Av AKE MALM
Någon gång under förra söndagens tidiga morgontimmar ville någon/några okända personer ta sig in i vår lägenhet. Försöket upptäcktes kl 7.20 på söndagsmorgonen. Jalusierna (le serrande) var halvvägs upp, dörren på sniskan och ett dubbeltjockt glas spräckt. Av någon anledning – vilken den än är skall den prisas – stoppades försöket till intrång när det kommit så här långt. Men det har varit fullt upp med karabinjärer, stöldanmälan och försök att få saker och ting att funka igen. Vilket bara delvis har lyckats.
Så här såg den i alla fall ut, den blogg jag börjat skriva i lördags, före inbrottet….
Det gick litet snett i början – men till sist var han fast, attentatsmannen i Brindisi. Efter 20 dagar av intensivt spaningsarbete kom polisen honom på spåret. Och det hade ingenting att göra med maffia, Sacra Corona Unita eller ’ndrangheta. Inte heller med politisk terrorism, som några nämnt i ständigt nya, mer eller mindre, fantasifulla konstruktioner.
– Jag var i krig med hela världen, förklarade Giovanni Vantaggiati när han erkände att han ensam var ansvarig för attentatet mot hotellskolan i Brindisi den 19 maj. Han ensam hade köpt 20 kg fyrverkeripjäser, tömt dem på svartkrutet och fyllt två gasbehållare. Sedan hade han kopplat ett stöldlarm till en laddning med svartkrut och kört alltsammans till skolan. Egentligen skulle han ha varit förbannad på domstolen men han övergav snabbt planerna att attackera den byggnaden: ”den var för välbevakad”.
Alltså valde han skolan. Han körde dit på morgonen, ställde sig med telekommandot vid tidningskiosken och väntade på att det skulle vara mycket folk vid skolans entré. Så tryckte han på knappen och några sekunder senare dödades Melissa Bassi, 16 år. Ett tiotal skolelever sårades – många fick livshotande skador.
Några timmar efter attentatet hade polisen redan bilder av attentatsmannen. En övervakningskamera var gömd just vid tidningskiosken. Bilderna släpptes snart men de var inte tydliga nog för att omedelbart kunna identifiera gärningsmannen.
Så hände det att en oskyldig blev misstänkt och under stor uppståndelse fördes till polisstationen. Grupper av invånare samlades för att om möjligt utkräva en snabb dom. Några dygn senare tvingades åklagarna släppa den misstänkte. Han hade ett säkert alibi. Många som uttalat sig bergsäkert och krävt hårdare straff – drog sig skyndsamt undan och hördes inte mera av.
Så kom beskedet för ett par dagar sedan: en ny misstänkt hade gripits. Och mindre än 24 timmar senare hade han erkänt. Polisen hade inriktat sig på spåren efter gasbehållarna, gjort ett strävsamt men noggrant polisarbete och funnit en ny misstänkt.
En vanlig medborgare, företagare med egen bensinstation och försäljning av gas i behållare. En man med god ekonomi, marinans största båt (värde runt 5 miljoner kr). Bara två dagar innan han greps hade båten sjösatts och gjorts i ordning för en ny säsong. Motivet till brottet? La Repubblica kommer med en litterär lösning. Giovanni Vantaggiati hade läst Paolo Coelhos ”Manual of the Warrior of Light”. Han hade haft boken på sitt bord vid sängen ända till dagen innan han lastade gasbomberna på sin bil och körde iväg dem till skolan.
– En ljusets riddare skjuter inte upp sina beslut. Han funderar länge innan han fattar sitt beslut. Han tar hänsyn till sin utbildning, sin träning, sitt ansvar och till löftet han gett sin mästare, citerar La Repubblica från sidan 43 i boken (min översättning) – ett stycke Vantaggiati har särskilt markerat i sin bok.
Polisens spanare anser att stycket kan vara en nyckel till gärningsmannens personlighet. Även Vantaggiati kände sig som en ”ljusets riddare” som måste utkräva ett straff för en oförrätt han utsatts för. Men den enda möjliga oförrätt man kommit på är ett förlorat civilmål – som dock inträffade flera veckor innan han inledde förberedelserna för attentatet.
En tid efter gripandet har undersökningsdomaren formulerat nya misstankar. Det måste finnas någon eller några som är medskyldiga till dådet. Det är omöjligt att en enda person klarat av att organisera allt.
Dessutom har polisen hittat ytterligare en bomb, färdig att användas. Spaningarna fortsätter.
RaiNews24, som är statliga Tv-bolagets svar på CNN, har en särskild rubrik man kallar Decoder.
Under några minuter, i skarvarna mellan nyhetssändningarna, sänds ett antal inslag som anlänt från det internationella nätet. Rätt upp och ned utan någon översättning – bara ”international sound”.
Strax före lunchdags sänds ännu en upplaga av Decoder. TV-kameran riktar in sig på någon syrisk stad – jag hinner inte se texten som förklarar vilken stad det gäller. Men det kan vara Homs som vi sett tidigare dagar. Man hör vinden brusa i mikrofonen, så kommer ett dovt muller, ännu en granat visslar iväg och slår ned i något av de tättbefolkade kvarteren.
Ny tystnad och ny granat. Ny tystnad och ny granat.
Så klipper scenen om. Ett litet barn stirrar med stora ögon in i kameran. Runt om honom ligger döda, insvepta kroppar. Så tillbaks uppe på höjden igen. Svisch så flyger granaten och någon sekund senare slår nya eldsflammor upp nere från bebyggelsen.
Det här var det perfekta reportaget. Bilderna talade med ljuden från platsen. Inte en kommentar – men hos betraktaren stiger ångesten inför denna slakt av oskyldiga människor.
Visst är det roligt tänkt. För några ögonblick förs jag tillbaka till Gamla Ullevi i Göteborg – det riktigt gamla Ullevi. När det talades om heja-ramsor: Rissel, rassel, tissel, tassel – vi vill höra nätets rassel.
Så snällt, så idylliskt, även om vi plankade in till ståplatsläktarn. Men nu hör jag delar av detta program och det talas om hat, om oförsonligt hat. Experter från olika håll intervjuas och alla tycker det är så roligt när fansen vrålar ut sitt hat. Och man jämför med England och lägger på rolig musik – och fortsätter tala om hat.
Banne mej om inte något har gått snett. Här kan vi lyssna minut efter minut medan granaterna haglar ner mot oskyldiga människor. Och göra fyra program där åtminstone ett handlar om hur sportens vänner odlar sitt hat till varandra.
Gud, va jag är less på fotboll, säger jag som rapporterat om denna business i över 20 år. Och jag är inte ensam. Det blir allt tommare på fotbollsläktarna vanliga söndagar – men rugbymatcherna är mera välbesökta. Italien har långt till en seger över The All Blacks. Men till Stadio Flaminio och en match i sexnationscupen vandrar hela familjer med små barn och allt är roligt, ironiskt och absolut oskyldigt.
Åke Malm