Johannes Vermeer - De Soldat en het Lachende Meisje (Wikicommons)

Om humor

Det händer att någon frågar mig vad jag forskar om. Humor, brukar jag svara då, humor och dess relation till människans existens och till teologin. Ett sådant svar kan leda till viss förvirring. För någon är det kanske märkligt att tänka sig att man kan forska om humor. Men så är faktiskt fallet. Det finns en mängd forskning om humor från olika perspektiv: psykologi, sociologi, medicin, historia, till och med något som kallas för ”humorteori”. Här försöker man besvara frågor som: Är humor ett sätt att skapa en gruppidentitet? Kan humor vara bra för hälsan? Kan humor användas för att manipulera andra människor? Vad kännetecknar antik humor? Vad är definitionen av humor?

Från Charles Darwins The Expression of the Emotions in Man and Animals

Från Charles Darwins The Expression of the Emotions in Man and Animals

Andra som får höra att jag forskar om humor tänker kanske att de funnit ett paradexempel på hur forskare ägnar sig åt det efemära, perifera och rent ut sagt onyttiga. Forskning om humor och subjektivitet låter litet som om någon skulle föreslå en jämförande studie av olika sorters maltwhisky eller en deltagande observation av lättjans betydelse. Men saken är den att jag är i gott sällskap. När jag påbörjade min forskning för några år sedan hade jag faktiskt ingen aning om att humor och dess släktningar ironin, komedin och skrattet hade behandlats historiskt av så många filosofer och teologer. För att bara nämna några: Platon, Aristoteles, Cicero, Jesus, Johannes Chrysostomos, Thomas av Aquino, Martin Luther, Immanuel Kant, Johann Georg Hamann, Friedrich Schlegel, Jean Paul, G. W. F. Hegel, Søren Kierkegaard, Friedrich Nietzsche, Gilles Deleuze, Slavoj Žižek – med flera. Och om en sådan lista ändå inte skulle övertyga kan jag hänvisa till det faktum att humor, i vår tid, är en miljardindustri. Tänk bara på alla stand up-komiker, komedier på TV och film och även sådant som skratterapi och skrattyoga. Jag har dessutom en bekant i grannskapet som är svensk mästare i ordvitsar. En av de allvarligaste anklagelserna man kan rikta mot någon i vår tid är förmodligen att de inte har något sinne för humor. Humor är inte alls perifert, utan helt centralt för människors existens. Ett sådant fenomen måste man kunna forska om.

Den allvarligaste misstanken när jag talar om min forskning tror jag dock är att jag försöker ta död på humorn, precis som den person vi alla känner som insisterar på att förklara sina skämt och därmed tar livet av dem. Erik Gustaf Geijer, en av den svenska romantikens förgrundsgestalter, skriver någonstans att teologins förhållande till den levande religionen är som en dödskalle stjälpt över en lilja. Precis en sådan dödskalle tänker man sig nog att jag och min forskning är i relation till det spontana och levande hos det lyckade skämtet. Och det värsta är att detta förmodligen är sant.

Om jag dessutom nämner att jag huvudsakligen ägnat mig åt att försöka förstå hur man tänker om humor inom tysk romantik och tysk idealism, alltså framför allt Kant, Schlegel, Hegel, Kierkegaard och Nietzsche, inser de flesta att jag förmodligen är galen på allvar. Dessutom brukar jag tillägga att jag inte på något sätt försöker vara rolig själv. I bästa fall lyckas jag därigenom sänka förväntningarna till noll; sedan kan jag prata om vad jag vill och den jag talar med blir bara positivt överraskad om något trots allt verkar intressant. Forntidens alkemister försökte förvandla oädla metaller till guld, själv ägnar jag mig till synes åt att förvandla guld till grus.

Kierkegaard, Kant, Schlegel, Nietzsche, Hegel (Wikicommons)

Kierkegaard, Kant, Schlegel, Nietzsche, Hegel (Wikicommons)

Så vad är poängen då, nu när jag befinner mig bortom allt intresse? Det jag ägnar mig åt är inte alls att analysera vitsar, utan att försöka förstå relationen mellan humor och subjektivitet, det vill säga humor som ett sätt att som människa förhålla sig till tillvaron i stort. Den så kallade ”humorteorin”, alltså en specifik forskningstradition om humor, brukar hävda att humorn har tre huvudsakliga funktioner för oss människor. Den första är vad som brukar kallas för ”dominansteorin”, och den innebär helt enkelt att humor är ett maktmedel. Jag skrattar åt andra och inte med andra, och jag gör det för att visa min överhöghet gentemot den andre. ”Dominansteorin” är på sätt och vis den klassiska teorin om humor, vilket bidrog, tror jag, till den skepsis med vilken humorn och skrattet betraktades under antiken. I en tid som värderar humorn så högt som vår egen finns det skäl att ta till sig insikter från dominansteorin: Hur ofta är det inte som skratt och humor används just som ett makt- eller manipulationsmedel för att peka ut och förlöjliga grupper i samhället också i vår tid? Hur ofta används inte skratt som ett sätt att visa barn att de är fel ute? All humor är inte god humor och all kritik av humor, som den antika, är inte missriktad.

En andra teori är ”frigörelseteorin” som helt enkelt menar att humor kan tjäna som en säkerhetsventil. I stället för att säga till min chef vad jag tycker om hans sätt att styra, lättar jag på trycket genom att skoja om honom. I den europeiska historien intar den judiska humorn en särställning, ofta ett slags galghumor för att stå ut med förföljelsen. Ingen mindre än Sigmund Freud har skrivit teorins klassiker, Vitsen och dess förhållande till det omedvetna. Här menar Freud att vitsen tillåter en legitim frigörelse av psykisk energi utan att man bryter med strukturen; den har helt enkelt en konservativ funktion, nämligen att återställa psykisk jämvikt i en socialt acceptabel form.

Jeltsin och Clinton - dominans, frigörelse, inkongruens...?

Jeltsin och Clinton – dominans, frigörelse, inkongruens…? Klicka på bilden för att se videon

Den tredje teorin är nog den mest intressanta, kanske just för att den också den mest tvetydiga. Det handlar om ”inkongruensteorin”, och som namnet avslöjar handlar den just om en inkongruens eller motsägelse. Motsägelse mellan vad? Ja, alltifrån våra förutfattade meningar som kommer på skam genom vitsens punch line till vår belägenhet i tillvaron som helhet. Därför är inkongruensteorin på sätt och vis den mest existentiella av de tre teorierna, eftersom den tar fatt i skillnaden mellan hur världen är och hur den borde vara och menar att denna motsägelse är komisk. Den inkongruenta vitsen river hål på hur vi förväntar oss att världen skall vara och hjälper oss att se den på ett nytt sätt.

Inkongruensteorin är den mest moderna av dessa tre teorier, och återfinns i olika versioner hos just de tyska romantiker och idealister som jag nämnde. Därför är det särskilt intressant att studera dessa, eftersom de betraktade humorn som ett av de grundläggande sätt genom vilket vi kan hantera en mänsklig tillvaro som ter sig motsägelsefull och splittrad.

Tre teorier om humor alltså. Det enda, lilla problemet med dessa teorier är att de inte stämmer. Det vill säga, humorns väsen kan inte fångas av en teori, helt enkelt eftersom det humoristiska i humorn inte är ett statiskt objekt som kan fångas och observeras. Den danske filosofen och teologen Søren Kierkegaard, en av de få tänkare inom det här området som själv är riktigt rolig, har visat varför. Humor, enligt Kierkegaard är ett dynamiskt, levande fenomen som bara går att fånga i flykten. I sin avhandling om begreppet ironi, konstaterar han att många skrivit om ironi men få har skrivit om ironi ironiskt, helt enkelt eftersom det är så svårt; det är, som han skriver, ”som att avbilda en tomte med den hatt som gör honom osynlig”. I samma anda konstaterar han på ett annat ställe att det är en avgörande skillnad mellan att skratta åt ett skämt för att man själv förstår det och att skratta för att någon annan sagt att det är lustigt – i det senare fallet kunde man ju ta bort skämtet och skratta ändå.

Nathan Söderblom

Nathan Söderblom

Humorn är för Kierkegaard ett medel för att undvika verklighetsflykt, ett sätt att se våra egna tillkortakommanden utan att fly från dem. Sann humor förmår förena humor och allvar, men det innebär också att sant allvar förenar allvar och humor. Det allvar som inte kan innehålla någon form av humor är en form för trångsynthet. Humor, för Kierkegaard, är därför inte bara ett verktyg eller medel för att få någon att skratta, utan ytterst sett en karaktäristik av den mänskliga existensen.

Liknande tankegångar finner vi hos den svenske ärkebiskopen Nathan Söderblom. Han skiljer humorn som livshållning från cynismen och moralismen. Cynism är livshållningen som insett att livet inte är som det borde och därmed givit upp hoppet om att det skulle kunna bli bättre; moralismen uttrycker sig som en världsförbättrariver som blir otålig med alla som inte insett sanningen och som inte förmår leva efter den. Humorn, däremot, försöker kombinera insikten om de egna tillkortakommandena med viljan att sträva efter något bättre. Söderblom skriver följande i en bok om Martin Luther med titeln Humor och melankoli för ungefär hundra år sedan:

"”Människor, som fyllas av ett patos, vare sig det gäller livets eller tankens problem, blir lätt om de saknar humor och självironi innestängda i en het atmosfär utan luftväxling”"

Humor är med andra ord varken en cynisk distans eller en övernitisk världsförbättrariver. Faktiskt är den israeliske författaren Amos Oz inne på liknande tankegångar när han i Hur man botar en fanatiker hävdar att ”humor är förmågan att inse att oavsett hur rättfärdig man är och hur fruktansvärt illa behandlad man blivit, finns det en viss aspekt av det hela som alltid är lite lustig. Ju mer rätt man har, desto lustigare blir man.”

Nej, jag tror inte man måste vara rolig för att skriva om humor. Historien visar att sådana försök ofta havererar, eftersom vitsar och skämt är så situationsbundna. Däremot är det naturligtvis något litet lätt lustigt med att skriva om humor. Det lustiga har inte bara att göra med att man därmed utsätter sig för risken att uppfattas som forskaren som vet allt om humor utom det mest väsentliga, nämligen när det är roligt. Kierkegaard skriver om professorn som var så disträ att han var tvungen att fråga sin fru om det var han som talade nu. Om det är så som jag påstår, att humor har med vad det innebär att existera som människa att göra, är det givetvis så att det är svårt att diskutera humor utan att själv bli involverad och ta ställning. Det handlar då inte om att undvika att bli lustig, utan om att bli medveten om att man redan är det.

Tillsammans med tidskrifterna Glänta och Ord&Bild driver Dixikon podcasten Kulturkvarten.se där skribenterna själva läser in sina texter. Lyssna här på Ola Sigurdson som läst in denna text för Kulturkvarten.se


Ola Sigurdson

Ola Sigurdson

Professor i tros- och livsåskådning vid Göteborgs universitet. Författare och kritiker.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

4 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Jag tror att humor är raka motsatsen till filosofi. Det är den befriande överraskningen som är det roliga, och den måste bryta ett tankemönster. Skrattets frigörelse blir ett hot mot den sanna tron. Det var Kafkas Förvandlingen som befriade Gabriel García Márquez, om man får tro honom själv: nu kunde han skriva Hundra år av ensamhet.

    Men förlåt en fråga: vad i herrans namn är trosåskådning?

Kommentera: