åtskilliga miljarder lire stängdes Egam ned och gruvorna togs över av Eni, den statliga oljejätten. 1985 beslöt staten ge Eni 512 miljarder lire för att starta gruvan igen. Eni stoppade själva in 200 miljarder. Då är vi framme vid 1993 och efter storstilade moderniseringar av gruvan konstaterades att ännu hade man inte lyckats bryta ens ett kg kol.

Men nu skall Eni privatiseras och det första som händer är att man överger gruvan i Sulcis. En våldsam protest inleds och som vanligt faller staten undan. 28 januari 1994 öppnas gruvan igen för ”att ge arbetarna en inkomst”, som det heter i dekretet. Men kolet är detsamma som tidigare, med hög svavelhalt. Nu beslutar man att bygga en gasifieringsanläggning. Frågan är vad man skall göra av gasen, frågar sig Alessandro Penati.

Från kolgruvan i Sulcis

Då beslutar man att bygga en kraftcentral. Frågan är vad man skall göra med elen som produceras där mitt ute i glesbygden. För detta krävs privat kapital och staten lägger upp 420 miljarder för att locka privata investerare. Ändå räcker inte detta för att garantera en lönsamhet åt dessa investerare. Därför ställer dekretet krav på Enel att köpa ström från Sulcis i 8 år till ett pris av 160 lire per kwh. Genomsnittspriset just då för Enel var 72 lire per kwh. Skillnaden får Enels kunder stå för. Vidare står det i lagen att Enel måste ta minst 51 proc av kolet från gruvan i Sulcis.

Sedan går så småningom Italien med i Eu och staten är beredd att betala 2 miljarder lire (ungefär 10 miljoner kr vid den här perioden) för varje arbetare i Sulcis. Detta i en region där 25 procent av familjerna saknar rinnande vatten, framhåller Alessandro Penati.

Mycket talar nu för att regeringen för att gå med på gruvarbetarnas krav, börjar göra en ny omgång av statliga insatser. För att få någon användning för elkraften som producerades i Sulcis hittade man på att installera ett aluminiumverk. Det köptes efter många vackra löften av canadensiska Alcoa. Under de senaste 15 åren har Alcoa fått köpa kilowatten till rabatterat pris. Vilket kostar nya miljarder – men nu i euro, påpekar Alessandro Penati.

Efter att pengarna tagit slut bestämmer sig Alcoa för att stänga anläggningen. Vilket på nytt betyder tusental familjer utan inkomster. Nya protester framför Industridepartementet vid Via Veneto. Men medan gruvarbetarna får vissa löften bekräftas att Alcoafabriken börjar släckas ned de närmaste dagarna och helt överges till 31 december. Såvida inte en schweizisk grupp går in – med krav på nya statliga pengar, kan man förstå.

–          Om alla pengar som hittills lagts ut i Sulcis på meningslösa projekt skulle betalats direkt till varje gruvarbetare hade de fått en ordentlig månadslön, byggt sig ett trevligt hus, börjat omskolningskurser och kanske startat något nytt företag, Ändå hade det blivit massor av pengar över. Men Italien stannade vid Sulcis, avslutar Alessandro Penati.

Så var man tillbaks igen i den italienska verkligheten…

1 kommentar

  1. Robin says:

    Jag har spanat efter din återkomst här – välkommen åter. Den italienska verkligheten är både bisarr och deprimerande. Hur många Sulcis finns det inte i Italien?

Kommentera: