Om kulturanslag och nya tag

Av ÅKE MALM

Vi tar de glada nyheterna först.

På vägen mot Neapel ligger Caserta med det verkligt ståtliga kungliga slottet, la Reggia. Ett Versaille för Bourbonkungarna i en av 1700-talets viktiga stater, De bägge Sicilierna, idag skulle vi säga Syditalien. Faktiskt det största slott som byggdes i Europa under det århundradet, upplyser Wikipedia. Och bra mycket större än sin franska förebild.

För att ge plats åt kungarnas vidlyftiga hov byggdes ett tjugotal mindre slott i grannskapet. Ett av dem ligger i Carditello, ett jaktslott stort som Drottningholm ungefär. Ett av de senaste exemplen på en luftig rokoko i landskapet Campania. Men ”la Reggia di Carditello” har som så mycket annat av Italiens omätliga antikskatt försummats, förstörts, plundrats och varit offer för lokala maffiabossars omätliga aptit.

Ändå fanns Tommaso Cestrone där, en bonde med fåravel på programmet. Men framför allt med en omätlig kärlek till Carditellos slott. När staten försvann, förfallet närmade sig katastrofen och de lokala ligorna bar iväg med allt som gick att stjäla, då började Tommaso gripa in. Till och med marmorn i trapporna försvann. Oavlönad och utsatt för maffians hot försökte han agera väktare och stoppa de värsta stölderna. Tommaso fick en hjärtattack dagarna före jul, bara 42 år gammal, efter att han försökt att till till kulturminister Massimo Bray överföra något av den egna kärleken till slottet. Han fick inte själv uppleva ögonblicket när Bray förkunnade att nu hade italienska staten hittat 12 miljoner euro för att kunna överta fastigheten och, får man förmoda, inleda restaureringen.

Men hur många juveler som Carditello finns det inte runt om i detta land. Då och då slås det larm och allt emellanåt försöker man rädda något. Någon sa en gång: ”vi är dåliga på det dagliga underhållet, men mästare i interventi d’emergenza, katastrofinsatser”. Det svåraste av allt tycks vara att sköta marknadsföringen och ha en klar plan för vad som måste göras. Ta Pompei t ex – en av landets stora och unika sevärdheter med nästan två och en halv miljon besökare varje år. Inträdesavgiften idag för att se Pompei, 11 euro, anses av kritikerna vara alltför låg. I varje fall räcker inte pengarna till något underhåll. Normalt kommer det dock extra tillskott efter att någon ovärderlig del av någon byggnad störtat samman.

En ofta upprepad sanning är att Louvren i Paris har fler besökare än alla Italiens museer tillsammans. Noga räknat 8,8 miljoner, vilket naturligtvis är en paradox. Några hundratusen italienare åker till Paris för att i Louvren, som har delvis italiensk ledning, se italiensk konst. Men det är ju Napoleons förtjänst. Den italienska kampanjen från 1797 hade som en av sina främsta uppgifter att stjäla så mycket kultur man bara hann med.

Skall sanningen fram är nu inte den ”ofta upprepade sanningen” korrekt. Även om den dagligen framförs glatt i alla medier, inklusive av tuffa komiker som Crozza. Enbart Colosseum, Forum Romanum och Palatinen drog tillsammans över 5,5 miljoner besökare år 2012. Enligt kulturministeriet (MIBAC) har dessutom Uffizierna, och Accademia i Florens plus Castel Sant’Angelo i Rom tillsammans över 11 miljoner besökare. Totalt nästan 19 miljoner besökare med drygt 100 miljoner euro i biljettintäkter. Vilket – om mina beräkningar är rätt – betyder att genomsnittskostnaden för en biljett bara är 5 euro.

För att ge mina läsare en uppfattning om storleksordningen för den italienska kulturinsatsen kommer romarnas husorgan, Il Messaggero, idag till min hjälp. Statens investering i kultur nådde 2013 0,20 procent. Ett litet sandkorn, framhåller tidningen när man vet att Italien har 3.847 museer. I Frankrike, där staten lägger ut det dubbla, nöjer man sig med 1.218 museer. Italien har 49 objekt på världsarvslistan och 46.025 kulturhistoriska minnesmärken (bibliotek, monument och andra kulturinrättningar). Dessa producerar 5,4 procent av BNP. Trots detta ser situationen ut att försämras ytterligare. Kulturministeriets anslag minskar från 1,5 till 1,4 miljarder euro.

En liten nationalpatriotisk framgång konstateras i tabellen som visar hur mycket familjerna i EU lägger ut på kulturen. Sverige ligger på första plats med 43 procent, Danmark på andra med 36 och sedan följer i snabb takt Holland med 34, Estland 30, UK 26, Frankrike 25, Luxemburg, Finland och Slovenien ligger alla på 24. Italien hamnar efter t ex Bulgarien med 8 procent. Ännu mycket mer skulle finnas att citera ur denna helsida fräscha data. Men om inte Pompei rustas upp och om det dröjer innan Carditello blir restaurerat – så finns det säkert anledning återkomma…

Matteo Renzi
Matteo Renzi

Och nu över till den senaste politiska turbulensen.

