Om konstnären Goya
Michel del Castillo – Goya. L’Énergie du néant

Del Castillos biografi är en högst mångsidig biografi som skickligt fångar såväl tiden som konstnären och hans verk anser Lena Kåreland. Den är informationstät, rik på detaljer, bitvis anekdotisk och innehåller intressanta upplysningar om konstnärernas villkor under konstnärens tid. Citat ur brev ger liv och närhet åt framställningen och det finns referenser till andra forskare som skrivit om Goya och flera belysande exempel på olika tolkningar av hans konst. 

 

Francisco Goya, en av Spaniens främsta konstnärer och grafiker, kom att bli en viktig föregångare till 1900-talets olika avantgardistiska konstriktningar. I början av sitt konstnärskap var han influerad av rokokon och neoklassicismen men utvecklade snart en egen expressiv stil som i vissa avseenden förebådar såväl expressionismen som surrealismen. Hans egna förebilder var dock inga andra än Vélasquez, Rembrandt och Naturen, framhöll han vid flera tillfällen.

Det glada och ljusa i Goyas tidiga målningar, charmerande och pittoreska studier av folkliv, dans och lek, övergick mot senare delen av hans liv till djupt pessimistiska och visionära bilder av mänskliga dårskaper, ofta med en kritisk och satirisk udd mot det samtida Spanien. I den berömda serien etsningar ”Los Desastres de la Guerra” som tillkom under det spanska befrielsekriget 1808 – 1814, skildrar Goya såsom i ett slags modernt reportage krigets grymhet och fasor. Bland annat kan man i barbariska scener beskåda hur människorna i Madrid drabbades av hungersnöd under fransmännens belägring av staden. Goya ger i dessa etsningar uttryck för en stark antimilitarism.

”De qué sirve una taza?”
Goya – Desastres de la Guerra, no 59.

Men det tog tid innan Goya slog igenom. Han föddes 1746 i en fattig liten by i Aragonien och dog 1828 i exil i Bordeaux. Hans liv blev långt och dramatiskt, och hans väg mot berömmelse och ära var långtifrån spikrak utan kantad av nederlag och motgångar. Han var ingen naturbegåvning utan fick arbeta hårt och idogt. Ofta gjorde han sina målningar snabbt och med stor lätthet, ibland kanske för snabbt, ansågs det. När han påbörjade en målning var han på ett naivt sätt alltid övertygad om att det skulle bli ett mästerverk.

I biografin Goya. L’énergie du néant av Michel del Castillo (Fayard, 2015) får vi följa Goyas utveckling som konstnär mot bakgrund av de strider och kontroverser som kännetecknade dåtidens spanska samhälle. Bokens författare del Castillo, född i Madrid av en fransk far och en spansk mor, har en rik produktion böcker bakom sig och har bland annat skrivit biografier över den franska författaren Colette och general Franco.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag

När han nu tagit sig an Goya är det långt ifrån någon hagiografi han presenterar. I stället visar han hur komplicerad och mångbottnad konstnärens personlighet var. Goya kunde vara både skrytsam och anspråkslös, både världsvan herreman och folklig demokrat. Ibland var han rörande trofast, ibland skriande orättvis. Han var franskvänlig och influerad av upplysningstidens idéer. Samtidigt hade han en dragning till mystiken, vilket inte hindrade att det hos honom fanns även en revolutionär sida. Vad som förenade konstnärens olika karaktärsdrag var en imponerande styrka och envishet som gjorde att inget kunde hejda honom eller få honom att tappa modet.

Goya var en folkets son – hans far var förgyllare – och familjen levde ett enkelt och strävsamt liv. Till sitt sätt var den unge Goya oborstad och nästan tölpaktig men hans framåtanda i kombination med övertygelsen om att han skulle göra karriär var viktiga drivkrafter på hans väg mot framgång. Han var en opportunist som kunde vara totalt hänsynslös och inte sky några medel för att nå sina mål. Uppmuntrad av sin far började den fjortonårige Goya, som tidigt var inriktad på att måla, som lärling till en känd konstnär. Två gånger, 1763 och 1766 sökte han till Konstakademin men blev inte antagen. Då åkte han till Rom för att studera, och när han återvände till Spanien fick han anställning vid den kungliga gobelängfabriken Santa Barbara i Madrid för att göra förlagor till deras tapisserier. Filip IV hade 1720 grundat denna fabrik efter modell av Les Gobelins i Paris. Goya gjorde mer än sextio förlagor till bildvävnader av olika slag för Santa Barbara. Tack vare detta arbete fick han uppdrag även av hovet, något som han hett eftersträvat. Hans första uppgift blev att skapa förlagor till väverier till det kungliga palatset. Här kunde han måla friare och blomma ut i folkliga scenerier med betande får och picknickar i det gröna.

