De senaste dagarna, efter mitt biblioteksbesök i Danderyd i onsdags, har jag tänkt en del på tanter. Eller rättare sagt: de senaste dagarna har jag igen tänkt en del på tanter för tanter har jag tänkt mycket på genom åren, första gången för fjorton år sen när jag skrev en essä om dem. Då hade jag varit ute på en liten författarturné i Svenskfinland med ett par manliga kolleger som på vägen hem satt på tåget och misslynt kommenterade våra olika biblioteksbesök med orden: ”Det var ju ingen där, bara tanter.”
Dessvärre är jag inte säker på att jag sa något men jag kände mig indignerad på tanternas vägnar. Jag kände mig väl också drabbad, för jag hade själv just fyllt femtio. Kort därpå skrev jag en essä som skulle ge tanter upprättelse och den blev titelessä i den essäbok som heter Tanten och krokodilen.
Tanter, alltså kvinnor som inte längre är alldeles unga, är en gång för alla det kulturbärande skiktet. Utan dem kunde de där kollegerna jag turnerade med 1995 ha hälsat hem. Teatrar, konsertlokaler och många museer skulle också få läggas ner. I ställer för att se ner på tanterna borde man fråga sig vad farbröderna egentligen gör med sin tid. (Jo, för all del, på såväl författaraftnar som teatrar kan man för all del se enstaka farbröder, så gott som alla medhavda. Några brukar somna.
Tanter förhåller man sig mer nedlåtande till än farbröder men faktum är att det idag är alla kulturproducenters våta dröm att locka till sig en ung publik: det gäller tidningsredaktörer, det gäller till och med – nej, inte minst – kyrkan. Det är dumt rent demografiskt sett: de äldre är många och kommer att leva länge. Dessutom kommer det hela tiden nya tanter och farbröder. (Även unga manliga författare blir en dag gamla, vare sig de tror det eller inte. De författare jag turnerade med 1995 är nog så gubbiga idag.)
Och framförallt: det är alltid fult att förakta den publik man har. Särskilt fult har jag länge tyckt det är när det är kyrkan som gör det.
Men det allra bedrövligase är att tanterna har internaliserat föraktet. ”Ja , jag är ju bara kulturtant,” kan en och annan av mina vänner säga. Men faktum är ju att det egentligen finns alldeles tillräckligt många som skapar, skriver, talar – eller bara bloggar. Vad som verkligen behövs är läsare, lyssnare – mottagare, helt enkelt. Utan de uppmärksamma, lyhörda mottagarna blir allt skapande meningslöst.