I lördags, noga räknat kl 16, inträffade den historiska tilldragelse då Silvio Berlusconi för första gången gjorde entré i PD:s partihögkvarter. Inbjudan kom från partiets nye politiske sekreterare, Florens borgmästare, Matteo Renzi. Den var kulmen på en vecka av förhandlingar med alla övriga partier som ville vara med – Beppe Grillos M5S håller sig som vanligt utanför. Renzi hade tidigare förklarat att PD i princip ställer sig neutralt till vilken form av ny vallag som skall antas. I alla fall om man nöjde sig med att beakta endast de tre varianter som låg kvar på förhandlingsbordet: det franska majoritetsvalssystemet med dubbla valomgångar, en återgång till det gamla modifierade proportionella systemet (med beteckningen Mattarellum) och, slutligen, det spanska.

Efter två timmars förhandingar vid Largo del Nazareno kom Renzo ut och förklarade inför världspressen: ”Det finns en djupgående förståelse mellan parterna, una profonda sintonia. I korthet går det nya projektet om vallag ut på en modifiering av spanska systemet: ett mångfaldigande av valkretsarna (troligen 114 med endast 4-6 kandidater per lista). En bonus för vinnande partikoalitionen, dvs för den partikoalition som kommer över 35 till 40-procentsnivån. Mandaten delas ut på riksnivå (alltså inte regionalt som i nuvarande valsystem, Porcellum), med två nivåer av spärrar: 5 procent för koalitionslistor och 8 procent för enskilda partilistor. För specialisterna kan nämnas att man tänker använda d’Hondts metod för mandatberäkningen. I Sverige används den jämkade uddatalsmetoden, vilken är en utveckling från d’Hondt.

Nåväl – man kan ju säga att detta var en fantasifull avslutning av 30 års ständiga diskussioner om valsystemet. Men överenskommelsen har ytterligare några viktiga faktorer: senaten i dess nuvarande form skall avskaffas, provinserna (landstingen) likaså och regionerna stöpas om. Men detta kräver förändringar av författningen och tar mycket längre tid än att ändra vallagen. Det är inget dåligt resultat – men reaktionerna igår och idag är hårda och oförsonliga.

Först – hur man än ser på det, att alls bjuda in Berlusconi till överläggningar är för många en styggelse som svårligen kan accepteras. ”Karln är ju dömd till ett långt fängelsestraff, senaten har sparkat ut honom och HD har fastställt domarna. Det är att ge honom en ny chans att komma igen”, säger till exempel gamla PD-ledare som förre viceministern Stefano Fassina, en av många med rötterna i gamla Pci, eller i varje fall Pds. Han lägger till ett: ”jag skäms”.

Motargumentet är självklart – politik är det möjligas spel. Silvio Berlusconi är vald till partiledare i Forza Italia och det är ingenting Pd kan göra något åt. Renzi hade gått ut med taktiken att lyssna på alla parter när han började sina första veckor som partiledare. En sak är helt klar. Renzi har satt upp ett tempo som får partiveteraner på alla håll att kippa efter andan. Det oändliga långrotandet verkar vara slut. Skall någonting hända på reformfronten är det nu som gäller och det är Renzi som står för resultaten.

Men det finns många frågor kvar. Vad händer t ex med de modiga män och kvinnor som lämnade Forza Italia och Silvio Berlusconi för att stödja Enrico Letta i hans regeringsarbete. Jag tänker förstås på Angelino Alfano och de andra som bildade ett nytt moderat mittenparti, Ncd. Ett djärvt beslut – risken att de skall gå samma väg som Gianfranco Fini och bli ännu ett litet enprocentsparti är stor. Så hade Alfano heller inget intresse av att Renzi förhandlade direkt med Berlusconi över deras huvuden. Och i måndagstidningarna ironiserar också Forza Italias ”panter”, Daniela Santanché om hur ”Angelino får sitta och vänta på att Renzi i nåder slår honom en signal för att berätta om vad som hänt”.

Ändå verkar resultatet nu vara att Ncd kan se något lugnare på framtiden. Den nya vallagen skyddar faktiskt småpartierna om de respekterar kravet att bilda valkoalitioner. I botten ligger Renzis löfte att Italien aldriga mera skall utsättas för black-mail från småpartier med 1-2 procent av väljarna. Vilket i sin tur betyder att politiker som Pierferdinando Casini och många andra tidigare kristdemokrater, nu kan börja se sig om efter ett nytt jobb. Såvida de inte hittar en ny plats i någon koalition. Kraven som Matteo Renzi formulerade dem var att det måste komma fram en handlingskraftig vinnare ur en valomgång. ”Väljarna skall veta på valdagens kväll vem som bildar regering och vilken politik som skall föras”. Vilket betyder att det måste finnas någon form av bonus till valens segrare.

Renzi strävar också efter att reformera den statliga administrationen. Han får hjälp av Romano Prodi, tidigare Eu-kommissionär och regeringschef. I en ledare idag i Il Messaggero beskriver Prodi hur majoriteten av alla de reformer han själv och Mario Monti genomförde ännu inte har kunnat verkställas. Det gäller t ex betalningen av räkningar som statliga företag och institutioner har till privata företagare. Den statliga byråkratin och snårskogen av motstridiga lagar och regler bromsar hela tiden reformarbetet.

– Ännu är bara en bråkdel av dessa räkningar betalade medan företagen riskerar konkurs, förklarar Prodi.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon.
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).