Goya – El Quitasol (Parasollen)

Med tiden blev Goya en alltmer eftersökt porträttmålare. Han tackade aldrig nej till att måla ett porträtt, förutsatt att det var välbetalt. Till en början var han också i stort behov av pengar för att kunna försörja sig och sin familj. Hans äktenskap var inte särskilt lyckligt. Sex av hans barn dog i späd ålder. Endast en son nådde vuxen ålder, en son som fadern dyrkade och skämde bort.

Goya drogs länge med ekonomiska bekymmer. Till hans stora besvikelse avslogs hans ansökan till en befattning som hovmålare. Han kunde dock trösta sig med att han blev invald i Akademi San Fernando. Men först 1799 utnämndes han till förste hovmålare. Det var relativt sent i livet som Goya började tjäna pengar, vilket ledde till att han radikalt ändrade livsstil. Han klädde sig elegant, köpte dyrbara smycken och beställde kostbara gevär att använda när han jagade. Jakt hörde vid sidan av tjurfäktningar till hans stora nöjen. Men rikedomen och berömdheten gjorde honom allt mindre sympatisk. Goya njöt av en för honom helt ny frihet, vilket fick honom att ibland nästan kokettera med att säga nej till olika uppdrag. Han visade många prov på uppkomlingens arrogans, anser del Castillo. Med illa dold stolthet konstaterade Goya i ett brev från Madrid till en vän: ”Jag är den bäste här”. Men i längden kunde framgångarna inte tillfredsställa honom.

Goya klagar i brev till sina vänner på att han känner sig gammal och förbrukad. Berömmelsen har fått honom att förlora sitt sanna jag. ”Det liv jag nu lever kallar jag inte att leva”, skriver han. Enligt del Castillo lever Goya ett dubbelliv. Han är fortfarande hovets officielle målare, erkänd av alla, men också en underjordisk konstnär, den intighetens konstnär som bokens titel alluderar på (le néant). Han öppnar portarna till en modernismens konst där han fritt ger uttryck åt sina personliga känslor. Mer och mer drar han sig tillbaka till ensamheten i sin ateljé. Allt djupare borrar han sig in sig i sitt innersta och ger sig hän åt de visioner och mardrömmar som hemsöker honom. Nu målar han det som ingen bett honom att måla, driven av ett inre tvång. Han blir vid denna tid också svårt sjuk och mister hörseln.

Man kan säga att de pessimistiska och mörka målningar han nu gör visar baksidan av det frivola och ytliga Spanien som han tidigare framställde i sin konst. Frenetiskt målar han monster och vidunder och visar en värld där förnuftet sover. Teckning, gravyr och etsning blir hans favorittekniker. Nu tillkommer ”Los Caprichos” (Infall), en samling satiriska och demoniska bilder av mänskliga svagheter, som gavs ut 1799. Goya använder sig i dessa bilder av endast svart och vitt och eliminerar alla dekorativa element. Hans konst reduceras till det väsentligaste – skugga och ljus.

”El sueño de la razón produce monstruos”
Goya – Los Caprichos no. 43

Det är en rik produktion som Goya har lämnat efter sig. Utöver alla porträtt och etsningar har han också gjort religiös konst och smyckat flera spanska kyrkor med fresker. Till de mer kända av Goyas många kungliga porträtt hör det av kungen Karl IV med sin familj från år 1800. Tretton medlemmar av kungafamiljen är här avmålade med drottning Maria Luisa som centralfigur. Hennes raka och stolta hållning får henne att framstå som den verkliga härskaren, vilket hon i grunden också var i förhållande till den svage men godmodige Karl IV. I målningens bakgrund kan man se konstnären själv vid sitt staffli.

Man ska inte heller glömma bort raden av självporträtt som Goya gjorde under årens lopp. Välkända är också de båda tavlorna La maja desnuda (Den nakna maja) och La maja vestida (Den klädda maja), som visar samma kvinna i samma pose, naken och påklädd. Den nakna maja anses vara den första profana avbildningen av en naken kvinna i västerländsk konst.

Del Castillos biografi är informationstät, rik på detaljer och bitvis anekdotisk. Här finns citat ur brev från Goya och från hans vänner som ger liv och närhet åt framställningen. Här finns också referenser till andra forskare som skrivit om Goya, och del Castillo ger flera belysande exempel på olika tolkningar av Goyas konst. Här finns också intressanta upplysningar om konstnärernas villkor under Goyas tid. Det rör sig således om en högst mångsidig biografi som skickligt fångar såväl tiden som konstnären och hans verk.
 

  • Se en video med Goyas berömda Las Pinturas Negras (De svarta målningarna)

  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).