Om James Purdy

James Purdy som avled den 13 mars, 94 år gammal, var en gång en klart lysande stjärna, men det var ett tag sedan.

”Jag är övertygad om att han i framtiden kommer att räknas som en av Amerikas främsta författare under de senaste hundra åren” skrev Edith Sitwell men högg nog i sten. Det är lätt att förstå hennes uppskattning, båda skrev om udda och starkt stiliserade krumelurer. Fast där hon gärna solade sig i offentlighetens ljus, nästan överdrivet teatral som när hon reciterar sitt och William Waltons tjugotalsupptåg Facade, så var Purdy i motsvarande grad tillbakadragen och ointresserad av den stora läsekretsen.

En intervju för fem år sedan är resignerad snarare än bitter: ”Sometimes when I´m writing a book I find myself thinking: ’Well, I wonder if people will like this?’ Then I think, ’Quit wondering. They´re not going to like it anyhow.’ … I don´t think I´d like it if people liked me. I´d think that something had gone wrong.”

Så var det inte ett halvsekel tidigare. Nästan genast han börjat sin karriär möttes han av entusiastiska lovord från folk som visste vad de talade om: Gore Vidal, Dorothy Parker, John Cowper Powys, Angus Wilson, Paul Bowles, Katherine Anne Porter, Tennessee Williams… När Edward Albee dramatiserade romanen Malcolm var Purdy artigt erkännsam men sade privat att absurdisten inte fattat ett dugg av boken.

Också i Sverige tycktes hans väg jämnad på sextiotalet. Redan i en engelsk språkkurs om amerikanska efterkrigsförfattare i radion 1962 fanns han med. Året därpå kom Brorsonen, Håkan Norléns version av The Nephew, och Malcolm gavs ut i Panache-serien tre år därpå, försvenskad av den tonkänslige Olov Jonason som dessutom tog sig an Cabot Wright Begins 1965. Men därefter tröttnade Bonniers. Uppskattningen var trots allt större i Europa, medan intresset i USA mattades i takt med att han fick snål kritik. Det hindrade honom inte från att fortsätta skriva i jämn takt.

James Purdy Foto: Carl Van Vechten

James Purdy Foto: Carl Van Vechten

Det blev till ett tjugotal romaner, många noveller, flera pjäser, en hel del dikter. Kanske väntar en renässans runt hörnet. Det finns en livaktig James Purdy Society som ordnar akademiska symposier kring författarskapet, och en del av hans romaner räknas nu som gay literature och har därmed nått nya läsare. Förlaget Carroll & Graf  har både gett ut hans sena böcker och sett till att en vissa av de tidigare finns i nytryck.

James Purdy var född i Ohio, föräldrarna skilde sig tidigt, barndomen var inte lätt, uppväxten ensam. Hans böcker vimlar av föräldralösa ynglingar som hankar sig fram på egen hand. Han studerade i Chicago, Mexico och Spanien, undervisade i början av femtiotalet på Lawrence College i Wisconsin, och kom till New York 1960 där han blev kvar resten av livet, i en minimal lägenhet i Brooklyn Heights. Bland hans sena romaner märks en kvartett om en sönderfallande familj där den egna släkthistorien går igen, många sidor är påtagligt grymma och våldsamma.

The Nephew utspelar sig i en småstad där en äldre kvinna hoppas på sin brorsons hemkomst fast han rapporterats saknad i Korea-kriget. För henne är han till en början en hjälte, men glorian slocknar allteftersom hon frilägger mer och mer av hans liv och hans inte särskilt sympatiska person, och mellan raderna får man också hennes historia. Realismen i den romanen – en kritiker talade om hans ”impressionistiska naturalism” – är ovanlig, annars tog Purdy ut svängarna både i stil och innehåll. Den romanen är slitstark, liksom Malcolm som kom för exakt femtio år sedan. Jag läste den kort därefter, och har nu gjort det på nytt. Tiden har gått varsamt fram med den, lovorden från den gången har fortfarande täckning. Det är en burlesk och bisarr, barock och absurd historia – inte förvånande att Albee tog sig an den – om en vacker pojke i de lägre tonåren, inte särskilt klipsk, och det märkliga persongalleri som attraheras av hans oskuld.

Han träffar en astrolog, en begravningsentreprenör, en miljonär och hans egocentriska hustru, en dvärg och hans lättfotade fru, en konstnär som ska måla hans porträtt, en megastjärna till jazzsångerska som gifter sig med honom… Också här finns tomrummet efter en försvunnen förälder: till en början sitter Malcolm på en bänk utanför hotellet och väntar på sin far som aldrig kommer, sedan förser astrologen honom med adresser att söka upp. Det hela utvecklas till en makaber fars i stil med Candide eller Nathanael Wests satiriska A Cool Million. Både kvinnor och män förälskar sig i Malcolm, tills författaren sätter punkt genom att låta honom tyna bort, sjuk av allt drickande och utsliten av sångerskans sexuella aptit. Det är en rolig roman med alla de snirkliga arabeskerna i språket och med raden av grälla episoder som befolkas av excentriska existenser.
Ivo Holmqvist

Kommentera: